24 juni 2011

Spansk vs svensk barnuppfostran...

Det är daligt väder - molnigt, blasigt och svala sköna vindar. Perfekt väder för Dani. Kanske inget "göra svenska vänner avundsjuka"-väder. Men enligt mig perfekt. Sa skönt att inte känna nagra "fira en perfekt midsommar"-krav. Är ingen högtidsfirare - dricker ju aldrig alkohol och hatar att alla bara ska bli berusade, fulla.

Jag hade inte tänkt skriva natt idag. Men sa blev jag sa irriterad pa de spanska nyheterna där de pratade om semester och barnuppfostran. Att barnen även under semestern borde ha "arbete". I Spanien är det inte alls lika fri uppfostran som i Sverige och man har "läxor" t.o.m pa dagis. Iallafall sa irriterade det mig att de sa att läsa böcker, rita och pyssla var arbete. Inte lek. Va?

Jag vill lära Dani att läsa, skriva, rita, pyssla är roliga lugna lekar. Jag tror pa att allt kan bli en lek för barn om man gór det roligt. T.o.m plocka undan pa rummet.

Jag och I diskuterade skillnader mellan spansk och svensk barnuppfostran. Bada är vi överens om att min fria uppfostran har fungerat bättre. Jag är minst. Bortskämd. Fick allt jag pekade pa. Lekte alltid. Hade inga stränga regler. Inga krav. Inga harda rutiner. Sov hos mina föräldrar tills efter jag börjat skola. Somnade i soffan hela min barndom. Sov med lampan tänd. Levde pa fil och risgrynsgröt flera ar. Etc. Och jag är helt normal - t.o.m väluppfostrad;)

Tror att det har att göra med mina föräldrar. Jag tror pa att förega med gott exempel. Vara en bra förebild. Att barn gör som sina föräldrar.

Jag tror pa att ga pa egen intuition. Följa vad som känns rätt för oss. Att acceptera att Dani är den han är. Han är väldigt lugn och kommer nog bli en liten ensamlekare. Som sitter pa sitt rum och leker själv. Fundersam. Eftertänksam. Blyg?

Sen tror jag jag maste lära mig att sänka kraven. Inte försöka vara en perfektionist. Sa himla duktig hela tiden. Lära mig vara good enough. För det är nog omöjligt att vara en perfekt förälder. Känna att jag duger. Att jag maste leva med... Att Dani far lära sig att mamma maste jobba, sköta vardagssysslor, laga mat etc. Att han far vara med. Bredvid. Att han gärna far hjälpa till. Eget ansvar.

Det viktigaste är att ge barnet självförtroende. Trygghet i sig själv. Jag tror Dani redan nu är väldigt trygg i sig själv. Han är inte alls nervös som jag och I. Utan mer som morfar. En filbunke. Han grater inte ens när han vaknar pa nätterna. Jag vaknar av hans gurglande, smackande och fäktande med armar och ben. Att jag alltid tillfredställer hans önskningar innan han ber om det hjälper nog...

Jag och I pratar om att lata Dani leka sa mycket han vill. Inte ha nagra konstiga spanska regler om att man inte far lata sig. Eller att man maste sitta still o tyst. Inte far smutsa ned sig. Att man inte far leka pa golvet. Eller inte fa vara överallt i hela lägenheten. I Spanien har manga fortfarande sakallade finrum fulla av kristall och vaser som barnen inte far vara i.

I Spanien är barnuppfostran mycket hardare, striktare... men jag tror inte det funkar. Barn som inte far leka av sig som sma blir vuxna som bara vill leka...

Jag tyckte om att läsa raden jag fick via mail idag. Att Dani ska passa in i var familj. Bli en del av den. Läs Libero rad om barnuppfostran här

2 kommentarer:

Yo...la madrileña sa...

Hola,

Hur ser din kille pa det här med att ge en unge örfilar och dra till hart i armen som man brukar göra här i Spanien?

Saludos desde Madrid,
La Madrileña

Anna Malaga sa...

Vad söt Dani är!! Otroligt vad han växer!
Jag känner igen många av dina tankar, men är mer spansk i mitt föräldraskap...så när det gäller uppfostran tycker jag ungefär tvärt om. Jag är nu i Sverige med min Dani under hela sommaren och förundrar mig som vanligt över svenskars syn på barn. När D var bebis "flörtade" han med alla i ICA-kön och ville ha uppmärksamhet, som spanska bebisar är vana att få. Men folk tittar bort... Sen fick jag veta att svenska mammor inte VILL att okända pratar med deras barn, särskilt inte gamla människor...?
Något som är skönt med Spanien är att alla umgås över generationsgränserna, barn är naturligt med överallt och har lärt sig att man inte får uppträda hur som helst. Visst, det är kanske strikt, men i Sverige har det istället delats upp i vuxenfester och "fester där barn är välkomna". Bebisföräldrar lever i sin lilla bubbla, tonåringar umgås bara med varandra, de äldre är upptagna med föreningsliv... barn är lite obekväma.
Nu är det sommarlov och det syns inte en unge på gatan! När föräldrarna jobbar är de på fritids, sen åker de utomlands.
Bara lite input från "andra hållet" :)