27 aug. 2010

Spaniensvenskar - Svenskspanjorer...?

Ni som följt mig ett tag vet att jag funderar mycket på framtiden. Framtiden med I, framtiden med någon från ett annat land. Framtiden med gemensamma barn. Barn som kommer vara halvsvenskar - halvspanjorer...

Hur är det att växa upp med en förälder från ett land och den andra från ett annat. Blir barnen helt knasiga? Kommer de känna sig lika hemma i båda länderna. Lika svensk som spansk? Eller kanske som en global världsmedborgare?

Tankarna blir inte färre med tiden... Efter att ha pratat med flera mammor i samma situation lugnar de mig med att ALLT blir normalt för barnen. Att mamma pratar svenska. Pappa spanska. Att barnen sammansmälter de två olika kulturerna till en, egen. Till vår?

Efter 11 år tillsammans har jag o I redan vårt sätt. Vi blandar, tar och kombinerar. Varken helt svensk eller helt spanskt. En del år är det spansk jul, svensk midsommar. En del dagar blir det spansk mat, andra svensk, andra en kombination. Ja, ni fattar! Traditioner är inte så viktiga för mig. Jag skapar gärna våra egna...

Men en del frågor finns fortfarande kvar. Ett liv i Sverige eller ett liv i Spanien? Blir det svenskt dagis/skola eller spanskt? Ja, för omgivningen påverkar ju också barnen... Växer de upp i Sverige kommer de bli mer svenska än spanska och tvärtom? Framtida jobb kommer få bestämma...

Hur ska jag kunna prata bara svenska med barnen när jag o I pratar spanska med varandra? Förhoppningsvis lär han sig mer svenska när barnen börjar lära sig prata...

Jag har svårt att föreställa mig det trots att det för mig är så normalt med Spanien/Sverige, utländsk pojkvän etc. Svårt att föreställa mig våra framtida spaniensvenska barn. Som en blandning av oss... även fast tanken är svindlande underbar: Våra gemensamma barn!

Hälften dig, hälften mig.
Eller? Kanske mer dig eller mer mig...
mer spansk eller mer svensk?

4 kommentarer:

Petra H sa...

Jag funderar i samma banor, undrar om eventuella framtida barn kommer att känna sig svenska, spanska, spansk-svenska eller kanske... belgiska (ve och fasa, ha ha)!? Jag har en kompis här i Bryssel som är född och uppväxt i Bryssel med spansk mamma och italiensk pappa. Frågar du henne är hon italienska, punkt slut! Varför är det den italienska kulturen och identiteten som tagit över? För de semestrade alltid mest i Italien, pratade italienska hemma. Hon pratar franska flytande som en belgiska men spanskan är svagare, det språket gillar hon inte att prata.
Med andra ord måste man nog kämpa i en tvåspråkig (eller trespråkig, O och jag pratar fortf engelska med varandra) familj att båda språken OCH kulturerna blir lika starka. Speciellt om man bor i ett tredje land som O och jag... som dessutom är tvåspråkigt! Stackars barn!!! Eller är det ett stort privilegium att växa upp med så många språk?? Det viktigaste är nog att se till att alla lov spenderas i det andra landet, att man läser böcker, kollar på filmer och barnprogram på det andra språket och framförallt - att barnen får träffa andra barn att leka med på det språket! Då blir det som mest naturligt tror jag, än att bara snacka med mamma / pappa...
Det finns hur mycket som helst att diskutera i det här ämnet!!
Kram och trevlig helg!

Bella sa...

@PETRA: Konstigt! Att hon känner sig mer italienska... Jag undrar varför?

Ja, kämpa med språken får man nog göra. Det kommer nog bli mest spanska hemma hos oss men kanske då svenska på dagis, släkten etc.

Ja, jag vill försöka ge dem saker på båda språken, filmer, böcker etc. Och andra barn att leka med tror jag oxå är jätteviktigt. Bor vi i Sverige får jag leta upp andra spanska barn de kan leka med eller spaniensvenska barn?

Ja, verkligen. Det är klurigt trots att det säkert blir normalt för dem. Det ska ju ändå fungera i vardagslivet och inte bli för krångligt varken för dem, barnen, eller oss.

Jag tänker mycket på att de inte kommer ha någon spansk farfar/farmor heller. Det skulle blivit en helt annat sak...på gott o ont;)

Kommer nog komma fler inlägg om det här;)
Kram

emma sa...

Ja de där frågorna är viktiga att ställa för det gäller att bestämma sig. Jag har sett tvåspråkiga barn som tappar det ena mer eller mindre just för att föräldrarna inte lagt någon större vikt vid det. - helt upp till dem förstås.
Jag har hört och tror att det är viktigt att vara konsekvent -alltid prata sitt språk med barnet- och senare ge barnet sammanhang där språket talas (kompisar) så att det inte bara förknippas med mamma. (Eller pappa). Om det är viktigt för en.

Vi bäddar verkligen för en "cacáo" för lilla O här i Québec som är tvåspråkigt, med en tvåspråkig far (2 andra språk) och en mor som talar ett femte språk. Jag kommer iaf att kämpa för att svenskan ska vara något naturligt för henne. Vi ptatar ju spanska eller katalanska han och jag men redan nu talar jag alltid svenska med henne.

Bella sa...

@Emma: Det är min tanke med. Att alltid tala svenska med barnet. Spanska kommer hon ju troligen lära sig då jag o I pratar spanska med varandra o han med henne...

Que lio! Och speciellt om/när hon börjar på dagis etc.

Ska bli spännande att höra hur det fortsätter, när O börjar prata...

Jag hörde en pappa prata spanska med sin dotter 3-4 år och hon svarade på svenska. Konversationen flöt helt normalt fast de inte talade samma språk. Skulle nog vara bra om I lärde sig svenska...
Kram