10 juni 2010

Personligt - Distansförhållanden...

Nu är det två veckor sedan jag o min pojkvän träffades och två veckor tills vi ses nästa gång. En månad utan varandra! GAAAAHHH! Snart 5 veckors tillsammanstid...

Igår träffade jag en kompis kompis. Han lever också i ett distansförhållande fast inom Sverige. De träffas nästan varje helg. Han var chockad när jag berättade att vi (jag o I) träffas var 4-6 vecka (ungefär). Han undrade hur vi stod ut!?! Om vi var trogna? (Ja, självklart!) Slutliga frågan som alltid: Fungerar det verkligen...???

Och mitt svar är: - Ja, för oss.. Tänk att vi levt på distans Sverige- Spanien i snart två (2!) år... och firar 11 år tillsammans i sommar!

Jag ser livet/relationer som: if it´s meant to be, it will be - om det är meningen, håller det...

Jag förstår vad jag riskerar. Jag var medveten om beslutet jag tog när jag bestämde att flytta tillbaka till Sverige (utan honom). Men drömmen om SMiD var större än risken att förlora honom... Han är mitt allt, men inte mer än jag/mina drömmar!
(SATC Samantha: I love you but I love me more?)

Jag tror vi båda två har större egna livsdrömmar än bara kärlek. Jag har min modedröm och han har sin pilotdröm. Det är det vi älskar hos varandra men samtidigt de som håller oss isär. Jag är inte beredd att ge upp mina egna drömmar (än)... men är medveten att beslutet troligen kommer fattas, dagen vi får barn...

Sen är livet med en profesionell pilot aldrig ett svenssonliv... (vilket jag är glad över;) Jag bor gärna några år i Dubai, Västindien, USA, Asien, Sydamerika, Afrika...? Vart han nu får jobb...

Tillbaka till samma fråga som alltid: What to do?
Borde jag skaffa mig en egen lägenhet i Gbg, Sverige?
eller ge upp drömmarna o flytta tillbaka till Spanien, till kärleken?
eller kanske ett tredje alternativ...?

Jag vill inte spendera mitt liv väntandes på någon eller ge upp mina drömmar för en kille/man...


Reagerar du också på min lååångdistansrelation? Jag är så van (det är ju mitt liv, min vardag) att jag inte ens tänker på att den är annorlunda längre...

1 kommentar:

Emma sa...

Jag reagerade nog först men efter att ha följt dig känns det även utifrån som om ni har det hela på det klara. Jag tror det är individuellt för varje par hur man klarar det men tycker att du gör rätt som satsar på dig och dina drömmar annars kan det i stället bli problem längre fram. Det bästa är ju när man både kan bo ihop och förverkliga sig själv. Och som du skriver, med barn i bilden är det en annan sak. Men var sak har sin tid.