16 feb. 2012

Hur Spanien förändrat min person

Emma (inspirerad av ParisLisa) lockade med önskerubriker och jag bad att få några egna önskerubriktips. Ni är välkomna att ge fler;)

Oj, vilken spännande rubrik. Hur har Spanien förändrat mig? Mina föräldrar drömde om att köpa hus i Italien. Ja, ni läste rätt. Italien. Men så i slutet på 80-talet, i Borås (där jag växte upp) erbjöds mina föräldrar en resa till Spanien för att titta på sommarhus. De åkte med på vinst och förlust och förälskade sig i La Manga. Mellan de två haven. Medelhavet och det varma innanhavet. Köpte ett sommarhus. Som förändrade mitt liv. Nu 20 år senare har jag barn med en spanjor...

Min första sommar. Jag var 7-8 år. Spanien varmt o skönt. Jag levde i poolen. Under vattnet. Vi spenderade några veckor där varje sommar. Jag lekte mest med de andra svenska barnen på området. Men så smög sig tonåren på. De spanska killarna uppmärksammade mina blåa ögon och linfärgade hår. De försökte prata. Jag lärde mig några fraser. Förälskade mig i ett par chokladfärgade ögon. Fick en puss. Överöstes av söta små kärleksförklaringar. Mitt självförtroende började gro...

Min 5 år äldre syster tog med mig på nattliga äventyr. Vi stod i centrum. Vi fick all uppmärksamhet. Alla vände sig om när vi gick förbi. Ropade: Guapa! Rubia! Bella - perfectly you (Ja, de trodde jag hette Wella - som schampoot - typiskt spanskt att inte kunna skilja på B och V).

Som blond, blåögd, lång, smal svenska var vi som "kändisar" (Då var det nästan inga andra utlänningar där, bara spanjorer) - las chicas suecas som fyllde baren om vi gick dit. Vi bjöds på gratis drinkar om vi dansade. På bardisken. Killarna stannade oss för att ta kort. Vi översköljdes av komplimanger. Mitt självförtroende gick i höjden. Vi spenderade hela sommarloven i Spanien. 10-12 veckor. Var ute nästan varje dag. 4-5 dagar i veckan. Dansade till spansk musik från 00-05, ibland på diskotek tills solen gick upp. Gick barfota hem på stranden. Sov halva dagarna.

Det bästa somrarna i mitt liv - Vilka minnen!

Sommaren jag träffade I, min tredje (mer formella) spanska kille, var vi ute och dansade varje natt. Både I och jag älskar musik o dans. Att hitta en kille som tyckte om och vågade att dansa... Jag gick sista året på gymnasiet och drömde om att flytta utomlands och plugga mode. Drömmen var New York eller London men kärleken till I gjorde att jag valde Madrid. Jag har alltid varit en framåt person. Skulle aldrig kallat mig blyg men i Spanien, på modeskolan, var jag den tysta lugna blyga svenskan. Hon som inte vågade avbryta någon annan. Hon som bad om lov för att få prata. Det tog flera några månader innan jag vågade prata rakt ut högt. Stå på mig. Ta plats. Börja prata med händerna, gestikulera, gjorde jag med. Det gör jag fortfarande. Väldigt osvenskt;)

Jag frågar I. Han svarar ungefär som ovan. Att jag nu vågar ta plats. Ge svar på tal. Står för vad jag tycker o tänker. Han säger att jag fortfarande är väldigt svensk när det gäller att hälsa, pussas på kinderna. Har kvar min närhetszon. Räcker helst fram handen. Att jag har svårt för att säga: Gracias! när släktingarna skänker mig nått jag inte vill ha. Men att jag inte längre tar så illa upp när andra kommenterar min kropp, mitt liv, min personlighet...

Den största förändringen är väl att jag har vunnit en annan kultur. Som berikat mitt liv. Musik. Tv. Film. Böcker. Mat! Att det finns olika sätt att göra saker, se saker, leva sitt liv. Att jag nu plockar ut godbitarna.

Snabbt svar: Självförtroende och att våga synas, höras o ta plats!

UPDATE: I kommenterar att han minns mig, la guapa rubia (som dansade på bardisken i alldeles för kort kjol) flera år innan vi "träffades", hur han undrade om han någonsin skulle våga ta steget, prata med den där svenskan... och nu har vi barn tillsammans. Drömmar kan gå i uppfyllelse;)

För er nya läsare, kan ni läsa om mina 8 år i Spanien under Gbg till Bcn via Madrid

3 kommentarer:

Emma sa...

Har försökt kommentera flera grr. Hoppas det funkar nu!

Din historia far mig att tänka pa hur alla ens beslut, som förälder, formar ens barns liv...samtidigt som man inte riktigt kan styra vad som sker. Later härligt att vara las suecas tillsammans med syrran om somrarna!!

Och att höja självförtroendet och vässa armbgarna i Madrid

Jag har en annorlunda Spanien-historia. Hade aldrig varit där innan 23-24, men ända har det format mig väldigt mycket.

Mimmi sa...

Vilken härlig historia! Jag följer din blogg hela tiden och inspireras, även om jag jag jobbar mestadels med barnkläder.

Spanienfrugan sa...

Vad roligt det var att läsa om detta. Tack för att du delade med dig av dina minnen.