24 apr. 2010

Jämställdhet i globala kärleksrelationer...

Jag brukar försöka att inte gå för långt från bloggens grundämnen; SMiD, SMiDs Klädbutik & Ateljé, mode/kläder, starta eget klädmärke, att driva butik, att jobba modedesigner, entreprenörskap, marknadsföring, sociala medier...

men ibland glömmer jag (medvetet) bort att det är en såkallad företagsblogg och skriver om personligt, om mig, Bella, Spanien, spaniensvenska, utlandsvenska...

eller som nu postar ett inlägg under etiketten "politiskt inkorrekta åsikter";))) och refererar till debatten som vi (jag inkl. mig själv;) dragit igång inne hos COLUMBUS LÖGN, (EmmaSofia i Barcelonas blogg) angående jämställdhet och i mitt fall (mina kommentarer) jämlikhet över kulturgränserna, jämställdhet i kärleksrelationer med personer från olika länder...

Om att dela lika eller dela jämnlikt? Tyck till inne hos Columbus Lögn! eller här hos mig...

PS: Jag menar inte att vi ska disskutera o debattera hela jämställdshetsdebatten men det skulle vara kul att höra några fler utlandssvenskars åsikter om hur ni får era globala kärleksrelationer att fungera jämnlikt med en utländsk partner, med en annan bakgrund, uppfostran, andra traditioner, socialt tryck, släkten etc... Hur ser er relation ut, jämställdhetsmässigt? Hur delar ni upp arbetsuppgifterna hemma: lika, jämnlikt, lagom, 50/50, varann gång? Skulle er relation se annorlunda ut om eran kille/man hade varit svensk?

Här har ni min senaste kommentar: "Angående att ta hand om sin man tror jag, att jag personligen letar en kille jag får ta hand om (cuidar, mimar, dar cariño!), mina tjejkompisar brukar skämta om att de borde ha gett mig en hundvalp som liten?! Jag är mammig av mig (osvenskt?) och det älskar min kille (för han är spanjor?) medan mina svenska tjejkompisar tycker jag daltar med honom… Men jag ser det som vi tar hand om varandra, jag gör saker för honom och han gör andra saker för mig, vi ger och får, då blir vi båda nöjda… Men sen är vi samtidigt väldigt självständiga, lever i en långdistans samborelation som fungerar perfekt, nästan för bra?

Jag brukar säga att jag tycker om min spanska kille för det är för alltid, på något sätt är det mer självklart i Spanien att relationer ska hålla? (kanske pga sociala trycket, tradition?) I Sverige ser man (kanske lite väl lätt?) på att gifta sig, skaffa barn och för sedan kan man alltid skiljas om det inte funkar… (vad säger ni??? det finns väl både positiva och negativa sidor där med…det gör det svårare för spanska kvinnor att skilja sig???)

Jag tror att anledningen att skiljsmässorna i Spanien ökar är just för att kvinnorna håller på att försöka få mer jämnlika relationer och tröttnar på männen som tror att de flyttat hem till ”mamma” som gör allt…

Jag tror att just mammorna är en av de största bovarna (i den spanska jämnlikheten) för spanska killar, de serveras dem allt, gör allt för dem, och sen flyttar de direkt hem från mamma till frun… och förväntar sig samma sak????"


Diskutera i kommentarsfältet så syns vi på tisdag...
Trevlig Helg! Snart åker jag på årets första ute-grillfest...MUMS!

UPDATE: Gud, va intressant att höra era åsikter!;) Väntar på fler kommentarer, kom igen!, tyck till du med...

7 kommentarer:

Petra H sa...

Jätteintressant diskussion på Columbus lögn-bloggen. Fascinerande att höra att en del av er har fått höra från svenska vänner att de inte tagit ert förhållande på allvar. Konstigt. Jag har aldrig hört något sådant från mina svenska vänner och jag tror inte att O har hört något liknande från sin familj eller vänner.
Vi hade ett väldigt jämlikt förhållande när vi bodde i Bryssel, och egentligen tycker jag fortfarande att vi har ett jämlikt förhållande ÄVEN OM jag har varit hemmafru i 2½ år! O brukar säga att han gärna hade stannat hemma om jag hade ett bra och välbetalt jobb (vilket jag också hade när vi bodde i Bryssel före Puerto Rico men det var inte en fast anställning). När vi båda jobbade, strök O sina egna skjortor, jag tvättade dock för det mesta och vi delade ganska lika på matlagning och städning. Vi älskar båda att laga mat och även om jag lagar mat oftare på vardagarna eftersom jag kom hem tidigare / är hemma så är det O som oftast lagar mat på helgerna. O är definitivt mer noggrann NÄR han städar, medan jag är mer den som dammsuger oftare och inte så mycket mer.
Vi hoppas på barn snart och då känner vi båda att vi INTE vill lämna bort det eventuella barnet på dagis vid 15 veckors ålder vilket är den belgiska standarden. Därför är vi båda inställda på att jag nog kommer att vara hemma i ca 1 år, enligt svensk standard. O hade jättegärna stannat hemma som alla mina svenska kompisars män gör, minst ett halvår när barnet är 1 år. Men nu funkar det inte så i Belgien (14 dagar tror jag fäderna har!) och än så länge ÄR det O som har det fasta, välbetalda jobbet. Kanske kan jag hitta ett jobb som jag kan göra hemifrån? Jag förstår att det är många svenskar som kommer att reagera på OM vi lyckas få barn i framtiden och jag stannar hemma, men samtidigt så är det ju mer enligt den svenska modellen!
Jag diskuterade förresten med min svärmor om att hon servar sina två söner som fortfarande bor hemma (28 och 38 år, 38-åringen har dock egen lägenhet i Zaragoza men hans egna företag är baserat i hembyn, 28-åringen jobbar i familjens tobaksbutik som officiellt fortfarande tillhör modern). Hon menade att de jobbar hårt hela dagarna (vilket stämmer!!), och de har alltid hjälpt till med familjens företag från de var relativt små, så hon tycker inte att det är mer än rätt att hon tvättar deras kläder och lagar mat. Det är svårt att argumentera emot faktiskt, för jag tycker att det är ytterst löjligt med svenska mödrar som totalvägrar tvätta sina tonåringars kläder av principskäl. Visst, det är bra att man får lära sig att tvätta men samtidigt kan det bli lite löjligt tycker jag.
Ursäkta, lååång kommentar och den kanske skulle ha hamnat på den andra bloggen!?
Kram!

Bella sa...

Åh, va roligt att få höra lite mer om dig...Jag älskar din lååånga kommentar, det var tanken...

Ja, framtida barn är en av anledningarna att jag flyttade hem, i Spanien har man ju 4 månaders mammaledighet (jag jobbade från 8-20, borta 12h dagligen) och det skulle ju vara skillnad om I hade ett bra välbetalt pilotjobb och jag kunde vara hemma, men så är inte fallet, just nu. Så det finns en baktanke med Sverigeflytten;). Jag kommer säkert att spendera mamma-ledigheten i Spanien?!, nära honom. Vi får se, man skaffar ju, som sagt, inte barn utan får, eller de kommer...

Jag kan nog se mig stanna hemma i framtiden, några år, speciellt om I har ett bra jobb, i något annat soligt varmt land... Jag kan ju alltid fortsätta vara kreativ... medans många av mina svenska vänner ifrågasätter att han inte kommer vara pappaledig, att vi inte köper oss en villa utanför Göteborg, leva svensson-liv, att vi inte gör som "alla" andra, som man "ska" göra... Men det blir ju inte så man tänker i en global kärleksrelation. Man får ju ta och ge... Hålla på en del saker och släppa andra punkter..

jag håller med dig att jag tycker det är löjligt, att vägra av principsskäl. Min mamma har gjort nästan allt hemma tills jag flyttade hemifrån vid 18 år men hon lärde oss. Medan jag nu gör väldigt mycket när jag bor hemma (som 29-åring;), lagar mat, handlar mat, plockar disk, städar...

Men jag tror samtidigt att om spanska mammor bad sina pojkar om hjälp, lärde dem tvätta, stryka, laga mat skulle de växa upp till mer självständiga jämlika män. Flickorna hjälper ju till med allt!

Sen skiljer sig städnivån, som du säger, I kan inte låta disken stå, inte ens nån timma. Han vill ha allt rent o perfekt och svappar golvet och gör rent köket direkt när han gjort mat. Jag har inte ont av att ta det senare, frammåt kvällen...en gång i veckan. Men har man växt upp med en hemma-fru kan man kanske inte jämföra det mot en hårt arbetande mamma... i Spanien fungerar inte lite smuts i hörnen, eller att inte bädda sängen...Varje dag! (Lite Sverige för 40-50 år sen?)

Men till slut hittar man sitt sätt, vårt sätt, vi har hittat en balans som fungerar för oss... Sen är den nog inte jämlik med svenska mått, men är väldigt mer jämlik än många spanska relationer...

Kram

Lisa sa...

Vad kul att läsa, ska titta in pa den andra bloggen ocksa.

Jag tycker faktiskt att vi har väldigt jämnställt förhallande, även jämfört med en del vänner i Sverige. Men jämställt menar jag inte 50/50 utan vi tar bada hand om vart hem och det som maste göras. D är bättre pa allt som är admin, banker, lan, bilen etc. Jag tvättar, organiserar och handlar nog oftare. Vi lagar bada mat, vem som lagar beror ofta pa vad vi ska äta. Sen har vi städhjälp sa det underlättar ju sa klart.

Vi har varit tillsammans i 10 ar och det tog en hel del tid att hitta den här balansen. Mycket diskussioner och en del brak, vi är varken svenksa, spanska, franska eller polska. Vi är vi helt enkelt och det här passar för oss.

Badas karriärer är viktiga. D fick ett supererbjudande i Warszawa, men jag kunde samtidigt jobba vidare med mitt. En himla tur. Blir det nagon annan destination sa är jag beredd att tänka om dels för att jag skulle älska att bo nan annanstans och jag kan fa nytt jobb när vi kommer tillbaks. för tva ar sen fick D ett liknande erbjudande, da tackade vi nej för jag hade precis fatt nytt jobb.

Sen kan D's jobb ge oss möjligheter som mitt aldrig kommer kunna sa när vi tänker pa framtiden sa spelar nog hans jobb lite större roll, men ocksa för att jag vet att jag kan ta med mig min tjänst nästa var som helst i Europa (i alla fall EU).

När vi far barn sa vill jag vara hemma. Eller att D ska vara hemma. Skulle vi ha lyckan att fa barn i WArszawa sa kommer D inte kunna vara hemma sa mycket pa grund av jobbet. Jag ser det inte som en uppoffring att vara hemma. Det kommer ju inte vara för alltid. Nu har vi längtat sa länge efter barn att jag kan inte tänka mig att lämna bort det pa dagis eller liknande tidigt.

Oj nu blev det langt, hoppas att det var lite intressant i alla fall ;)

Kram fran Lisa

Emma sa...

Kul att du spred det här Bella -det händer grejer i mitt kommentarsfält nu!

Bella sa...

Lisa - Jag känner igen mig när du skriver att det tog ett tag att hitta den balansen. Efter 11 år ihop vet vi nu vart vi har varandra, vi känner varandra (för?) väl och hittat vårt sätt. Som som du skriver är vårat, varken spansk, svenskt utan vårat egna...

Angående jobb är det viktigt för mig med karriär, jag vill göra min grej men nu när jag fått satsa, testa, starta eget och driva butiken märker jag att jag är beredd att ge upp mer för framtida barn... Så om I får ett bra välbetalt pilotjobb i framtiden, någonstans i världen hänger jag nog på...som hemmafru några år...

jag förstår dig när du säger att du längtat länge, då vill man ännu mer ta vare på den tiden. Med allt som hänt det senaste året i mitt liv så förstår jag hur viktig familj är, barn, att skapa sig en framtid tillsammans... Så nu är vi där! Nästa steg. Sen vet man ju aldrig hur lång tid det tar innan man är där...

Jätteintressant!

Emma - Spännande! Hoppar direkt över till dig;)))

K-L sa...

Vilken spännande diskussion. Kul att du tipsade om den.

I vårt fall levde vi extremt jämställt innan vi fick barn. Jag kan inte säga att det var något som jag eller maken gjorde mer än den andra. När vi sedan flyttade till Spanien när äldsta sonen var 2,5 förändrades uppdelningen radikalt. Största anledningen till detta är att jag sedan vi flyttade hit inte har arbetat utanför hemmet, men jag kan även känna att det sociala klimatet här i Spanien har påverkat oss. Jag kommer ihåg att maken fick kommentarer från arbetskamraterna för att han hjälpte mig på nätterna när nummer två föddes. "Hon är ju bara hemma!" hade han fått höra. Att jag faktiskt försökte översätta en sexhundra sidor lång roman räknades inte.

Jag vet inte om det hade varit annorlunda om jag hade haft en svensk man. Jag har vänner som har det långt sämre vad det gäller jämställdheten fast de är tillsammans med svenska killar. Jag kan ju i och för sig se att vi hade levt mer jämställt, jag och min spanske make, om vi hade stannat i Sverige. Med första barnet var han hemma i åtta månader och det skapade en helt annan hemsituation.

Bella sa...

Kul!;)

Intressant att höra att eran relation förändrats pga av det sociala klimatet. Kan tänka mig av det stämmer in på mig med, att vi kanske är mer jämnställda här i Sverige (han är hemma o jag jobbar), när vi umgås med svenskar och mindre i Spanien när vi umgås med spanjorer. Mycket pga av den vanliga sociala uppdelningen. Då vi liksom bara hänger med, på... (dock förändras inte hemma-reglerna)

Men sen är det väl som med allt, mycket beror på omständigheterna omkring... Om han jobbar, du jobbar, han är hemma, du hemma, har barn etc...

Jag kan tänka mig hur kommentarerna från arbetskamrater, vänner o bekanta i Spanien låter. Men jag brukar "försvara" mig med att jag är svenska och vill göra, är van vid svenskt sätt... och så drar jag hela historien om svensk jämställdhet, lika förhållanden etc;)))

Vi får se vad som händer när (om?) vi får barn... då alla relationer ställs på sin spets men då beror det nog oxå på vart vi bor, vart vi väljer att uppfostra dem, för barnen påverkas ju också av dagis, vänner, skola etc...

Spännande debatt;)