9 okt. 2011

Att orka...

Jag sitter ensam vid datorn. Ensam med mina tankar. Läser "Somna utan gråt" när jag har lite tid. Dani sover bättre. Några timmar i sträck varje natt. Jag börjar få tillbaka min hjärna, mina tankar. Man blir verkligen galen av sömnbrist.

Jag går tillbaka i bloggen de senaste veckorna, månaderna. Ser att jag nästan bara skrivit om sömn. Att få sova. Jag har blivit en av de där. Ointressanta mammorna som bara vill sova. Behöver sova.

Som bara pratar, tänker, lever bebisliv. Som inte...

I har köpt en biljett och kommer hit om nån vecka. Jag har bett om tid. Egentid. För att bli mig själv igen. För att ta tag i SMiD. I butiken. Ta beslut. Orka...

Jag har bestämt mig att jobba halvtid i vår. Fortsätta vara mammaledig största delen av tiden. Ibland blir det inte som man tänkt sig... Krisen.

Framtiden börjar redan nu. Livet efter SMiD? Efter mammaledigheten...

Jag känner mig. Sårad. Behöver samla ihop delarna. Trodde aldrig att mammalivet skulle vara så tärande. Krävande. Sömnbristen så förödande. Trodde jag skulle orka jobba. Tänka. Leva. Så blev det tyvärr inte...

Jag har bara orkat vara. Leva vardagsliv.

Jag känner att jag inte har så mycket att säga. Här. Kan inte. Borde inte. För många inblandade. Alla kan läsa. Skulle nästan vilja försvinna från nätet. Sudda ut. Funderade t.o.m häromdagen att bara ta bort allt. Min blogg. Den som betydde (betyder?) så mycket...

För att kunna börja om. På nytt. Det där om Ave Fenix. Pånyttfödelse. Alltså inte på nätet. Utan i livet.

Behöver samla mig. För att orka kämpa ett tag till. Även om luften, lusten gått ut. Jag pratar alltså om SMiD. Min butik. Min klädmärkesdröm. Mina entreprenörsdrömmar. Mitt företag. Mammas företag.

Till slut står jag framför det enkla faktum om att allt handlar om pengar. Tjäna pengar. För mig slutade drömmen för flera månader sedan... När allt slutade vara drömlikt. När jag gav upp... Tron. Hoppet?

Nu måste jag avsluta. Jag kan inte bara lämna. Måste rensa upp röran. Jag själv ställt till med. Det är det som är så jobbigt. För jag har inga nya mål. Inget nästa steg.

Jag velar. Velar mellan att ha mod, ork att ge upp. Drömmen. Avsluta. Gå vidare... Och våga, kämpa, orka... ett litet tag till...

6 kommentarer:

emma sa...

Sov. När I kommer- sov ännu mer! Tankarna klarnar kanske. Den sömn du får nu, trots att den jämförelsevis är bättre, är inte nog.

Det blir inte alltid som man tänkte sig det hela. Ta en dag i taget.

Och du blir saknad om du slutar blogga. Läser gärna om din sömn, tro det eller ej!

Eva sa...

Det känns tufft just nu, i bubblan med bebis, sömnbrist osv. Det kommer inte alltid att vara så! Det är en så kort period i livet. Du kommer att finna styrkan till det du behöver. Det tror jag stenhårt på.

Emma sa...

Hej, vad du gör..SLUTA INTE BLOGGA! Din blogg är grym, jag är beroende av den!

Men förstår att du har det jobbigt, sömnbristen tar ut sin rätt. Livet med små bebisar målas ibland upp som ett enda långt rosaskimmer.. man glömmer allt det jobbiga. Mitt bebissömntips är faktiskt att låta honom sova mindre på dagen. Jag var själv emot det när jag var föräldraledig, tänkte att "hon tar den sömn hon behöver". Sen tog min kille över och ändrade brutalt på sömnvanorna; mindre sömn på dagen, han tom väckte henne ibland.. helt plötsligt sov hon hela natten.. gissa om jag var lite skamsen ;)

När det gäller jobb och att få ihop livet så finns det kanske lösningar som du inte ser just nu, när allt är nattsvart. Jag, som följer din blogg slaviskt, skulle gärna se dig som föreläsare inom entreprenörskap. Som en motpool till alla som säger "våga satsa" och "bara gör det"..Kanske kan du göra en bok av vissa av inläggen som handlar just om företagandet..
Och, smid.. kanske bara en webshop, inte en fysisk butik, kanske sy själv? barnkläder?

Jag hoppas på din dröm!
kram från emma
(som också har en dröm!)
www.ytterstad.se

Yo...la madrileña sa...

Hola Bella,

Du har rätt att du ibland tjatar lite grann om bebis och sömnbrist, men det är väl helt normalt? Ditt liv handlar om det just nu.

Själv intresserar det kanske inte mig så där himla mycket (barn), men jag tycker om att läsa om dina tankar. Du skriver väldigt ärligt och granskar dig själv på ett sätt som många troligen aldrig skulle våga göra. Jag tror att du kan hjälpa många andra som befinner sig i samma situation. Jag tycker att det speglar sig oerhört bra i din blogg hur livet förändras när man får barn! Även om du kanske inte skriver så mycket om annat just nu så tycker jag att det är oerhört intressant att läsa om I:s och dina livsval, få ihop 2 kulturer med en gemensam bebis osv. Jag tycker att du ifrågasätter olika val, framtidsplaner osv. hela tiden på ett sätt som inte bara de med barn utan även andra kan ta del av.

Jag tror många av oss funderar på livsval, karriärer, karriarsbyten, bo på ett ställe eller ett annat (ute på landet el. i staden, i Sverige el. nån annanstans) osv. och här gör du din röst hörd med dina tankar och funderingar. :-)

Jag tror att du snart kommer att gilla din blogg igen, det hoppas jag ivarje fall för jag följer den! :-) Det är inte lätt ifall man är sjuk, icke sover eller dylikt att hålla igång en blogg men det brukar man ju ta tag igen när man mår bättre.

¡Animo chica que tu puedes con todo!

Saludos desde Madrid,
La Madrileña

Anna Malaga sa...

Det lâter som om du har lite väl mycket tyngd pâ dina axlar just nu. Dessutom brukar det kännas tyngre när man tillbringar mycket tid innanför de fyra väggarna och sover för lite.
Kanske du behöver fika lite med likasinnade, folk i samma situation. Det är oroliga tider och vi är väldigt mânga som har tankar snurrande i huvudet, om viktiga val vi mâste göra. Att prata med andra fâr oss att se att det är helt "normalt", vi mâste ta svâra beslut och omvärdera dem hela tiden, inget är rätt och fel.
Kanske kan du bestämma nâgot nu, och sedan ta resten av besluten lite längre fram, när du ser hur saker och ting utvecklas?
Jag tycker ocksâ att din blogg är väldigt intressant!

Maria Agrell, Barcelona sa...

Kära du. Bebis och sömnbrist... Det är en tuff tid. Mina barn är äldre nu. 5 år och 10 år. Min man reser nästan hela tiden och jag skäms ständigt för att jag är så usel på mitt jobb jämfört med hur jag brukade vara förr i världen. Känner mig lat och får prestationsångest och det knyter sig och jag blir ännu sämre. Dåligt ekorrhjul. Att sluta blogga var en nödvändighet för jag kände att för många gick tillgång till mitt inre, människor som jag ville hålla utanför mitt liv. Fast visst är det skönt att "blogga av sig" och få värme och omtanke tillbaka.

Jag sörjer att jag har en stapplande karriär fast gläds åt att mina barn pussar mig varje morgon och säger att de älskar mig...

Planerar att flytta hem till Sverige och bli duktigare på att arbeta framöver.

Lycka till med livet!

Kram,
Maria