27 jan. 2012

Drömmen slutar inte här...

Jag har funderat över ett inlägg som jag mentalt kallat "här slutar drömmen", bloggens sista inlägg, när jag ger upp, går vidare...

Men drömmen slutar inte. Drömmen finns kvar. Detta är bara inte vägen dit.

Jag läser om unga designers i DI weekend. Får nyhetsbrev om årets Rookie. Läser om Stockholm Fashion Week och det svider lite i hjärtat. En liten tagg. Sitter kvar.

Jag kommer nog försöka igen. Nån gång i framtiden. Att starta och driva eget. Troligen inte under småbarnsåren. När jag behöver ekonomisk trygghet. Men. En dag.

SMiD. Mitt älskade SMiD. Mitt lilla barn.

Jag funderar på hur jag ska gå vidare. Hur jag slutar känna att jag misslyckats. För det har jag ju inte. Jag har varit på upptäcksfärd och lärt mig. Livets skola.

Det finns en designer i mig som vill ut. Jag har börjat skissa igen. Modedesignern i mig vill tillbaka. Ut i den kreativa fria världen...

Jag googlar på svenska modeföretag. Som designar saker jag tycker är snygga. Följer mitt eget råd om att söka mig dit jag känner att jag skulle passa in. Där plaggen skulle kunna vara designade av mig. Acne. Filippa K. = STHLM.

Göteborg? Jag har jobbat på ett stort företag. Jag har jobbat på ett mini. Så "mellan" är nästa steg. Gärna ett företag som har lite socialt, etik, ekotänk - Nudie?

Vad finns det för modeföretag med bas i Göteborg? Borås?
Jag som ALDRIG skulle flytta tillbaka till Borås, ha ha!

En kund kommer in. Jag berättar igen. Om SMiD - Mitt klädmärke. Ja, det är egendesignat. Ja, jag gör mönstrena. Syr upp provplagg. Nej, de är uppsydda i Bulgarien. En miniproduktion. Jag berättar om drömmen. Hon ger mig komplimanger. Peppande ord. De värmer. De tänder hopp.

Det var drömmen. Att kunder skulle köpa det jag designar. Ta med sig en bit hem.

PS. Telefonen ringer konstant. De flesta får mig att skratta: - Nej, det går inte att bo! Jag håller fortfarande tummarna. Annars blir det en till i GP.

PS2. I åker till Spanien snart o stannar en vecka. Kommer troligen vara tyst här på bloggen och jag hoppas jag kommer iväg hit, och kan öppna. Det beror på Dani o mormor. Nån gång ska ju vara den första, som mormor passar barnbarnet...

2 kommentarer:

Emelie sa...

Självklart är det inget misslyckande! Som du själv inser när du skriver så är det du har gjort verkligen att följa sin dröm och ge det en chans. Tänk på allt du har åstadkommit och även om ditt företag kanske inte just nu befinner sig där du skulle vilja så är det inget som säger att du inte kan återuppta din drömverksamhet efter småbarnsåren. Allt har sin tid och sin plats i livet och just nu är det kanske att vara mamma till Dani och ha en lite mer ordnad tillvaro ekonomiskt och tidsmässigt som får gå före men det betyder ju inte att du ger upp! Jag är full av beundran för det du har skapat och att du vågat satsa på det viset. Bara det är ju en fantastisk sak att ha med sig i bagaget vidare i livet. Var stolt över dig själv och lycka till med nästa utmaning, vad det än blir!

Bella sa...

Tack! Det värmer verkligen... Jag ältar alldeles för mycket och känner mig misslyckad. Skyldig.

Jag är så glad att jag fått möjligheten och jag har lärt mig så oerhört mycket men det är aldrig kul när man märker att drömmen inte fungerar...

Ja, småbarnåren. Jag söker nu flera designerjobb så jag fortfarande har ett kul kreativt jobb men gärna med en fast lön så jag kan köpa en lägenhet. Ge Dani en trygg uppväxt. Ja, allt har sin tid...

Tack igen! Dina ord gjorde mig så oerhört glad. Jag ska försöka vara stolt och se det positiva med att ha försökt...
Kram