18 juni 2009

Utlandssvenska - Multikulturella bröllop...

Det blir kanske lite väl personligt men det får ni stå ut med! ;-)

Jag tänker mycket på min stackars svärmor, på hennes önskan att vi skulle gifta oss, att jag skulle konvertera till katolicismen, döpas och gifta mig, med hennes son, i kyrkan (jag som är agnostiker!)...

Jag funderar på blandade multikulturella bröllop, när två kulturer möts och vems (av partnernas) åsikt som är starkast. För mig, fanns (finns) det inte i min värld att gifta mig varken katolskt eller i kyrkan, på spanskt vis men borde man göra det för den andres skull? Skulle man ge upp sin tro (icke tro) för kärlekens skull?

När man är tillsammans med någon från en annan kultur, ett annat land, med andra traditioner...Hur mycket borde man ge efter? Hur mycket ska man kompromissa?

I mitt fall, blir det inget katolskt kyrkligt bröllop, trots ringen på mitt finger...

2 kommentarer:

petchie sa...

Det är en svår fråga, och jag tycker att det är väldigt intressant att höra hur andra resonerar. O och jag har bestämt att vi ska gifta oss i kyrkan i Spanien, men jag har sagt till honom att jag inte tänker konvertera. Vad jag har förstått så beror det på den individuella prästen om han vill viga en protestant - och i så fall ser man det som att det är bara katoliken som blir gift på riktigt, och den protestantiska parten blir välsignad. Dessutom måste man lova att eventuella barn blir katoliker. Jag vet inte om det är en helt officiell linje i den katolska kyrkan men jag har kompisar som har varit med om sådana bröllop. Naturligtvis något som vi ska kolla upp!
Jag känner att eftersom kyrkan och religionen är så viktig för O och hans familj så har jag sagt till honom att eventuella barn kan "bli" katoliker. Jag känner att det är ändå något som man som vuxen kan välja bort, oavsett om man är döpt eller inte.
Men jag vill som sagt inte konvertera, jag tycker helt allmänt att den katolska kyrkan är helt sjuk med sina åsikter om homosexualitet, HIV och Aids etc.
Hoppas att du har en fin midsommar!
PS Vi är ju redan gifta men det var en snabb borglig vigsel i Sverige för att jag skulle kunna få amerikanskt visum - vi hoppas gifta oss "på riktigt" med familj och vänner nästa år

Bella sa...

Hej!
Det är verkligen jättesvårt! Min pojkvän har aldrig varit särskilt intresserad av giftemål trots att vi varit tillsammans i tio år och familjen pressat på. Nu när hans föräldrar inte lever längre ångrar vi att vi inte gjorde det för deras skull, om än en borglig vigsel...(Jag vill absolut inte gifta mig i kyrkan, varken i Sverige och än mindre i Spanien, kan inte lova inför nått jag inte tror på)
Jag vill egentligen inte döpa våra framtida barn men...troligen eftersom det är viktigt för honom så kommer jag gå med på detta... och jag försöker att tänka att det är ju faktiskt hans barn med, han har rätt att bestämma trots att det går emot vad jag tycker...
Vi har förlovat oss, om än i hemlighet (inget officiellt, bara mellan oss) men gifter nog oss bara om det hjälper till juridiskt i framtiden...
Det är som sagt svårt, svårt att veta hur mycket man ska ge med sig, det är ju som sagt, hans liv, hans tro, hans barn oxå...
Kul att kunna prata med nån annan!