5 juli 2011

Jag ältar och har daligt samvete...

Det daliga samvetet. Igen. Jag ältar. Som vanligt;) Nu har jag äntligen lärt mig att göra saker när Dani är vaken. Han far vara med. Titta pa. Läser modetidningarna i mitt knä. Kollar pa just nu, fran höger arm, när jag bloggar. Med vänster hand. Han sitter i babysittern eller i barnmatsstolen när jag lagar mat. äter mat. Jag försöker leva ett vanligt liv. Mitt liv. Med en bebis.

Det tar tid att bli förälder. Att hitta sin roll. Att fortsätta leva. Att inte hamna i ett vakum. Fastna i babybubblan.

När han sover försöker jag njuta. Av att inte ha en bebis klängande, hängande, sprattlande. Inte ha daligt samvete för att jag inte roar, pratar, stimulerar. Jag tänker nästan för mycket pa andra. Tänk om Dani har trakigt? Tänk om jag inte stimulerar honom tillräckligt? Tänk om jag inte är en bra mamma?...

Jag ältar. En tjejkompis fragade efter den sista tidens blogginlägg: Varför har du sa daligt samvete? Jag har inget direkt svar. Enkelt svar. Det är allt. Butiken. Att jag inte jobbar. Att jag inte vill göra natt. Att jag bara vill sova. Att jag inte hjälper till. Att jag inte vet vad jag vill. Att jag inte orkar. Att jag inte ens vill träffa nan. Att jag inte längre är hon. Hon jag var. är. vill vara.

Jag trodde det skulle vara underbart att vara ledig i Spanien i flera manader. Men jag vill bara att tiden ska springa iväg sa jag kan börja leva. Livet efter mammaledigheten... Framtiden.

Men jag vet inte vart jag ska. Har inget mal. Famlar. Funderar. ältar. Vill bara ha natt att göra. Natt som far dagarna att inte flyta ihop. Som far mig längta till fredag. till den lediga lata helgen?

I fragade den där fragar som man inte borde fraga. Men vad skulle du göra om Dani inte fanns? Vad skulle vara annorlunda? Svaret kom snabbt utan tanke: Ingenting. För det har inte med honom att göra... egentligen. Jag har redan gjort allt det där jag drömde om. Bott utomlands. Rest runt halva världen. Jobbat pa ett stort modeföretag. Startat eget klädmärke. Drivit klädbutik. Drömmarna är uppnadda. Kanske är det det som skrämmer mig...? Stressar???

Att jag borde kunna njuta av att bara vara här och nu. En paus mitt i livet. Men nej, jag maste älta... ha daligt samvete...


PS: Missförsta mig inte. Dani är det bästa som hänt mig. Jag skulle inte förändra natt av det senaste aret i mitt liv. Jag bara ältar mig fram till vilken riktning mitt liv, vart liv ska ta nu... Vart och hur jag ser mig i framtiden?

UPDATE: Om ni undrar varför det inte alltid är Stor Bokstav där det borde vara är det för att det är svart att fa till det med bara vänster hand. Att jag inte har nagra prickar över mina a är pga av I:s spanska dator och att jag far till ö:na är för att där är knapparna närmare varandra...

1 kommentar:

Petra H sa...

Det är nog inte så konstigt att tankarna snurrar runt, runt, runt hos dig. Det gör dem hos mig också, det blir så när man är isolerad och har TID att tänka och älta (även om du har lille Dani att ta hand om också så klart). Ja, vad vill du bli när du blir stor? ;-) Jag oroar mig redan för att börja jobba igen, även om det väl inte blir förrän i feb-mars nästa år. Vi låg och pratade igår kväll om hur vi ska lösa dagisproblematiken, eftersom vi inte har bestämt oss var vi ska bo och inte skrivit in oss på något dagis än. Men vi kom fram till att vi löser det tillsammans med familjerna. Eftersom Sweet Pea riskerar att bli prematur vill jag absolut INTE lämna honom på dagis när han är 5-6 månader gammal. Infektionsrisken... Då är det ändå bättre att hans galna spanska farmor tar hand om honom (och hans LUGNA svenska mormor...). Vi får se, ingen vet hur man reagerar på föräldraskapet och det är nog inget man kan rå för hur man känner.