19 apr. 2011

Mammatankar - Dåligt samvete...

Lille Dani vaknade påväg in i trapphuset idag. Gallskrek av hunger hela vägen upp i hissen. Jag slängde fram tutten väl inne i hallen. Han åt som aldrig förr...

Jag har haft dåligt samvete hela eftermiddagen. Jag vill inte att Dani ska behöva skrika. Jag vet. Barn skriker. Men. Jag tror att om man inte lär bebisar att de behöver skrika efter uppmärksamhet. Så lär de sig att mamma kommer om jag bara hojtar till. Det har funkat på Dani hitills...

Dani har varit orolig hela eftermiddagen. Har bara velat ligga i famnen. Nära. Sökt efter bröstet. Ätit i timmetal. Tills det gjorde för ont...

Jag undrar om det har med gallskriket att göra? Nu har I nattat honom. Hos mig ville han bara ha mer och mer mat... Närhet.

Ingen berättade om det dåliga samvete som kommer med att bli förälder. Jag kanske har läst för mycket de senaste dagarna. För mycket om hur det jag gör, hur jag behandlar barnet betyder för barnets utveckling. Orden om hur man inte ska förneka sitt barns känslor etsar sig fast.

Det dåliga samvetet gnager: Jag borde tagit upp honom. Ammat nere i trapphuset... Stackarn var hungrig (törstig?) efter 4 timmar sovandes i den varma vagnen...

2 kommentarer:

Emma sa...

Ja, det där dåliga samvetet du. Mig hade de i alla fall varnat. Ska sitta i resten av livet har jag hört.

Sen menar fyrabarnsmammorna att den fjärde får skrika sig hes och lära sig jonglera med knivar så fort de kan sitta...

Det kommer jag nog aldrig veta något om (fyra lär det inte bli;) Men det dvliga samvetet undrar jag om man någonsin blir av med.

Eva sa...

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete. Bebisar har inget tålamod och när hungern väl slår till så är varje sekund en evighet. Jag kände sådär i början men har nu börjat inse att Stella kan vänta en stund på maten. Hon klarar sig ändå!