7 mars 2011

Mammatankar - rädslan...

De senaste dagarna har varit fulla av känslor, en av de värsta: rädslan - oron att nått ska hända mig, att jag inte ska få se min lille älskade Dani växa upp...

Under sista delen av graviditeten hade jag fruktansvärda mardrömmar, det konstiga nu i efterhand är att det var alltid jag som råkade illa ut. I flera drömmar dog jag, lämnade lille Dani ensam med I. Jag trodde det hade med min oro att I inte skulle var beredd på att bli pappa, med allt ansvar det innebär, men nu undrar jag om mitt undermedvetna försökte förbereda mig?

Om jag visste? Jag har inte berättat för er att jag råkade köpa fel blöjor (premature) för några veckor sen, att jag gick och köpte det sista på min nyfödd inköpslista dagen innan vattnet gick, att I:s mormor sa att det skulle bli ett februaribarn (hon sa även att läkarna måste ha räknat fel på BF för magen var så enorm;)...

Detta kanske låter helt bisarrt men jag skrev t.o.m ett mail (innan förlossningen) till min bästa vän med några saker jag ville att hon skulle göra om det hände mig nått. En av dem var att skriva ut bloggen till mina föräldrar och till lille Dani, så han i framtiden kan läsa om hur önskad o älskad han är av sin mamma...

Vi hann aldrig gå till familjerätten innan förlossningen, så jag är nu ensamstående mamma till lille Dani och om nått händer mig har I inga rättigheter, iallafall inte innan faderskapet fastställs. Det oroar mig...

Jag förstår om jag inte låter klok, att jag går händelserna i förväg, att jag låter negativ men glöm inte bort att när det värsta har hänt en (I) tre gånger då är det väldigt lätt att måla f_n på väggen... Det är säkert alla graviditets- och mammahormoner. Baby-blues?

Jag tror att jag försöker bearbeta de senaste två veckorna, jag går igenom alla händelserna, sluter fred med det som hänt genom att skriva av mig. Jag sitter med lille Dani sovandes i min famn, väntandes på att klockan ska gå så den slår tiden jag får reda på om allt går åt rätt håll av läkaren eller om komplikationerna fortsätter...

UPDATE: Komplikationerna fortsätter: infektion = 10 dagars antibiotika kur. Nytt återbesök på onsdag.

PS: Av nån konstig anledning låter det värre, det som hänt, för alla andra än för mig som är huvudpersonen. Jag har ju tagit var dag som den kom och en biverkning o komplikation i taget. Det känns nästan overkligt att höra, t.ex. mina föräldrar berätta om att jag har fått för tidigt född son, att vattnet gick en månad innan beräknad förlossning, att det blev akutsnitt etc.

Inga kommentarer: