Uppfostra min son till min idealman?

Tankarna kring hur jag ser min framtida tonåring stannar kvar. Jag läser "Uppfostran utan gråt" och mycket av det Elizabeth Pantley skriver känns bra för mig. Läste även "Somna utan gråt" när nätterna var som värst och jag inte hade sovit mer än nån timma i sträck på flera dagar. Jag använde mig av hennes avvänjningsmetod när jag slutade amma. Den fungerade utan gråt!

Jag brukar tjuvkika på honom när jag hämtar på förskolan. Står en stund vid grinden och ser hur han leker, busar, skrattar. Trivs! Jag är nyfiken på hur han interagerar med de andra barnen. De där viktiga sociala reglerna. Han är inte minst längre. Nu snart är hälften av barnen i gruppen yngre.

Han är fortfarande väldigt mammig. De e min mamma! säger han argt om nån av kompisarna kommer för nära. Språket bara bubblar ur honom och det väller ut nya ord varje dag. Två och treordsmeningar på svenska. Enstaka ord på spanska. Agua. Leche. Pipi. Popo. Ya esta. Adios. Si. No!

Jag är glad att vi kommer spendera en längre period i Spanien i sommar nu när språket utvecklas så fort. Att han får höra spanska varje dag och att alla små kompisar kommer prata spanska. På stranden. I poolen. Tvåspråkigheten är så spännande att följa. Han förstår (nästan) allt hans pappa säger. Men jag tror inte han kan skilja på språken ännu. Han blandar ibland och säger hejdios, hadios.

Min son har redan sin distinkta personlighet och jag börjar kunna urskilja hans framtida karaktärsdrag. Han älskar att hjälpa mig. Som de flesta tvååringar. Men för mig är det viktigt att han får följa med i vardagen och hjälpa till med allt från att handla, laga mat, diska till att städa, tvätta och plocka undan efter sig. Jag hoppas att det gör att min framtida tonåring ser detta som en självklarhet.

Jag minns när jag var på en av de första riktiga festerna när jag var 14. Festen slutade med att polisen kom till min kompis hus och det var mer eller mindre sönderslaget och invaderat av halva stan. Jag ringde min pappa mitt i natten och han tvekade inte en sekund utan sa bara - jag kommer och hämtar dig! Jag fick en väldigt fri uppfostran som tonåring men jag var ansvarsfull och kom alltid hem i tid eller ringde. Gud så roligt jag hade! Bästa åren i mitt liv mellan 14-18. Speciellt somrarna i Spanien då vi dansade på bardiskar till tidig morgon...

Kommer jag kunna släppa kontrollen? Våga lita på min son? Jag önskar att allt jag kommer lära honom de kommande åren gör att han tar rätt beslut. Att han känner att han alltid kan ringa mig. Att jag finns där och lyssnar, tröstar och kommer och hämtar.

Under en middag med några singelvänner försökte de beskriva sin idealman. Han med stort H. De pratade om jämställdhet , feminism och jag kunde inte låta bli att fundera om jag vill försöka uppfostra min son till min idealman? Hur är han i såfall? Vilka är det viktigaste egenskaperna?

Vad driver dig?

Jag som älskar att planera har just nu ingen plan efter 15 augusti. 1 månads jobb kvar och sen 2 månaders ledighet i Spanien. Sen är kalendern tom. Jag har lägenhet och förskoleplats i Göteborg. Men inget jobb.

Jag går fortfarande i tankarna att byta bransch. Just nu funderar jag på att lära mig nått CAD-program (Revit?) och söka mig till ett annat arkitektkontor. Jag är väldigt duktig på att lösa planlösningar och skapa rapporter med text/bild i InDesign. Jag har ju mer eller mindre växt upp på ett arkitektkontor. Lekt med tygprover, kakelplattor och ritningar sen jag var liten. Men har ingen formell utbildning.

Jag håller på och formgiver en bok. Om ni undrar vad jag gör om dagarna. En bok om arkitektföretagets historia, där jag samlar arkivets all information. Från mitten på 60-talet fram till i år. Från idylliska småhusområden till stora bostadsprojekt via hotell, sjukhus och skolor. Jag tycker om formgivning. Text och bild. Boken är nu på 200 sidor och snart skriver jag ut första upplagan. För revidering.

Det börjar bli dags att skriva ner tankarna. Planerna. Målet. Vart jag vill? Jag tänkte skapa ett moodboard. För just nu känner jag att jag inte riktigt kan skilja på vad som driver mig, mitt vuxna jag och den där lilla flickan i mig som drömde om att bli modedesigner. Vem jag är på arbetsmarknaden? Vilken roll trivs jag i på en arbetsplats?

Jag tycker om att planera. Organisera. Driva korta projekt. Vara med från början till slut. Jag är inte helt säker på att det behöver vara kläder jag designar för att trivas. Jag tycker om att rita på datorn. Skapa med bild och text. Från idé till en verklig produkt. Se resultat!

Hur tänker ni? Vad driver er?

Detoxa livet och vara good enough

Jag läser i en inredningstidning när jag efter en månad ensam med Dani äntligen får lite avlastning. Det fungerar faktiskt bättre än vad jag någonsin kunnat hoppas. Att leva som ensamstående mamma. Att varje dag lämna/hämta och jobba heltid. Jag har sänkt mina krav. Kör på good enough. Litar på min känsla. Försöker att inte stressa och vara en närvarande mamma. Som har tid att titta på stenar, mata änder och leka i sandlådan. Varje dag.

Jag läser om att detoxa livet. Som jag skrev så mycket om här på bloggen för nått år sen. Om Graham Hill och hans företag Life Edited. "Designa ett liv så det innehåller mer pengar, hälsa och lycka med färre saker, mindre utrymme och energiförbrukning". Att rensa, sälja. Att omvärdera, prioritera och effektivisera. För att ha mindre saker, mindre utgifter och mindre stress.

Jag läser om ekonomi. Om att spara, leva snålt. Ekonomisk trygghet. Jag läser om olika budgetar. The 60% solution. The balanced money formula. Att köpa sig frihet! Jag har en dröm om att i framtiden kunna bo en månad i olika storstäder i världen. Kanske hyra en lägenhet och ha tid att sitta på en kafé och bara titta på folk. Gå på museum. Upptäcka kvarter och ha tid att tappa bort mig. New York. San Fransisco. Tokyo. Shanghai. Singapore. Hongkong. Paris. London. För att inte glömma bort Madrid. BARCELONA.

Jag inspireras av inredningsföretag som designar allt från grafiska mönster som de sedan använder på tyg, tapeter, brickor, porslin till kläder. Jag funderar på att söka mig till er företag som gör lite allt möjligt inom design. Minns min idé om SMiD. Att designa kläder och inredningsaker. Det är drömmen!

Mode. Design. Inredning.

Jag inser och är fullt medveten om att det är mer eller mindre omöjligt att flytta. Just nu. Bara det att hitta boende och förskola. Att inte ha någon (mina föräldrar) som kan rycka in om det behövs. Det minskar utbudet av företag.

Spansk uppfostran = diktatorisk?

Under en liten dagutflykt idag sov min lille bara 45 min (alldeles för lite) och på eftermiddagen blev övertröttheten så tydlig. Jag håller ganska hårt på hans sov- o matrutiner då jag märker sån otrolig skillnad. Nu slocknade han en timma tidigare än vanligt. En timma extra egentid till mig.

Jag tar fram böckerna jag lånat på biblioteket. Jag läste säkert 15-20 böcker om barns utveckling, föräldraskap, småbarnstiden under Danis första månader. Amning, sömn, nattning, rutiner, mat, etc.

Nu känner jag att jag behöver lite mer input igen. Dani börjar bli stor. 2 år. Pratar, kommunicerar. Gör de där sakerna mitt barn absolut aldrig skulle göra. Toma, dos tazas! Jag hade väldigt många åsikter om hur mitt föräldraskap INTE skulle bli. Mitt barn skulle minsann aldrig ligga på golvet på Ica o skrika. Men. Jag har nog förändrats mer än jag trodde. Förstått de där orden om att vi kan väl prata om det när DU blir mamma.

Nära föräldraskap. Långtidsammade. Samsover.

Kulturskillnader har blivit tydligare sen vi fick barn. Jag höll med honom om fler saker innan det handlade om mitt barn. Innan mina mammakänslor. Hormoner. Intuition.

I Spanien (generaliserar) uppfostras fortfarande många barn med dask i rumpan, strikta regler, respekt o rädsla, vi mot dem (föräldrar mot barnen), finkläder som inte får lekas i, "skäm inte bort din bebis". Diktatur!?

Min egna uppfostran. Hans. Min kultur. Hans.

Diskussioner.

Vårt barn. Halvsvensk. Halvspanjor.

Nästan varje dag när jag lämnar/hämtar på Danis svenska förskola känner jag att jag tagit rätt beslut. Förskolan formar ens barn mer än man tror. Lärarna, kompisarna, språket. Hans egna lilla liv.

Där är vi överens. Sverige vinner över Spanien.

Jag läser om att vara närvarande. Uppmärksamhet. Tid. Lita på mig själv! Förbereda barnet. Acceptera hur ens barn är. Trygghetsankare. Välj dina strider.

Slutar läsa när författaren undrar vad målet är? Önskvärt beteende? Vilka egenskaper är viktiga för mig? Vad värdesätter jag? Hur vill jag att min tonåring är?

Min lille son som jag har tycker mig känna. Han som varit lugn, glad, eftertänksam sen han låg i magen. Min kloka hjälpsamma finurliga son. Vem kommer du bli?

Så står man där igen, vid ett nytt vägskäl...

Måste välja. Stanna eller gå? Förlåta eller glömma? Satsa eller försvinna?

Ibland känns det som att livet står still. Som det går i slow motion för att man ska hinna ikapp. Om jag hade valt en annan väg? Om jag hade åkt på den där intervjun i London istället för att köpa en butik? Om jag hade stannat i Spanien istället för att flyttat hem? Om?

Tittade på gamla klipp på youtube (septimo de caballeria -spanskt musikprogram på 90-talet). Mindes mig själv, för 15 år sedan. Tonåring. Full av drömmar. Obotlig romantiker. Lärde mig spanska genom att översätta ord för ord i Alejandro Sanz kärleksballader.

Livsval. Karriärsval. Framtidsval.

Tänk när man i framtiden ser tillbaka på sitt liv och ser den röda tråden. Att vara på rätt plats. Vid rätt tillfälle. Då allt förändrades. Då man gjorde det där valet.

Som förändrar så otroligt mycket för den man älskar mest.

Om man bara skulle veta. Våga lita. På att man gör rätt val?

Hjärtat och hjärnan är inte överens. Magkänslan vill låta tiden bestämma...
Så jag väntar. Pausar. För din skull. Älsklingen min.

Det förvånar mig fortfarande ibland. Att jag är någons mamma. Att jag har en liten halvspanjor. Som surrealistisk nog börjat prata både svenska o spanska. Som kommer växa upp. Med två kulturer. Med halva släkten i ett annat land.

Som är en annan jag. Som jag formar. Med så löjligt vardagliga saker. Till en del av mig. Som kommer växa upp och flytta hemifrån. Kanske långt bort till det där landet där hans rötter drar honom tillbaka...

Backstage i modebranschen

Flera av er är nyfikna på hur det är att jobba på ett stort modeföretag så jag tänkte ge er en inblick. När man som kund går i en butik tänker inte alla på de olika kollektionerna som exponeras tillsammans men när man jobbar från designsidan är varje kollektion en egen liten helhet med ett idekoncept, färgskala, materialval och följer en trend. På de stora modeföretagen finns olika koncept som riktar sig till olika kundgrupper.

På mindre modeföretag eller enskilda designers släpps en kollektion per säsong (+ en resortkollektion) men på kedjorna kommer det in nya kollektioner och plagg ungefär varann vecka. Allt planeras långt i förväg för att matcha löning och skapa kampanjer för att locka nya o fler kunder. Jag skulle säga att det nu är ungefär ett halvår från trendpresentation tills kollektionen är i butik.

Allt börjar med att analysera visningar, streetstyle, tygmässor, trendböcker etc. och bestämma vilka trender man ska satsa på, vilka färgskalor och siluetter. Vad kommer bli säsongens storsäljare? Kassako? Vad kommer alla vilja Köpa nästa vår? Man skapar collage med inspirerande bilder så man får en helhetskänsla.

Eftersom varje kollektion är liten så försöker man redan från början få ihop looks, vilka plagg behöver man för att kunna skapa t.ex. En femtiotalslook: Den stora vida kjolen, en söt blus, en liten kofta, en sjal, en väska etc. Sen på designsidan börjar man skissa o rita upp plagg i datorn som ska skickas till leverantören. På inköpssidan bestämmer man vilken leverantör, kvantitet, kvalitet, förhandlar pris etc.

All försäljning analyseras. Varför säljer inte den här? Varför sålde den här? Fel färg? Fel modell? Ibland förstår man varför, ibland inte alls. T.ex. Så säljer könsstereotypa barnkläder väldigt bra trots all kritik o klagomål.

På marknadssidan jobbar man med kampanjer, t.ex jul eller bad, och bestämmer satsningarna i butik och marknadsföring. Man tävlar mellan de olika avdelningarna om att få de stora kampanjerna med bilder, reklamfilm, kändis etc. på sin kollektion. T.ex. kommer snart plaggen jag var med o designade synas på en känd spansk skådespelerska och bilderna får hamna i min portfolio nu när jag söker nytt jobb.

En liten förenklad inblick för er som är nyfikna.
Jag är hemma o vabbar idag så gör min dag lite roligare med lite kommentarer...

Älskade hatade vardagsliv...

Efter en 10-timmars natt, tre maskiner tvätt, plockar jag undan duplo, bilar, tågbana, pärlor och pennor och tar fram dammsugaren. Dani är van vid rutinerna och torkar glatt bordet. Jag lagar lunch till kl. 11, vi äter medan vi tittar i en bok och sedan diskar vi tillsammans. När han somnat duschar jag länge.

Varje dag. Lämning, hämtning, lek på innegården. En skön promenad till och från jobbet. Tid att tänka. Middag kl 18. Ibland somnar jag med Dani. Ibland har jag en stund för mig själv.

Framtiden jag sökte är nådd. Den tråkiga enkla vardagen i Sverige. En lägenhet fylld med mina saker, saker jag har minnen om. äntligen står mina böcker i bokhyllan, mitt porslin i skåpet och mina tavlor hänger på väggarna. Jag är där jag bestämde mig att jag ville vara. Dani har en trygg plats att växa upp på. Ett eget litet liv.

Hörde i nån sitcom "man måste ge upp det liv man planerat, för att leva det liv som väntar". Det är nu, jag borde sluta planera, för det här nya livet i Sverige, och börja leva det...

Jag oroar mig för framtiden. 2017 börjar lillen skolan. Tills dess skulle jag vilja kunna köpa ett hem. Med ett barnrum. Ett helt liv som ensamstående mamma med kul jobb men låg lön. Pensionen.

Jag funderar på att välja en annan riktning. Karriärmässigt. Göra något för mitt framtida jag. Hela livet har jag drömt om att få kalla mig modedesigner. Är så stolt att jag nådde mitt mål. Men mitt vuxna jag hade kanske valt en annan väg om man får börja om, välja om. Jag ska börja titta på andra jobb. Inte bara i modebranschen.

I veckan lämnade jag in förskolans sommarplanering. Skrev L i varenda ruta. Sen köpte jag en tvåmånadersbiljett till Spanien.

Att sälja sig själv...

Såg ni Skavlan igår? Paret Schulman var där och pratade om sig själva, att driva produktionsbolag, att sälja sig själv. De bloggar, gör webbtv, pocast, tidning etc. Den där sunda avundsjukan dök upp igen. Inte för att jag skulle vilja vara dem utan av samma anledning som min avundsjuka till UnderbaraClara, Trendenser etc. Att de hittat ett sätt att förverkliga och kombinera flera olika drömmar; iPad-magasin, böcker, styling, fotografi etc.

När jag drev eget var drömmen så stor. För stor. Att kunna producera och sälja kläder idag kräver så mycket mer än design, kreativitet och ideer. Till slut handlar allt om pengar. Alldeles för mycket pengar.

När nån frågar om jag skulle kunna tänka mig driva eget så brukar jag svara: att om det genererar pengar när jag sover. Som en app, användarinternetsidor, bloggportaler som är så inne nu eller ett produktionsbolag. Där jag säljer mig själv. Mina tjänster. Mina idéer.

Jag tycker om att vara med under hela processen, få göra alla delar. Det var därför jag älskade att starta eget klädmärke och driva egen butik. Att göra allt från logga, etikett, design, mönster, produktion, inköp, styling, foto, försäljning. Hela kedjan från idé till färdig produkt.

När man jobbar på ett stort modeföretag är man (bara) en del i ledet. Allt ska upp och bestämmas på högre nivå o ned igen. Jag tyckte verkligen om att vara en del i modebranschen igen. På ett stort företag. Där allt är möjligt. Man kan t.o.m få favoritkändisen att ha på sig kläderna i reklamfilmen.

Jag tycker om att analysera omvärlden, följa sociala trender och fundera över hur vi kommer shoppa om 20 år? Jag älskar att arbeta med färg, tyg, inspirerande bilder, collage och skapa en hel kollektion från grunden. Det var så kul att jobba med ett gäng underbara tjejer som brinner för samma saker som jag. Känna gemenskapen och vara en del i en helhet.

Ett modeföretag jag sökt jobb på har ny marknadsföringsidé. De har skapat två profiler, vars påhittade liv man ska kunna följa på instagram, blogg etc och tanken är väl att själva kunna styra och visa upp kollektionerna. Det tycker jag verkar spännande o intressant.

Tillbaka till det där att sälja sig själv. Som varumärke. Sitt liv, sina tankar, sina bilder, sina egenproducerade saker. Är det framtidens egenföretagare?

Den där sunda avundsjukan som är som en spark i baken

Ni vet när man blir så där sunt avundsjuk. Det får en att inse något man inte ens visste att man ville. Som när jag läste att hon, bloggaren, skulle få sin roman publicerad. Jag som inte ens drömmer om att skriva en roman. Eller?

Jag har alltid tyckt om att skriva. Något med att låta tankarna bli ord. Meningar. Att funderingarna lämnar mig när de skrivs ned. Att skriva av mig. Men nej, jag har ingen roman i byrålådan.

Så varför kryper den där sunda avundsjukan fram? Vill jag skriva?

Mitt i natten bredvid min sovande tvååring googlar jag "skriva krönikor". Läser flera olika krönikor o sakta lättar avundsjukan. Jag får skriva. Jag har ju bloggat sen 2006.

Blogga. Jag läser några svenska kända bloggare. Flera av dem gör mig sådär sunt avundsjuk. Tror att det är för att de kan kombinera olika yrkesval i ett. Som egenföretagare. Jag börjar fundera vad jag skulle vilja slasha mitt modedesigneryrkesval med? AD? Modejournalist? Inredningsdesigner? Grafisk designer? Stylist?

Vad skulle du vilja slasha ditt yrkesval med?

Att jobba med mode och inredning är det roligaste jag vet. Men att jobba med sin hobby gör att man "jobbar" även när man läser mode o inredningstidningar eller pinnar snygga looks o inspirerande bilder på Pinterest (DesignBella). Så jag känner att jag behöver en hobby. I mitt fall kanske det är att skriva. Den där sunda avundsjukan har fått mig att vilja skriva igen. Skriva små krönikor här på bloggen. Den sunda avundsjukan var en spark i baken.

Ett år senare... Kapitel 13

Snart har det gått ett år sen mitt sista inlägg här. Sen jag överlät min lilla butik. Sålde ut det mesta av produkterna. Resterna av mitt klädmärke SMiD står nedpackade i drömlägenheten där jag o Dani flyttade in och känner oss hemma. Jag började jobba (9 mån vik) på det stora modeföretaget o trivdes som fisken i vattnet. Dani började på förskolan o älskar att vara där trots att det är långa dagar. Det nya livet, som jag längtat efter, som heltidsarbetande mamma hade äntligen börjat...

Men. Livet blir inte alltid som man önskar. Så nu söker jag nytt modedesignerjobb (medan jag jobbar på arkiktektkontoret) och försöker få det ensamstående (it´s complicated) mammalivet att fungera. Jag saknar att blogga, att skriva. Men vill fortfarande inte blogga om mitt vardagsliv med alldeles för många bilder på min söte lille tvååring som nu börjat prata både svenska o spanska. (Följ mig gärna på Instagram!)

Men så häromnatten när jag läste krönikor blev jag så där sunt avundsjuk. Längtade efter att få skriva igen, få dela med mig av mina tankar och funderingar. Så tänkte jag; varför inte? En krönika i veckan här på bloggen. Ni får jättegärna komma med förslag på teman, rubriker eller tycka till och kommentera.

Vad som händer i kapitel 13 återstår att se. Just nu är det bara oskrivna blad.

UTFÖRSÄLJNING - Butiken upphör...

Jag fick jobbet! Kan knappt tro det är sant. Att alla mina drömmar gått i uppfyllelse under de senaste veckorna. Framtiden ser ut som jag planerat.

Så nu säljer jag ut ALLT till 30 - 70% under majmånad.
SMiD väskor 500:-/st.
7 for all mankind till 50%.
Halsdukar o sjalar 50%.
SMiD kollektion 30 - 50%.
Smycken, halsband, örhängen 50%
Gosedjur, böcker, minidesignstolar etc. 50%.

STOR UTFÖRSÄLJNING i SMiDs Butik på VASAPLATSEN 10 i Göteborg.
Jag kommer finnas i butiken på lördagar mellan 11-15.
Kom förbi o prata med mig, få lite extra rabatt...

Jag har gjort en bok av bloggarkivens mammatankar till Dani via Blogg till Bok så beroende på hur jag tycker den blir kanske jag gör nått liknande med resten av bloggen...

Så länge låter jag bloggen ligga vilande här.

Resan lider mot sitt slut...

Jag har suttit en lång stund och funderat på vad jag ska skriva. Helt plötsligt blev jag så medveten om att jag skriver på en öppen blogg. Alla kan läsa. Även modeföretaget ifråga... HEJ! (Om ni titta in här och undrar vad jag bloggar om...)

Jag började blogga 2006 för att marknadsföra mitt klädmärke. Med tiden fick jag lojala följeslagare som nästan känns som mina vänner. Mina bloggvänner! De har följt mig flera år och jag har berättat, via bloggen, om denna bergodalbaneresa det har varit att starta och driva eget. De har peppat, kommenterat mina funderingar och bollat ideer! TACK!

Resan lider mot sitt slut. Jag har kämpat, utvecklats och lärt mig så otroligt mycket. Men. Det går inte att få lönsamhet i drömmen. DET var drömmen. Att kunna leva på min design.

Så medans "driva eget"- tåget rullar in mot slutstationen "Söka modedesignerjobb" känner jag att gränsen för mitt bloggande är nådd. Under min mammaledighet har jag blivit mer personlig och bloggat om mina mammatankar men aldrig kännt mig riktigt bekväm.

Målet med bloggen var att marknadsföra mitt klädmärke och locka kunder till butiken. De senaste månaderna har jag smugit baklänges, hållt uppe fasaden men nu är det snart officiellt. Jag överlåter butiken och lägger mitt lilla klädmärke på hyllan.

Intervjun med modeföretaget kändes bra, så nu är det bara att vänta o hoppas...

Annars så samlar jag på mig så att jag har ett komplett kök när vi flyttar in. Känner mig lite som en manisk samlare men snart så kommer de användas för att laga mat. Hemma hos mig! Tänk att jag har sån tur att vårens trendfärger stämmer överens med mina favoriter...

Jag gav I den bästa födelsedagspresenten: Sovmorgon! Vi ska försöka oss på att göra Pan de Calatrava till tårta på lördag. Mitt svenska körkort har kommit och det känns som om cirkeln är sluten. Alla saker på min "dåliga samvetes"-lista är gjorda. Jag kan lämna det bakom mig och börja om på nytt!

Snart, snart börjar det nya livet. I Sverige. Framtiden! Jag är så glad, pirrig o lycklig...

Jag säger inte adios än men ett hasta luego!

PS: Flera av er är redan vänner på Facebook så om ni andra vill hålla kontakt så finns jag där...

UPDATE: Jag kommer troligen ta bort bloggen när jag sparat ner den. Skapat en bok eller två. Så om ni är nyfikna på bloggarkiven har ni chans de kommande veckorna...

Att förverkliga lägenhetsdrömmarna...

Moodboard för färgskalan: det turkosblå - koboltblåhavet.

Jag har samlat inredningsbilder, utklipp ur inredningstidningar under flera år. Häromdagen tog jag fram dem. La ut dem över hela bordet och kände mig så lycklig över att äntligen få förverkliga lägenhetsdrömmen...

Ha en underbar helg!
Jag ska sy kuddar (köpte snygga tyger), äta I:s goda skaldjurspaella, mysa med Dani och har magpirr inför nästa vecka...

Nästa kapitel...

Ni vet hur jag alltid tjötar om att jag delar in mitt liv i kapitel. De sista sidorna på det här kapitlet skrivs nu. Det är många känslor men det känns bra. Att avsluta tar tid. Det är inte roligt att plocka ner det man byggt upp men det är ett sätt att gå vidare. Det är lite som att bearbeta sorg. Man måste gå igenom allt, alla olika stadier...

Nu börjar jag förstå vad jag gjort. Vart besluten tar mig. Att avsluta detta kapitlet betyder ju att jag kan vända blad och börja på ett nytt...

Vardagsminnen...

Jag fotar för att minnas våren 2012, i min alldeles egna lilla klädbutik. Dagarna då Dani o I kom förbi, lekte med väskorna, klättrade upp o ner för trappan, tog en promenad i vårsolen och fick sig en slurk.

För snart är det bara ett minne...