16 juli 2011

Det lugna härliga livet...

Det lugna livet fortsätter. I jobbar. Min mamma lagar jättegod mat. Min pappa grillar. Dani älskar mormor. Sprattlar, jollrar och berättar... Dani busar med morfar. Skrattar så han får hicka. Jag blir omhändertagen. Får lite tid för mig själv. Så skönt!

Dani har börjat greppa tag i saker. Jag letade fram en mjuk skallra, en snuttefilt och lite annat som han nu lär sig ta, hålla i och föra till munnen. Han sitter med i sin barnmatsstol vid matbordet och håller själv i en liten sked som han för till munnen. Banan var en stor hit. Det får nog bli mellanmålsmat i framtiden...

Min mamma skämtar och säger att jag är som de afrikanska kvinnorna, där bebisen ligger vid bröstet och suttar hela dagarna... Nej, vi leker, busar, upptäcker, sjunger, dansar tills Dani gnyr att nu behöver han en powernap.

Vi pratar mycket om barnuppfostran. Om hur de tänkte med sina barn, oss. Hur mamma alltid pratat med sina barn, berättat. Hur alla tyckte hon var så löjlig och sa till henne. Men barn förstår väl ändå inte. Men jag gör precis som hon. Behandlar Dani som vuxen, som om han skulle förstå. Berättar. Säger till vad jag ska göra. Vad som kommer hända. Försökte förklara mitt tänk för I med att du vill väl inte bli uppdragen ur sängen när du sover, eller att vakna av att några letar kusar i din näsa, så varför gör du det mot din son...?

Jag har fortfarande ont av alla bebisar som skirker. Av att många spanska föräldrar inte bryr sig om att barnet gallskriker. Vill ha närhet, tröst. Trygghet. Igår sprang en liten flicka efter sin pappa och grät. Hon var säkert bara 1½ och orkade inte gå hem vid 10 på kvällen...Varför tar man inte upp sitt barn? Om det hade varit din fru eller vän som var trött, hade ont hade du väl stannat och hjälpt till? Varför gör du då så mot ditt lilla barn? Jag kanske är speciell, tänker annorlunda???

Vi träffade I:s kusin, hans bästa kompis med fru och treårig flicka. Tänk vilken skillnad det blir när man får barn. Speciellt om man inte delar uppfostringstankar. De frågade om vi kört ut Dani ur sovrummet än. Att de är viktigt att tidigt lära bebisen att sova ensam. Jag sa att jag kört ut I. De tittade på mig som jag vore galen... men vem behöver mig mest just nu. Vuxentänket igen. Om jag skulle vara liten bebis. Vart skulle jag vilja sova? Hos mamma, självklart!

Skrika är bra för lungorna eller vad är det de säger??? STackars bebisar tänker jag. Tänk om ingen skulle lyssna på mig, ignorera mig när jag är hungrig, törstig, ledsen...?

I berättade även att vi låtit Dani smaka på brocoli, som han inte tyckte om. Då sa frun, varför skulle han tycka om det, barn tycker bara om sött. Så varför ger ni honom inte sött? Jag försökte förklara den svenska metoden... Just precis därför. För att de inte ska neka all annan mat. De tittade igen på mig... Här har man även honung och socker i välling etc. För att bebisarna tycker om det. Sägs det.

Ja, det är skillnader. Det är nog bara de första ex. på skillnader i våra barnuppfostranmetoder.

I:s kusin i Barcelona har fått sitt första barn. Hon är en av mina bästa vänner. Hon ringde från sjukhuset och var orolig. Lilla flickan tog inte bröstet. Hon hade gått ner i vikt. Jag kände igen mig. På en sekund flyttades jag tillbaka till de där dagarna på sjukhuset. Med en nyfödd bebis. Jag tror ingen förstagångs förälder är beredd på det. Det är så omvälvande. Så mycket kärlek, rädsla, oro, trötthet... Jag och I skulle vilja vara där. Stötta. Men jag har har sagt att hon gärna får ringa, när hon vill. Behöver nån.

Nej, nu vaknar nog snart Dani. 40 minuter senare. Vi ska ut och leka på filten i skuggen. Vända oss. Lyftas tillbaka till rygg. Vända oss. Titta nyfiket upp med huvudet. Vilja tillbaka på rygg för att vända tillbaka till mage. Han försöker göra kryprörelser. Drar sig i filtkanten. Vill frammåt. Han är så söt! Min älskling! Min Dani!

2 kommentarer:

Petra H sa...

Nej, men ger spanjorerna verkligen honung till småbarn?? Det är ju farligt!! Det där med att öva lungorna med att skrika läste jag i Ser Padres var en stor myt, så om jag får höra något sådant från min svärmor har jag det och en massa annat svart på vitt även i en spansk föräldratidning!! (det gäller att vara välförberedd)
Jag fick en intressant babybok av en fransk kompis, skriven av en fransk barnläkare som sa just att man ska PRATA med sina spädbarn, de förstår mer än man tror. Förklara VARFÖR man gör något, att man kommer TILLBAKA när man lämnar barnet etc. Så det kan du hälsa spanjorerna att det är inte bara dina konstiga svenska idéer ;-)
KRAM!

Emma sa...

Oj! Ja, lite skillnad är det nog även inom Spanien. Ingen har föreslagit honung eller socker i vällingen t.ex- Det där med broccoli förvånade min svärmor men inte p.g.a att det inte är sött utan för att blomkål gör att man blir lös i magen och hon kopplade sammal blomkål och broccoli -men så hade hon kollat upp det och läst att det var bra med mkt järn och antioxidanter så nu lagar hon en massa broccoli till sig själv, OCH till Olivia haha. Men min barnläkare i Spanien sa faktiskt att vi INTE skulle ge för sött o ch absolut inte honung, det var med på listan på absoluta NO, detsamma gäller komjölk. Däremot saltade de friskt för att "ge lite smak" :-)



Det där med att skrika. Att uppfostra genom att de ska "lära sig" att inte "bli bortskämda" när de piper DET får jag höra rätt ofta. Att man ska visa vem det är som bestämmer.

Men även i Sverige Är ju detta inget man slipper undan. En massa "goda råd" man lika gärna kan vara utan. Och olika uppfattningar.

Det finns mkt jag inte gillar i Spanien men jag gillar ändå hur I's familj är så himla kärvänliga och ROLIGA och handfasta (alltså nu pratar jag inte bestraffning, den "lämnar de" gudskelov till mamma och pappa att sköta) med olivia. Och hon älskar det. Det är till högra grad än bland Svenskar -som också Är kärvänliga men inte `på samma sätt. De är så många...samtidigt ...och högljutt i Spanien. ¡Me encanta!

I BCN finns det iaf rätt mycket folk som kör med ex. attachment parenting. De sover med barnen, ammar fritt och bär runt i bärsjal.
Och när det finns mångfald finns det liiite mer acceptans. Tror man kommer lite bättre undan med "så gör vi i Sverige" -tror det skulle vara svårare att vara svensk PAPPA. Det Är ju mamma som bestämmer vad gäller sånt, som tur Är.

Jag har varit tydligt med att ingen typ av fysisk bestraffning är OK plus vad hon äter. Sen försöker jag lita på dem med henne. Man måste släppa kontrollen lite. Men det är inte lätt. (lättare när man bara besöker då och då...)

Jag har alltid pratat med O -och I också. Om allt möjligt och omöjligt.