6 juni 2011

Mammatankar - att dela pa ansvaret...

Jag kan inte säga att det händer för mycket i mitt liv just nu och att jag därför inte har tid att blogga. Jag spenderar största delen av dagen i soffan i vardagsrummet. Med spansk skräptv - pa spanska. Ja, för trots att man kan ändra och titta pa alla amerikanska serier och filmer pa originalsprak bryr jag mig knappt om det. Jag förstar ju vad de säger sa...

Jag lever som i ett vakum. Tiden star still. Livet. Jag börjar klättra pa väggarna...

Jag funderar pa skillnaden mellan jämställdhet och att dela pa ansvaret. För trots att I hjälper till med hushallssysslorna känner inte jag att han delar pa ansvaret. Det enormt stora ansvaret. Det daliga samvete. De där sma dagliga sakerna som att ge D-vitamin, koka nappar, klippa naglar, morgon och kvällsrutin är av nagon konstig anledning mitt ansvar. Vet inte om det har med att göra att han är spanjor. Uppväxten, uppfostran och kulturen när vi är här, i hans hemland, kommer tillbaka...

Häromdagen bad jag om att oxa fa ga och handla. Bara det. Att ga hemifran utan Dani en halvtimma och bara vara jag. Eller att I gar ner med Dani till gammelmormor en stund. Att fa vara helt själv. Att fa laga mat. Städa. Jag ber inte om mycket men känner just nu att jag far för lite egentid- Eller att jag ger I mer än jag far tillbaka... Jag gar och lägger mig med Dani vid kl 22 varje dag o vaknar vid 09. I tar sin dagliga langpromenad nagra timmar pa eftermiddagen da jag o Dani sover siesta, tillsammans i soffan...

Men tiden vi är tillsammans alla tre, är det alltid jag som har huvudansvaret. Eller jag är mer orolig kanske? Jag tar direkt upp Dani medan I tycker att lite kan han väl fa gnälla... Jag kontrollerar hans temperatur i vagnen. Att han inte blir för varm. Jag bestämmer vilka kläder han ska ha pa sig. Jag packar skötväskan. Jag ammar.

Det kanske är normalt. Första tiden behöver ju en bebis mest sin mamma. Pappan kan inte göra sa mycket när mamman ammar mer än att hjälpa till. Jag längtar lite tills Dani blir lite större och hoppas att vi kommer dela mer pa ansvaret....

PS: I byter iallafall ofta blöja: Jag säger till Dani pa svenska: Ska pappa byta din blöja? Nu vet, förstar I vad jag menar;)

Jag är lite orolig att I kommer bli lek o buspappan och jag star ensam med de stora ansvaret...

4 kommentarer:

Emelie sa...

Det är säkert så att mamman tar mer ansvar i början, dels för att hon måste (amning ex) men också för att pappan säkert känner sig osäker och därför hellre överlämnar till mamman. Det är nog lättare när de blir äldre men kanske kan man också prova att låta pappan ta mer ansvar utan? Svårt det där...

Anna Malaga sa...

Jag tror att det är bättre att du säger till konkret vad du vill, istället för att vänta pâ att han ska ta initiativ. Säg att du behöver komma ut en timme per dag själv, det gör jättemycket för humöret. Vi kvinnor är ganska dâliga pâ ge raka besked, vi gâr ofta och smâgnáller om att "det är sâ jobbigt att alltid..." :)
Jag har aldrig uppskattat att sitta fâ ett kafé själv och glo pâ folk sâ mycket som när min D var bebis :)

Emma sa...

Ja, jag har som jag skrev till dig också upplevt det där. Detaljerna som han inte ens tänker på. Som inte blir gjort om inte jag gör det. "Oj, vilka långa naglar hon har, hon kan riva sig!" Och hans förvåning när jag svarar: "Ska du inte klippa dem då?" Men det har faktistk blivit mycket bättre i takt med att hon har växt. Han ser mer och mer sitt ansvar som självklart -hon äter ju t.ex vanlig mat och han lagar den oftast och ser till att hon Äter. Och jag får tid till mig själv etc.

Sen är det en sak till. Det är det dÄr med att låta honom vara pappa på sitt sätt. I tyckte t.ex bättre om att vara med henne själv ibörjan utan mig och mina 1000 kommentarer "gör si och inte så!" Att våga lita på honom. Det är inte lätt, men det hänger faktiskt mycket på det också.

Lycka till och KRAM!

anna sa...

Jag rekommenderar dig att läsa boken "Bitterfittan" av Maria Svealand. Den är väldigt bra och handlar om hur svårt det är att leva jämställt när ett barn kommer. Jag tror att kommunikation betyder mycket, att man pratar om det. Ifrågasätter sånt som kanske blivit självklart,hur kommer det sig att du bara göra en vis syssla? Sen måste han skärpa sig, för det finns ingen bra ursäkt till att inte båda känner ett huvudansvar. Mamma eller pappa, ni är föräldrar tillsammans! Hoppas ni finner er bra balans tillsammans!