28 jan. 2012

Behöver inte sin överbeskyddande mamma...

Nån gång mellan att mina föräldrar rullade iväg med min son och nu förstod jag att han blivit stor. Ja, ingen liten bebis längre som behövde mina överbeskyddande ögon, armar, bröst.

Detta är framtiden. Dani kommer gå på förskolan. Jag jobba. Jag kommer lämna, skiljas, hämta. Varje dag. Någonannan kommer ta hand om min son. Mitt barn!

Med tiden kommer jag nog vänja mig. Inte skapa skräckscenarion i huvudet. Inte kolla att telefon funkar hela tiden. Inte snegla genom skyltfönstret för att se om de kommer gående med en gråtande, skrikande Dani på armen...

Vänja mig. Med att liten har blivit stor. Att han inte är bara min längre.

Jag vet att jag inte behöver höja I till skyarna för att han tar hand om Dani. Är hemma o pappaledig. Men. Han växer i mina ögon. Pappa till mitt barn. Jag vet att jag har dragit det tyngsta lasset. Snart har vi tagit oss igenom det första året. Tillsammans. Jag var inte alltid säker på det...

Mamma kom förbi. Dani sover lugnt i vagnen. Inga problem!

Löjlig man är. Tror sig... outbytbar. Dani klarar sig utan mig. Jag har fött upp ett barn. Svindlande. Med mina bröst. Ja, det där med att försöka sluta amma. Ser mig ammandes min treåring;)

I är hemma i Spanien. Vi pratar gratis via ipadarna. I löjlar sig och Dani skrattar. Vi ska prata med de spanska släktingarna med. Gammelfarmor. I har sparat ned en hög videos som han ska visa. Dani går med gåvagnen. Dani tittar ut genom fönstret och berättar (dä,ba,bi,e - pschyy) vad han ser. Dani åker runt i tvättkorgen med hjul. Dani leker (läs kastar) med klädnypor. Dani...bla bla...

Jag fick en hög böcker av mina föräldrar i födelsedagspresent. Så, nu ska jag bara finna tid att läsa. Jag fortsätter med att läsa några kapitel när Dani sover siesta. Läser istället för att slötitta på tv. Njuter av egentiden. Känner att jag gör något. Nyttigt!

Idag tänkte jag göra hemmagjord glutenfri pizza. Serranoskinka o pesto. Hoppas att Dani roar sig på köksgolvet med kastruller, flaskor och smakprover... tillräckligt länge...

Eftersom det är min födelsedag tänkte jag be om en önskning. Kan inte ni som (fortfarande) läser hojta till i kommentarsfältet - jag är så nyfiken - Tipsa mig vad ni vill läsa, veta mer om + jag lovar att svara...

Kram på er!

7 kommentarer:

Emma sa...

Ja du, det ska gudarna veta, att det är inte lätt varken att sluta amma eller lämna bort. Men, det är skönt också. Att få vara sin egen, mamma är man ju för alltid...

Grattis på födelsedagen! Hälsningar en familj på resande fot...

Eva sa...

Lite sen kommentar här, men grattis i efterskott!

Även om man gärna vill tro det så är inte ens mamma outbytbar. Stella har jätteroligt på förskolan och har fattat tycke för Katja som har skolat in henne. Det hugg till lite i början men mest av allt så är jag glad att hon kan anpassa sig så bra och är trygg i grunden.

Härligt att höra att Dani också klarar sig fint med mormor, morfar, pappa...

Anonym sa...

Läser din blogg sen en tid efter tips från Eva (som kommenterat ovan) är själv hemma med en fyra månaders. Tycker det är så intressant att läsa om din och Danis relation då jag kan känna igen mig, tror också att jag kommer amma en treåring ;-)

Grattis på födelsedagen!

Spanienfrugan sa...

Det var ett tag sedan jag tittade in här, men vad roligt det var att läsa lite inlägg med dina tankar kring att Dani har föräldrar från två kulturer och att du har lagt din butik på is. Hoppas att ni njuter av er vecka i Spanien.

Bella sa...

Emma: Näe, varje gång jag försöker dra ner så händer nått - som nu magsjuka - och har suttar halva dagen. Och natten! Men, det är ju mysigt också...

Eva: Tack!;) Ja, det blir nog känslosamt när Dani börjar ty sig till andra. Som mamma vill man ju självklart vara favoriten!

Anonym: Kul att Eva tipsat dig om mig - ja, jag läser också flera mammabloggar just för att det känns igen...

Spanienfrugan: Tyvärr blev det inget Spanien för mig utan bara för min spanske kille i bloggen kallad I. Kul, det ligger mig varmt och hjärtat så det kommer jag skriva mer om. Spanien.

Lina Z sa...

Jag slutade amma när E var 7 månader, helt odramatiskt och problemfritt. Vi gav honom välling i flaska morgon och kväll, och på natten om han var hungrig då, och till slut hade jag så lite mjölk kvar att han valde bort bröstet själv. Väldigt skönt. Jag tror det är så man måste göra, trappa ner långsamt. Men jag har fått uppfattningen, från mina egna och andra vänners erfarenheter, att det är i den åldern (6-9 mån) det är lättast att sluta amma. Då är barnen fortfarande såpass omedvetna, tror jag... Alla jag känner som väntat tills deras barn varit runt ett år, eller längre, har haft en tuff avvänjningstid.
MEN å andra sidan - alla vill ju inte sluta när barnen är 6-9 mån. ;-) Det viktigaste är väl att göra det som känns bäst för en själv och sitt eget barn.
Kram på dig!

Miriam sa...

Kommer inte ihåg hur jag hittade hit, men eftersom jag är tillsammans med en spanjor och har många funderingar hur livet kommer att bli när vi får barn så har jag fastnat för din blogg! Gillar att du skriver så personligt och läser om alla "kulturkrockar" med stort intresse!