16 dec. 2010

All I want for Christmas...

ligger och sover i min säng. Äntligen är I här igen. 6 veckor sen vi sågs. Sex veckor sen han såg magen. Han var lite chockad hur mycket den växt IRL, skrattade och sa att den ser nästan fejk ut, som en boll under tröjan;)
Jag var själv lite chockad då han gått ner 5 kilo sen sist! (totalt 12kg?)

Våran relation har nästan alltid varit på distans. När han jobbade som marinsoldat i Cartagena och jag bodde i Madrid sågs vi bara på helgerna, varann helg... om han inte var ute på uppdrag och var borta några veckor. Då, under de första åren, var de första minuterna tillsammans, trevandes. Vi vågade inte lita på varandra. Vi kände av varandra. Är vi, fortfarande vi? Har du varit mig trogen??? Sen, efter de där första osäkra minuterna, blev allt som vanligt...

Nu är vi så trygga och säkra i vår relation att vi fortsätter som om ingenting hänt. Vi vet vart vi har varandra. Litar på varandra till 110%. Vet att det vi har, tillsammans, är det bästa vi har. Det är inte grönare på andra sidan...

Jag har inte alltid varit sån. Jag höll på att bli precis den där jobbiga, svartsjuka, efterhängsna personen som ville veta precis vad han gjorde, vem han var med och när han skulle komma hem. Sen insåg jag att jag inte var lycklig som hon, i rollen som "den spanska hemmafrun", så jag tog ett beslut: Jag flyttade hem;)

Nu lever jag mitt liv. Han sitt. Tillsammans.
Snart kommer vi bo ihop igen, med ett litet barn. Vår bebis. Jag hoppas att vi fortfarande lever våra separata liv. Med egna och gemensamma drömmar. Att jag har ett eget liv, även utan honom. Det kanske låter hårt. Men. Jag älskar honom, men jag älskar mig själv mer...
(som Samantha i Sex & the City sa).

Ett par i vår närmaste umgängeskrets i Spanien är troligen på väg att skiljas. Han är/har varit otrogen? De har en liten pojk på 2 år:( Jag har alltid så svårt att förstå: Varför man inte gör slut på den ena relationen innan man påbörjar en ny? Varför såra någon man älskar/at så mycket...?

Igår pratade vi om deras relation. Skillnaden mellan våran och deras. I berättade att i hans kompisgäng undrar de alltid över vår relation. Hur jag kan vara så... olik spanska kvinnor? Jag låter honom leva sitt liv medan jag lever mitt. Vi lever med varandra, inte för varandra???

Vi kom fram till att vi är familj. Vi har varit med om så mycket att vi är familjemedlemmar. Vi är inte längre pojkvän/flickvän, fru/man... vi är mer. Det är svårt att förklara. Svårt att förstå för er som inte känner till hela historien. Men jag och barnet jag väntar är allt I har. Hans framtida familj.

PS. Jag erkände att jag är så uppe i min graviditet. Mitt barn. Min framtid.
Att han är sekundär. Jag får tänka på det. Att även ta hand om honom, som han tar hand om mig o magen;)

Ja, tänk att få vara så här lycklig och känna så mycket kärlek...
De önskar jag er alla... for Christmas!

2 kommentarer:

Emma sa...

Underbart! Kärlek är ju när man inte behöver / är beroende av varandra men vill vara tillsammans ändå. Jag tror att det är mycket svårare att hålla liv i kärleken om den ena (oftast kvinnan) hamnar i beroendeställning till den andra. Det finns många män i Spanien (och Sverige...) som är osäkra och helst ser "sin kvinna" i beroendeställning till honom. Och kvinnor med för den delen. Det är farligt att låta svartsjuka och kontrollbehov styra och inte kärlek.

Ni är ovanliga och lyckligt lottade som funnit varandra. Vilken tur lilla Dani har som har fått föräldrar som inte bara älskar honom utan också varandra: Som var en familj redan innan han kom! Kram till Er!

P.S Du har en jättefin mage, en sån vill jag också ha! :-)

Bella sa...

De flesta av paren vi umgås med i Spanien är kvinnan i beroendeställning till mannen, i en del fall är hon hemmafru i andra fall jobbar hon lite grann.
I vår relation är nog I mer beroende av mig än jag av honom. Kanske inte pengamässigt men känslomässigt. Jag har ju min familj.

Ja, mycket svartsjuka och kontrollbehov. Känns tråkigt att de skiljer sig som 30-35 åringar... De flesta har varit tillsammans i 10 år och har småbarn.

Ja, vi är lycklig lottade att vi låter varandra vara den den är och göra det den drömmer om. Att vi följer med varandra på livets äventyr. Ska bli spännande att se hur vår relation förändras när vi får barn. Jag är lite orolig att jag kommer på väldigt mamma, jag o mitt barn. Glömma bort att vara flickvän, fru, partner etc?

Tack! Jag har fortfarande svårt att förstå att den är så stor. Att det bara är tre månader kvar av denna underbara resa och att livet börjar när graviditeten tar slut...
KRAM