18 juni 2011

Att vaga lita pa andra...

Min vän Lina kommenterade mitt tidigare inlägg och avslutade med fragan: Vem är det jag inte vagar lämna Dani till? Svaret är ingen. Just nu litar jag knappt pa I. Ja, det är sant. Jag vet inte vad som har hänt, förändrats. Men jag maste ta tag i det. Annars blir föräldraskapet alldeles för jobbigt, som hon skriver...

Allt är ok sa länge Dani är vaken, lugn o glad. Men om han blir trött är det jag som söver med napp eller bröstet. Aldrig I längre... Jag som ger mat när Dani är hungrig. Jag maste övervinna min oro. Vaga lita pa andra. I maste övervinna sin för att jag ska sluta oroa mig och han kan ta hand om Dani när jag inte finns i närheten.

Det var just det jag funderade över häromnatten. Vad händer om jag provar en liten stund? Vad är det värsta som kan hända? Att han grater otrösterlig. Vet inte om det har med att han inte tröstas av I längre... Vill bara ha mamma. Bröstet.

Jag försöker ga till grunden av min oro for den handlar inte om döden. Den handlar bara om skrik, grat. Att jag vill kunna trösta honom. Vill aldrig att han ska behöva grata. Att jag vill mer än jag orkar ge. Jag vill ge allt men det funkar inte...

Jag testar korta stunder. Sakta lite längre stunder. I tar en promenad med vagnen medan jag städar. I är ensam nere hos mormor o jag stannar hemma. Jag är inte lugn. Där ligger problemet. Jag maste vaga lita...

Snart kommer resten av min familj och da maste jag utsätta mig för min kanske löjliga rädsla. I maste ocksa utsätta sig för sin egen. Han maste lära sig trösta Dani. Där ligger problemet nu. Tidigare var det inga problem. I löste graten (hungern?) med ersättning.

Oron, rädslan gör att jag inte vagar göra natt själv. Inte natt som tar mer än 20 minuter (precis efter amning). Eller att jag finns pa rop-avstand. Ga o hämta-avstand. Sa kan jag inte fortsätta för jag kommer aldrig kunna vara där alltid. Jag känner mig fastkedjad. Instängd. Mar daligt...

Jag maste lära mig leva med att jag inte alltid kommer kunna trösta honom. Att han, när han blir lite större, kommer bli väldigt bortskämd om han alltid far som han vill. Direkt.

PS: Kanske har det med att I blandar ihop ledsen, ha ont-grat med Danis grat som sitt sätt att kommunicera. Berätta vad han vill... Kanske ligger det mer bakom i I:s fall. Att inte ha kunnat ge, sina nära, tröst?

Nu märks det att bloggen är ett sätt att skriva av mig. Skriva av mig mina tankar, min oro. Jag psykoanalyserar mig själv?

1 kommentar:

Petra H sa...

Det är ju ingen som kan veta HUR man reagerar när man blir förälder. Jag har ingen aning om hur jag kommer att bli, vilken sorts mamma jag blir. Men jag vill verkligen att O och jag fortsätter att vara ett TEAM. Att vi är föräldrar TILLSAMMANS. Och att vi vågar dela med oss av vår son till andra, både för hans och för de andras (mor- & farföräldrar) skull. O sa just idag att hans mamma ska försäka gå ner i vikt så att hon kan vara stark och komma och hjälpa till med babyn. Suck, jag vill INTE vara en sådan svärdotter som inte låter farmor vara delaktig, men hon får minsann visa att hon kan vara lugn och sansad när hon är med vårt barn...
Jag hoppas och tror att du kommer att komma över din rädsla - du är ju iaf väldigt medveten om den och det är ju ett första steg. Släpp in I i ditt och Danís liv igen.
Stor kram från en med husarrest :-(