17 feb. 2012

Att vara mamma - inte som jag trott...

Även detta en önskerubrik från EMMA.

Snart har det gått ett år sen den där dagen jag mådde så dåligt. Kände mig hängig, trött och blodtrycket var alldeles för högt. Jag stannade hemma från jobbet. Försökte titta på en film men kunde inte koncentrera mig. Jag gick o la mig. Somnade. Vaknade av ett plopp i magen...

Några timmar och ett akutsnitt senare hade jag blivit mamma. Jag minns att jag tänkte. Nu händer det. Ögonblicket som kommer förändra mitt liv föralltid. Så det där underbara skriket. Dani läggs på mitt bröst och sneglar upp. Oron jag burit släpps och kärleken bara flödar... Tänk att han är min. Mitt barn. Att det var han som låg därinne. Att vi har skapat honom. Att jag är någons mamma.

Jag trodde inte på de som berättat om den där kärleken. Kärleken man känner för sitt barn, så fort de läggs på ens bröst. "Jag kan inte leva utan dig" - kärleken. Som jag så fint beskrev den.

Jag trodde inte jag skulle bli en hippe - mamma. Som bar runt på mitt barn hela tiden. Som lät honom sutta vid bröstet, fortsätter... Som skulle samsova. Som sket i rutiner. Som lyssnade på barnet. Som tog dagen som den kom. Som skulle sätta mitt barn före allt. Som tog med honom överallt.. Nära föräldraskap!

Jag skulle minsann aldrig bli en sån mamma som bara tänkte, pratade och levde för mitt barn. Som slutade bry sig om hur hon såg ut. Jag skulle fortsätta mitt liv, nu med bebis. Men, Nej! sömnbristen var förödande... Jag trodde aldrig det skulle vara så j-vla jobbigt. Ett rent sömnbrist helvete! Flera månader är bara en dimma...

Jag trodde inte vi skulle glida isär. Vi som varit tillsammans i 12 år. Vi som kände varandra så väl. Vi som klarat oss igenom död o sorg. Vi som älskade varandra så. Men. Att få barn för ens relation 50 år tillbaka i tiden. Allt som liknade jämställdhet försvann i samma sekund som en liten bebis behövde mig 24h om dygnet. Jag kämpade med amningen. Hade djävulskt onda komplikationer efter snittet. Jag var inte jag längre. Jag var BARA någons mamma. I ville leva samma liv som vi haft tidigare...

Att vara någons mamma. Jag har nog aldrig setts av mina vänner som den självklara mamman. Hon som älskar barn. Drömmer om mammalivet. Bullmamman. Jag var karriärsinriktad. Jobb var det enda jag pratade om och levde för. Men under graviditeten märkte jag hur mitt ointresse för allt annat än jag (Me, myself and I) började och Dani är nu nummer 1, det viktigaste i mitt liv. Allt jag gör är för honom. För att ge honom allt han pekar på. Ja, jag kommer bli precis som min mamma. Skämma bort mitt barn. En riktig curlingmamma. Det är ok.

Allt jag vill är att Dani ska växa upp lycklig. Trygg. Jag är t.o.m beredd på att ge upp mina drömmar. För hans skull. Jag läste att ens barn bara är en till låns. Jag märker det redan. Hur han börjar bli sin egna personlighet. Hur han har en egen familj. Kulturarv. Språk. Hur han tycker om saker (som att rida, fäktas o spela innebandy). Kanske inte alls det jag tänkt, trott. Men. Han är inte jag. Eller någon jag kan skapa, förändra. Han är han.

Jag längtar så att få lära känna min son. Få se honom växa upp. Lära sig nya saker. Utvecklas. Tänk när jag börjar förstå vad han säger. Han börjar berätta vad han tänker. Vad han vill.

Snabbt svar: Jag trodde inte att jag kunde älska någon så mycket, bli så glad över minsta framsteg. Stolt mamma! Jag trodde inte att sömnbristen skulle vara så förödande för mig, min relation och min kreativitet. Jag trodde jag skulle ha tid att designa och sy kläder - ha ha!

Jag glömde berätta om det enorma ansvaret. Det dåliga samvete. Som när jag var magsjuk och jag sprang iväg till toaletten och lämnade Dani (sovandes) i sängen. Från toa hör jag ett gallskrik. I springer in och bär ut en blödande Dani, som försökt följa efter mamma. Det gick bra. Bara näsblod. Men. Oj, vad jag har ältat de där minuterna... Kännt mig som världens sämsta mamma. För trots att jag var sjuk och knappt kunde ta hand om mig själv så måste barnsäkerheten komma först... för Dani är ju mitt allt! Han är mitt ansvar.

4 kommentarer:

Emelie sa...

Det du skriver är väldigt sant och svårt men självklart på samma gång. Så många tankar, ett helt nytt liv och en märklig känsla att ge sig själv så fullkomligt för någon annan. Omvälvande på så många sätt, men mest fint. Eller hur?

Bella sa...

Ja, helt underbart! Det bästa som hänt mig, jag gjort... men jag, vi, väntar nog några år innan vi söker ett syskon.

Den konstiga känslan är nog hur självklart det är att Dani finns i vårt liv. Han är en naturlig del. Som om han alltid funnits. Det trodde inte jag...

Emma sa...

åh, vilket inlägg! Det här med önskerubriker är ju underbart! Visst ÄR det tufft med barn. Samtidigt det bästa som finns.

Starkt av dig att skriva om sängolyckan, f.ö Du vet ju hur mkt skit man kan få som mammabloggare. Men vi är alla människor. Det värsta är att när vi är människor så kan det gå illa. Hu. Vilket ansvar! Ja..alla har vi ngt exempel!

Jag kanner igen mig i mycket. Men vi har ju fatt 2 barn i snabb takt, planerat.Jag tror faktiskt att en del av anledningen till att det kändes lockande var att O faktiskt lät oss sova ganska mycket. Nu sover vi betydligt mindre...men vi sover fortfarande. Det är ren tur, det vet jag, och kan ändras när som helst.Dessutom kan vi bägge sova lite när som helst. De veckor som det inte funkat, när O varit stressad, har varit riktigt jobbiga.

Den här gangen har min I ocksa forstatt sitt ansvar lite mer tror jag.Jag känner att han är där mer. Fattar att livet forändrats for alltid...

Jag fattar inte hur ensamstaende pallar!

Bella sa...

Jag försökte vara ärlig, berätta om verkligheten, inte om det förfinade bloggverkligheten för jag hade behövt läsa lite mer om det första året med en bebis innan jag hamnade här. Då hade jag kanske inte mått så dåligt, kännt mig så ensam och tänkt på att dela på t.ex. natttning, nätterna - jag tar fortfarande natten, varje natt!

Jag har stort sömnbehov och får fortfarande bara sova några timmar i sträck. Dani vaknar fortfarande mellan 5-10 ggr varje natt. Suttar sig igenom nätterna. Men det är en så kort tid i mitt liv han behöver mig och han är envis så jag låter honom få som han vill. Nöjd bebis - nöjd mamma.

Nej, gud! Stackars ensamstående. Har en vän som fick barn själv för några år sedan och nu när jag själv varit med om det så ångrar jag att jag inte hjälpte henne mer. Med småsaker som handla, laga mat, städa...

Jag kommer nog kräva väldigt mycket mer av I nästa gång... Man lär sig!