4 maj 2011

Mammatankar - att få barn med en spanjor...

del 17? Jag har inte berättat för er att det tagit flera veckor att få Dani att heta det vi bestämt och skickat in. Först går det inte igenom eftersom faderskapet inte är fastställt. Sen skrev de in pappans namn fel. Efternamnet som förnamn och tvärtemot och så kom ett brev. "Man får inte heta pappans förnamn i efternamn..." Öh??? (I har två förnamn vilka båda två finns, och stavas så även på svenska!??)

Sen hade de inte skrivit in accenten på I:s efternamn, som det står stavat i hans pass. Snigelpost, mail, telefonsamtal och några veckor senare har Dani nu sitt hela och korrekta namn. Dags att skaffa pass!

Efter 2½ timma i kö idag frågar de efter I:s svenska ID-kort. Jag svarar att I är spanjor. Han bor inte i Sverige. De får I:s spanska pass och undrar hur de ska veta att I är I? Bilagan som vi bevittnat för pass till underårig är inte korrekt ifylld. Det måste vara någon utomstående (ej familj) som bevittnar att I är I och det är han som skrivit under. Öh? Som vem, frågar jag - grannen får jag till svar... - Men I bor inte i Sverige...? Etc.

Eftersom vi har med oss en liten bebis är de snälla och låter oss förbereda allt för att sedan faxa in I:s underskrift och att den bevittnas av någon utomstående. Mig kunde tjejen på polisen vittna att jag är jag, eftersom jag hade ett svenskt pass. Medan I:s namnteckning var tvungen att bevittnas av någon annan. Som om ett spansk pass inte är lika mycket värt. Jag förstår inte riktigt risken. Skulle jag skaffa ett pass till min son, med en pappa som inte är den han är? Jag förstår om det vore så att vi båda två inte var där . En av oss försökte skaffa pass utan den andres tillåtelse, medgivelse... Men nu stod ju vi båda två, vårdnadshavare där, IRL.

Funderade en snabbis på att fråga någon av de andra som väntade i passkön att bevittna men...

Lille Dani sov i vagnen under tiden och när det är dags för passfotot försöker vi väcka honom.
Tjejen säger: - Sätt honom på stolen.
Jag tittar på henne som om hon vore galen:
- Han är två månader!
- Men kan han hålla nacken uppe?
- Någorlunda, svarar jag.
Till slut får jag en vit stor hakklapp och Dani får sitta i mitt knä. Två poliser försöker locka Dani att titta på en bjällra för att han ska se in i kameran. De lyckas inte särskilt bra. Efter 5 (!%?) olika foton nöjer de sig (inte vi) med ett, huvet på sne, dubbelhaka och halvöppna ögon. Ser halvt drogat ut!
Min sötnos ska BARA ha sitt pass i 5 år - kommer inte förändras alls;)

Vi gick förbi kontoret och en arbetskollega skrev på. Och faxade in (inte alls nån fuskrisk på det;) Om en vecka får vi (förhoppningsvis) hämta ut Danis pass! Tur att vi inte åker än på tre veckor...

1 kommentar:

Eva sa...

Vilken soppa! Har tack och lov inte behövt skaffa pass ännu till Stella..