20 dec. 2013

Vågar du stå för dina åsikter och val?

Jag har aldrig provocerat min omgivning så mycket som när jag fortsatte att friamma min 1-åring. Under nästan ett år fick jag höra åsikter angående mitt val att långtidsamma. Jag hade själv väldigt många åsikter om mitt och andras föräldraskap innan jag blev mamma. När det sen blev min tur förändrades mina åsikter och nära föräldraskap kändes rätt för mig. Jag skämtade om att jag blivit en hippiemamma som lyssnade på barnets behov och det fick styra, som samsov, som testade baby led weaning och provocerade genom att långtidsamma. Jag försöker att inte lägga nån värdering i det för jag använde ersättning Danis första månader och kämpade rejält för att få amningen att fungera. När jag vid fyra månader bestämde mig att ge upp, då funkade det. Inte smärtfritt och inte utan sömnbrist.

När jag nu går in i den andra hälften av småbarnsåren läser jag mycket för att finna min väg, på vad som känns rätt för mig. För mig har det alltid varit viktigt att vara mitt barns trygghet, en säker hamn. För mig känns lyhört föräldraskap rätt och jag hamnar på bloggen Vilda Barn och läser för första gången om unschooling filosofin. Att barn får lära sig vad de vill, när de vill. Det är inte lagligt i Sverige och jag har inga tankar på att oskola mitt barn men jag intresserar mig för att barnet själv söker efter svar, lär sig information om ett intresse. Jag väcker gärna mitt barns nyfikenhet och försöker att ta mig tid att förklara hur saker fungerar. Min pojk går på en förskola Reggio Emilia inspirerad pedagogik. De testar sig fram, har t.ex. haft Vatten som ämne under hösten och fått leka, hälla men även testat att frysa vatten. Vad händer då?

Så länge jag har möjlighet vill jag att mitt barn ska vara barn. Utan prestationskrav, press, stress, läxor och höga förväntningar. Därför vill jag inte att mitt barn ska gå i spansk auktoritär skola. Inte engelsk etc heller. Jag har t.o.m. tankar på montessori, waldorfskola etc. Där kreativitet, lust, vilja och nyfikenhet är ledord. Jag försöker att låtsasleka, på mitt barns villkor. Att upptäcka hans egen lilla värld. Jag är medveten om hur jag kan styra leken, men jag försöker att låta han vara han. Inte försöka få in honom in en fyrkantig normmall. För mig låter mina åsikter vettiga men jag är medveten om att de provocerar andra. Som att min lille vägrar tvätta håret och jag gogglar och upptäcker no poo (no schampo). Mitt barn har inte badat på en månad. Det är ok. Även om jag fått höra att han luktar illa.

Jag funderar över mina egna vanor och mitt feta, oljiga hår som måste tvättas varje dag. Jag läser om alla farliga medel och bestämmer mig för som ett nästa steg i mitt förenklade liv att reducera schampo, balsam, krämer etc i toalettskåpet. När jag är igång slänger jag ut alla billiga plastburkar och slänger även några av de billigaste leksakerna. Läser om hur farliga rengöringsmedel är, jag som älskar att städa damm med spruta o papper men bestämmer mig att inte köpa fler. Små vardagssteg i en ny riktning.

Mat har jag skrivit om tidigare och pga av min glutenintolerans kontrollerar jag alltid innehållsförteckning på allt jag köper. Köper helst så naturligt som möjligt och försöker undvika E-nummer. Tog för ett tag sen ett medvetet beslut att köpa så mycket ekologisk, kravmärkt etc. jag kan. Glutenfritt är tyvärr väldigt sällan det.

Jag rensade i min garderob förra helgen när jag började tänka på packning till nyårsresan. Hittade väldigt många fina plagg som jag aldrig använder. Många tunna blusar. Jag är ingen blusperson. Jag tänker på Alexmo klädutmaningen eller 33 plagg. Under hösten har jag investerat i ett par nya vinterkängor och en varm allvädersvinterjacka. Jag gör färre felköp nuförtiden, känner min stil och hur jag trivs att klä mig. Pinterest har lärt mig känna mig själv lite bättre. Jag har en idé om att börja bygga upp en garderob som kan hålla många år. Med färre plagg av bättre kvalitet. Har lagt upp en mental budget för inköp inspirerad av modebloggen afterDRK, 5 plagg/ halvår. Ej inkl. Bas. En perfekt minimalistisk garderob. Där allt kan kombineras och används. I mitt fall mer varma stickade plagg som är det jag använder dagligen.

"Är jag beredd att jobba så lång tid som det tar att tjäna ihop till saken?" Medveten konsumtion.

Jag trodde inte det skulle vara så men några provoceras av min minimalistiska enklare livsstil. Själv provoceras jag av bloggarna som bara handlar om konsumtion, a la Hollywoodfruar. Eller semesterresor med lyxhotell som kostar 50.000 för en vecka på Teneriffa. Ja, jag var tvungen att googla prisexempel... Jag irriterar mig så mycket på vilken förebild de visar upp att jag slutat följa flera bloggare. Följer t.ex inte heller bloggare eller kändisar på instagram för att slippa alla vältränade smala modellkroppar, dyr lyxkonsumtion och perfekta stylade hem. Även tidningarnas retuscherade bilder. Ytligheten. För jag märker hur de influerar mig. Hur jag jämför mig.

Vågar du stå för dina åsikter och livsval inför din släktingar, vänner eller i sociala medier?

14 dec. 2013

Vad har du gjort i år som du aldrig gjort tidigare?

Jag läser flera bloggares årssummering och funderar på det här med att övervinna rädslor. Jag tänker på min comfort zone. På att jag just nu är väldigt nöjd med tryggheten, att mitt livshjul snurrar på lugnt. Jobbet hos min pappa utan press, att kunna hämta Dani lite tidigare varje dag, att inte behöva känna dåligt samvete vid VAB. Att ha tid för sömn, återhämtning och tankar. Att kunna planera för långa semestrar i Spanien. Att ha tid för min familj.

Jag är nöjd med mitt enklare liv. För några år sedan snurrade allt på lite för fort. Jag kände att jag höll på att tappa kontrollen. Att pendla 2h varje dag. Att åka hemifrån kl. 08 och komma hem 20. Att stupa i säng. Att vakna och börja om igen. Stressen. Att alltid vara på topp. Prestera sitt bästa. Vara "duktig" flicka. Sen. Försöket att följa mina drömmar. Starta och driva eget. Min egna höga krav och förväntningarna. När det inte blir som man önskar. Att allt tar längre tid, är mer komplicerat och känslorna när man inte får drömmen att fungera. När man inser att man inte kan leva på sin dröm. Att sälja, avsluta och packa ner. Att börja ett nytt kapitel.

Jag har tagit medvetna beslut de senaste åren att förenkla vardagen. Skalat bort allt som inte leder mig dit jag vill. Som inte får mig att må bra. Mitt sätt att överleva småbarnsåren. Nu börjar drömmarna komma tillbaka. Att börja hemmaträna för att känna mig stark. Att ta fram min symaskin igen, skapa mönster och utveckla idéer. Att lära mig om näringslära, laga mer vegetarisk mat och göra flera hälsosamma val. Att lära mig mer om grafisk design, fler designprogram. Att skriva, blogga och lära känna nya människor. Vill ha tid att läsa om alla böcker i min bokhylla om entreprenörskap, mode, konst, design och favoriterna. Att spara pengar för att kunna förverkliga drömmar. Som 4 storstäder i Asien till min 40-årsdag.

Jag funderar över min USP (unique selling point). Om jag kanske skulle jobba på ett företag som arbetar mot Spanien och Sydamerika. Så jag får användning av min spanska. Mina 8 år i Spanien. Min unika erfarenhet. Gärna ett företag som jobbar med design. Lokalt hantverk. Hållbar utveckling. Sociala frågor. Fairtrade. Minns orden om att jag kanske borde jobba som inköpsassistent istället? Att jag tror jag skulle trivas i en roll som både designer och inköpare. Produktutvecklare. På ett litet företag där man får vara med i hela processen. Som när jag drev eget.

Jag pratade med en vän häromdagen om den största drömmen. Att inte behöva jobba, oroa sig över försörjning. Att vinna en lön varje månad resten av livet. Men vad skulle jag göra då? Det är ett ganska bra tankeexperiment. Personlig utveckling. För att lära sig om vad man själv vill, sina drömmar. Jag tycker inte att mina rädslor styr mitt liv men de senaste åren har mitt kontrollbehov gjort det. Att våga ta ett steg i en ny riktning. Att våga göra misstag. Att släppa kontrollen. Jag vet väldigt väl vad jag inte vill men det kanske hindrar mig att förverkliga nya drömmar. Att jag just nu nöjer mig. Vill inte komplicera mitt enkla lilla liv.

Så vad har jag gjort i år som jag aldrig gjort tidigare? Jag har formgivit en bok (280 sidor med text o bild om min fars företag). Jag har startat en lekträffgrupp SVES för tvåspråkiga (svensk-spanska) barn. Jag har berättat för den jag älskat så länge att det inte längre finns något kvar av vad vi hade. Jag har för första gången fört konversationer och fått lyssna på mitt barns små frågor och funderingar. Jag har bokat mitt livs första charterresa. Jag har visat privata bilder på mitt barn, mitt hem, min familj via instagram till vänner jag aldrig träffat IRL. Jag har blivit beroende av bildströmmen Pinterest där jag spenderar lite väl stor del av min fritid. Jag har för första gången lämnat mitt barn hemma och åkt bort ensam. Jag har sökt jobb för något annat än vad jag är utbildad till. Jag har börjat pensionsspara. Jag har levt som ensamstående mamma och fått vardagen att fungera.

6 dec. 2013

Att träffa nya vänner via sociala medier...

Alexmo har skrivit så intressant om hur svårt det är att hitta nya vänner som vuxen. Hon erkänner att hon inte har något stort kompisgäng och jag känner igen mig. Jag tror att det delvis har att göra med att jag alltid har varit en tvåkompisperson. Men även att jag flyttat flera gånger och bott utomlands. Jag vänner, kollegor i Madrid, Barcelona, Borås, Varberg men det flesta har jag inte träffat sen jag flyttade. Vi har kontakt via Facebook och sociala medier.

Eftersom jag har varit tillsammans med en och samma person sen jag var 18 (14år) har vi alltid varit vi, två ensamvargar som bildat ett par. Jag levde under 8 år i hans land, med hans vänner, familj och släktingar. Jag var riktigt bra vän med flera av hans kusiner och vi träffades i grupp varje helg. Men det är hans kusiner. Det märks nu när vi har separerat. Jag umgicks med några kollegor på Massimo Dutti, speciellt en tjej som jag pendlade ihop med i bil, vi pratade alltså minst 2h varje dag under bilresan. Hade enorm kul när vi lyssnade på latinsk musik och sjöng falsk i kurvorna på motorvägen upp till jobbet. Eller stöttade varandra efter en lång jobbdag när vi fastnade i Barcelonas långa köer påvägen hem.

Jag har några få vänner sen barndomen. Riktiga vänner som stöttar i vått o torrt. Som jag får älta med. Men de har inga barn. Än. Så det finns en gräns för hur mycket de orkar o vill lyssna, speciellt under min "jag vill bara sova"-period. En del vänner har jag vuxit ifrån. Eller mina år utomlands har förändrat mig. Vi kanske är i olika kapitel i våra liv och har inte hittat den gemensamma nämnaren igen.

Jag har bloggat sen 2006. Några av er har följt mig under mina driva eget år, min graviditet, min mammaledighet, livets bergodalbana med både liv och död. Jag har följt er. Vi har blivit såkallade bloggvänner. Har aldrig träffats IRL men de känner nog mig väldigt bra ändå. En av tjejerna startade en privat FB-grupp där vi pratar om allt mellan himmel o jord. Där har jag funnit stöd, pepp och umgänge under det senaste småbarnsåret. Tack för att ni finns där!

I en av böckerna jag läst under hösten stod det att man blir lyckligare av att engagera sig i något, kvinnan i boken startade en Bokklubb. Jag funderade och så vaknade jag tidigt en morgon med en ide och startade SVES - tvåspråkiga barn. Gruppen har på bara några veckor växt till snart 50 st och det gör mig så glad. Jag har funnit flera spanjorskor/sydamerikanskor med barn med svenska partners i Göteborg som jättegärna vill träffas. Så kul! De har kontaktat mig privat på FB och berättat lite om sig själva och undrat om jag vill ses på nån lekplats i helgen. Tänk om jag hade vågat det!

Jag ska under våren få igång min spanska lekgruppträff så min lille halvspanjor och jag får träffa fler i samma situation och han får öva och lära sig mer spanska. Jag tror det är jätteviktigt för hans språkutveckling att han hittar små kompisar i samma ålder som pratar så de leker o lär. Om jag hittar några nya vänner så är det bara bonus. Just det där med en stor brokig grupp där inga måsten finns utan man dyker bara upp och låter barnen finna varandra. Jag önskar att min idé ger mitt barn vänner för resten livet.

1 dec. 2013

Att skapa minnen...

Jag har alltid älskat ljusen, speciellt adventsljusstakarna och ljusen på alla balkonger. Det är första julen som mitt barn är medveten och förstår att något är på gång. Han börjar bli stor. Han vet hur tomten ser ut, att han ska komma med paket. Jag har köpt några om barnböcker om julen och har en idé om att börja bygga upp den där julkänslomagin i mitt barns liv.

Jag minns mina barndomsjular. Små detaljer som min mamma glömt bort. Hur hon sakta skapade julen för oss barn. Min pappa köpte alltid den sista och fulaste granen kvällen innan julafton han kunde hitta stressad från ett sista jobbmöte. Mamma städade, bakade, gjorde allt själv och var så slutkörd på självaste julafton att hon varje år somnade under Kalle Anka. En av detaljerna jag tyckte mest om var strumpan som hängde på min dörr på julaftonsmorgon. Med en tidning och en leksak som skulle underhålla mig några timmar. Sedan flera år tillbaka har vi dragit ner på julen, sänkt förväntningarna och varje år tjötar jag om en enklare jul med mindre julmat, färre julklappar och jag tror vi har hittat en lagom nivå. Utan stress, krav och måsten. Bara mys med familjen och tillsammanstid.

De där små detaljerna funderar jag på. Hur jag vill att jultraditionen ska se ut i vår lilla familj. Vad jag vill ta med mig från min barndom. Vad jag vill göra annorlunda. T.ex. köpte jag en liten minigran i kruka på torget igår. Som jag tänkte klä redan nu. Jag vill vara utvilad, lugn och njuta under jul. Jag har redan köpt alla paket på nätet till lillen. Skippar paket till de vuxna. Tycker om julmarknader och jul på Liseberg. Det är redan en liten tradition i vår familj. Har sedan många år varje december köpt en julprydnad som jag vill ska följa med genom livet. Har minnesjulsaker från tidigare kapitel i livet som får komma fram nu när jag äntligen har ett eget hem.

Funderar på om vi även borde åka till Spanien under Reyes de kommande åren. Så Reyes blir en del av min lille halvspanjors barndomsminnen. Los Reyes Magos (de tre bibliska vise männen); Melchior, Gaspar och Baltasar är den spanska jultraditionen som firas på trettondagsafton då de kommer med en stor kavalkad genom alla spanska städer, det är fullt av folk och karnevalstämning och los Reyes Magos slänger godis till barnen. Paket får barnen den 6 jan och de som varit stygga hotas med att bara få kol. Det är så få år, som julen är magisk. När barn börjar skolan sprids ryktet fort att tomten inte är på riktigt.

Nästa fas, treårsperiod, tills han börjar skolan. Den andra hälften av småbarnsåren. Tre korta intensiva år har vi framför oss då jag känner ett enormt ansvar att lära honom så mycket jag bara kan. Ingen press på er alla andra men jag har alltid kännt att mitt barn är väldigt färdig i sin personlighet och det viktigaste jag kan göra de kommande tre åren, när hans värld fortfarande är ganska liten och jag (vi föräldrar) är de viktigaste personerna i hans liv, är att lära honom om rätt o fel. Sunda vettiga grundvärderingar. Jag läste några hemmaregler, som erbjud din hjälp, säg förlåt, var snäll mot andra, play fair, skratta mycket, lek mycket men plocka undan.

När mitt barn nu börjar leka mer verklighetsrelaterade lekar funderar jag på hur jag styr leken. Som att vi leker mycket med bilar men vi räddar t.ex. Barn, katter, hundar ur höga hus med brandbilens stege, säger till de andra bilarna att de inte får busa, krocka med polisbilen, vi fixar bilar som går sönder och köra bärgarbilen till verkstan etc. Lillen tycker om en tecknad serie som handlar om doc Mcstuffins (FYI en liten svart flicka klädd i rosa) som fixar söndriga leksaker. Det spinner jag vidare på i lekar. Sista veckorna har vi även lekt bebis. Jag får vara bebis (ligga i famnen o mysa) och han tar hand om mig.

Att försöka låta min pojk vara omhändertagande, omvårdande. Utforska o utvecklas. Mitt barn är redan väldigt omtänksam, kärleksfull, har empati och tar hand om de mindre barnen på förskolan. Han tycker synd om andra barn som gråter och är ledsna. Det är vem han är. Alltid har varit. Han kommer aldrig bli nån tuff kille. Svåra balansgången mellan hur man förväntar sig att sitt barn ska vara och Hur ens eget barn är. Vem han är. Vem han vill vara. Vem han kommer utvecklas och bli.

Jag försöker att låta mitt barn välja själv. För mig är det viktigt. Ge alla valmöjligheter. Även om det just nu är en blandning mellan grävmaskiner och leka doktor med leksaker. Jag försöker att göra små medvetna val. Blir nästan löjligt glad när sonen väljer någonting som inte är en bil i leksaksbutiken alldeles själv. Men jag vill att han ska vara han. Han stora dröm kanske kommer att vara att bli grävmaskinist och köra kranbil. Att det får vara ok även om jag hellre ser honom bli doktor. Inte pressa på honom mina egna drömmar.

Tre år. Jag planerar för resor till hans andra hemland. Ett besök på Legoland om nått år. Försöka gå mer på museum. Lära honom så mycket jag bara kan. Varje dag. Det behöver inte vara stora saker, aktiviteter, utan ta mig tiden att läsa böcker. Försöka svara på alla varförfrågor. Leka utvecklande lekar. Låta honom vara en del av vardagslivet, handla, laga mat, tvätta, diska och framförallt mysa. Vara närvarande.

De kommande veckorna nu innan jul handlar det mest om att få berätta om julen för mitt barn. Så många år, långt innan jag väntade barn, drömde jag om att få skapa små vardagstraditioner till någon. Bygga upp förväntningar. Berättelser, sagor, fantasi...

Vad har ni för barndomsjultraditionminnen som ni vill föra vidare till era barn?

UPDATE: Jag vill uppmärksamma att flera i bloggvärlden har skapat roliga uppdragsjulkalendrar till sina barn med aktiviteter eller upplevelser och det tyckte jag är en himla mysig idé och december tradition. På mitt barns förskola har de skapat något liknande med två små tomtenissar som bor under kylskåpet som sänder små uppdrag varje dag som att sjunga julsånger, pyssla eller dansa. Ska erkänna att jag själv faktiskt köpt en adventskalender men den med pixiböcker så varje dag läser vi en liten bok med jultema. Till nästa år ska jag skapa en uppdragskalender med julbakning, julfilm, julmarknad, jul på Liseberg, skänka bort något, vara extra snäll, kramas etc. Det allra viktigaste som ibland glöms bort i all julklappshysteri om att göra gott och skänka glädje till andra vill jag förmedla till mitt barn.

21 nov. 2013

Att vara mer än bara mamma

Jag fick ett råd om att försöka vara mer än bara mamma. Det är snart ett år sedan. Att utmana mig själv. Ifrågasätta. Att våga göra fel och glömma följder. Jag är inte längre hon jag var. Hon som flyttade utomlands som 19-åring. Hon med stort självförtroende som ville ta över modevärlden. Som vågade det mesta. Jag funderar en del på skillnaden med vad man vill göra, drömmer om och vad man är bra på. Det behöver ju inte vara samma. Att jag inte längre är hon jag ville vara. Den trendiga modedesignern som jobbar på ett stort modeföretag och följer trender.

Jag har nog en liten professionell kris. Jag kommer troligen jobba de kommande 30-35 åren. Ja, måååånga år. Efter att ha vabbat i flera omgångar i höst börjar jag förstå att man valde någon utan barn framför en ensamstående småbarnsmamma. Men det sårar. Innan sociala medier-tider behövde man inte se sina konkurrenter tillsammans med gamla kollegor men så är fallet idag. Jag kan googla och känner mig gammal. Har inget spännande socialt liv med utekvällar och coola outfits. Jag har redan levt det livet. I Madrid och Barcelona. Dansat på bardiskar till tidig morgon. Nu dansar jag bara ensam till latinska rytmer i köket.

Jag läser om livspusslet i bloggvärlden och påminns om att de flesta delar på VAB, hämtningar och lämningar, vardagen. Nedräkningen till egentid för mig är nu 3 veckor. Orden "din vardag är någons barndom" fastnar. Jag försöker att inte klättra på väggarna, inte använda " mamma ska bara..." i varann mening. Att vara närvarande även när jag helst skulle vilja vara någon annanstans. Utan ansvar. Inser att jag aldrig kommer bli den där andra personen. Hon är inte jag. JAG är inte hon.

Läser: "jag kan göra precis vad jag vill men kan inte göra allt jag vill". Att jag kommer aldrig bli den där personen jag drömde om att bli. Att det är ok. Nu är det bara att finna och acceptera den nya vägen. Att öppna nya dörrar. Funderar på om jag vill arbeta med riktiga, viktiga frågor. Något mer givande. Arbetsförhållande i produktionsländer? Sustainable fashion? Rena Kläder?

Läste intressant om ytlighet i I-länderna och skänka pengar till katastrofer. Hur vi lägger tid, pengar och tankar på ytligheter. Status. Lyxfällor. Dubbelmoralen i vårt dagliga liv. Vårt samhällsansvar i besluten vi tar. Hur vi lägger tid/pengar på att renovera våra fungerande kök medan vi samtidigt synligt engagerat oss, gärna visar på sociala medier att vi stöttar med 50kr, istället för att försöka förändra, förbättra världen. Hur vi gärna flyr verkligheten. Läser att fler har tröttnat på livstilsbloggarna som bara tipsar (sponsrade, köpta inlägg) om produkter. Köphysterin!

Yta. Jobb i modebranschen. Jag försöker att inte bry mig. Om designhysterin. Det snygga, perfekta, rätta, trendiga. Men känner mig som en sliten småbarnsmamma. Som bara fotar sitt eget barn och inte har något spännande liv att inspireras av. Jag samlar på barndomsminnen från småbarnsåren genom suddiga vardagspixlar (lånar dina ord Alexmo) på instagram. För min skull. För det gör mig glad. Precis som mina ord här. För min skull. Men. Jag vinner nog inga professionella poäng. Som leder till ett nytt jobb. Jag är inte hon. Ung, trendig modetjej. Jag vill inte vara henne heller men mina tonårsdrömmar spökar.

Jag ska försöka vara mer än bara mamma. Vara mig själv med. Hon med de stora drömmarna. Hon som studerade modedesign i Madrid. Jobbade på Inditex utanför Barcelona. Hon som startade och drev eget modeföretag och klädbutik. Hon som dansade till solen gick upp. Men var sak har sin tid.

16 nov. 2013

Vilket liv vill jag leva?

En del veckor bubblar det upp massor av tankar som jag känner att jag vill skriva om. Andra, som denna, kluddar jag ner färre tankar på små lappar som jag sparar tills jag har tid att samla funderingarna och skriva. Nya Damernas Värld damp ner i brevinkastet och jag unnade mig en stund på fikarasten igår på jobbet att bläddra i lugn o ro. Jag fastnade för Katarina Wennstams krönika om hur man inte kan vara alla olika personer man vill vara, iallafall inte samtidigt. Att hela tiden försöka vara den bästa mest perfekta kvinnan, mamman, hustrun, dottern, vännen, kollegan... Att man försöker vara alla varianter av sig själv, småbarnsmamman som gör karriär, har ett rikt socialt liv med många vänner, tränar till maraton, resor till exotiska platser och älskarinna.

Just nu, och de senaste åren, har jag nog inte varit någon bra vän, som har haft tid att lyssna, spendera långa timmar som jag gjorde innan jag fick barn. Jag har nog inte heller varit någon givande partner, orken har helt inte räckt till efter jobb och innan jag stupat i säng. Jag har bara varit mamma. Det är helt okej, med mig. Att sänka mina krav på mig själv. Att inte jämföra mig med andra.

Livet det här veckorna när jag är ensam är väldigt enkelt. Det är så jag får det att fungera. Jag försöker inte hinna med allt det där andra utan fokuserar på att prestera bra på jobbet och vara en närvarande mamma. Jag väljer bort att träna på gym/ gå på After work / träffa vänner etc (allt som kräver barnvakt). Jag mår bäst när jag inte har så mycket inplanerat och inte försöker leva flera liv samtidigt.

Jag tycker väldigt mycket om veckorna nu innan jul, då jag brukar njuta av att vara hemma mycket, pyssla, älskar adventljusen i alla fönster. Jag känner nästan aldrig någon stress, fantiserar inte om den perfekta filmjulen och behöver inte mycket mer än familj, ljus, köttbullar och risgrynsgröt för att känna - julkänslor. Att bara vara tillsammans. Att stanna upp och känna tacksamhet. För året som gått och alla jag bryr mig om.

Jag börjar summera ett väldigt jobbigt år. Analyserar lärdomar, gör bokslut, förlåter för att gå vidare och funderar på vad jag vill förändra. Vad jag vill fortsätta göra. Vilket liv vill jag leva? Det har tagit flera år att sänka kraven på mig själv. Att inte försöka vara alla de där andra som jag inte är. Egentligen inte heller vill vara. Utan vara bara mig själv. Jag trivs bäst med en enklare mer minimalistisk livsstil med mindre krav, måsten och dåligt samvete. Ett jobb jag inte tar med mig hem. Fritid att läsa böcker, måla, sy, fixa hemma. Jag känner balans när jag inte har en massa måsten utan skalar ner mitt liv. Accepterar att småbarnsåren mest handlar om att vara mamma.

Jag tror att årets största lärdom är att jag måste ta hand om mig själv först. Att den viktigaste är faktiskt jag. Att försöka göra mer saker som gör mig glad, som får mig att må bra. Som alla färgglada saker fyllda av minnen som hänger på väggarna hemma. Jag fortsätter försöker rensa bort allt som jag inte behöver, som ger mig dåligt samvete (källarförrådet). Att vardagslivet flyter på enkelt gör så mycket. Bara det att alla sonens leksaker har sin egen plats i olika lådor eller att jag faktiskt trivs med att bara ha tvättid en gång i veckan, tre maskiner på en timma sen är det klart - jag som trodde jag inte skulle kunna leva utan egen tvättmaskin, speciellt som småbarnsmamma. Jag lagar mycket storkok, t.ex köttfärssås och fryser in. Skapar nya rätter med rester.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är för mig att spara pengar, känna ekonomisk trygghet, för att kunna förverkliga drömmar. Häromdagen såg jag en annons om billiga sista minuten vintersolresor och kunde inte låta bli att tänka på min son utan vinteroverall och mössa, höra hans glada utrop: "mamma, de e sol ute" och se honom springades på en varm sandlådestrand. Så jag klickade. Över nyår åker vi en vecka till hans andra hemland.

7 nov. 2013

Att vara mamma...

Den senaste veckan har jag levt i en liten vabbubbla, varit vaken flera timmar mitt i natten, sovit långa siestor mitt på dan, tagit hand om min sjuke lille son och livet får stå med pausknappen intryckt. Jag är glad att jag har frysen full med mat och brukar bunkra upp hemma med lite av varje så jag klarar mig några dagar utan att orka gå utanför dörren. Försöker att inte klättra på väggarna även om det är väldigt påfrestande att vara ensam med sjuk mammigt barn och att knappt hinna duscha. Det påminner mig om livet med en nyfödd bebis.

Jag lyssnar på Ebba von Sydow på Efter 10 och hennes nya gravidbok. Hon pratar om att inte tappa kontrollen utan att släppa den. Jag påminns om hur oförberedd jag var när mitt vatten gick i vecka 36. Om komplikationer, chocken om hur jobbigt det var att bli mamma, rädslorna och ansvaret. Förväntningar, hur tufft det var för vår relation, hur jag tog alla nätter, allt ansvar under väldigt lång tid. Om jag var gravid för första gången skulle jag nog läsa lite mer om hur det faktiskt är att få barn , ha barn. Även om allt det där som inte är särskilt drömlikt. För det är en bergodalbana. Höga toppar och djupa dalar.

Innan jag fick mitt första barn drömde jag om två stycken. Med några års mellanrum men två. Nu är jag nästan säker på att mitt barn kommer bli ensambarn. Det väcker självklart känslor, funderingar kring att inte ge honom några syskon. Hur kommer det att förändra framtiden? Är det rätt beslut?

Jag läser inne hos UnderbaraClara om frihet under ansvar och alla kommentarer. Spännande hur mycket åsikter och reaktioner barnuppfostran väcker. Själv känner jag lite ångest över hur färdiga barn är och hur kort tid man har på sig att ge dem bra grundvärderingar. Man vill ju att ens barn blir vettiga socialt kompetenta små människor. Skötsamma. Min mamma pratar om rätt och fel och om hur 10 Guds bud ändå var bra som bas. Trots att vi inte är religiösa.

Jag blogghoppar och läser om att hjälpa till hemma. Eftersom jag är ensam så hjälper mitt barn mig med det mesta från att vara med och handla, tvätta, städa, laga mat, diska till att plocka undan sina leksaker (oftast med lastbil). Jag lyssnar till en vän som bor i ett fint bostadsområde, om hur nästan alla barn är helsvenska på hennes sons förskola och jag blir glad över blandningen på min sons. Hur han kommer växa upp med att man har olika ursprung, hudfärg, föräldrar som talar ett annat språk. Hur det blir normalt för honom istället för att han blir onormal. Som brunhårig, brunögd halvspanjor.

Jag postar en bild på min son i lekplatsen på instagram och ser hur han har mörkblå jacka, mörkblå mössa och leker med grävmaskiner. Bakom sitter en flicka i rosa och lila. Så könsstereotypt det kan bli! Min son älskar grävmaskiner. Traktorer. Jag tror inte jag själv har uppmuntrat detta. Men det är bara bilar som gäller här hemma. Jag köper nästan enbart "killfärger" blått, turkost, svart, grönt till sonen (även till mig själv). Mest randigt. Lite rött. Därför är det lite intressant att sonen älskar lila, rosa, gult och orange. Precis tvärtemot. I hade en knasig teori att det var mitt fel? (Spanska könsstereotypa åsikter även om han gärna klär sig i rosa skjorta eller shorts) Självklart får sonen välja vilken färg han vill så sakta börjar rosa krypa sig tillbaka in i mitt liv även om jag hatar rosa/lila sen den dag jag var runt 12 och hade bestämt mig att rosa var en barnfärg och nu var jag vuxen. Vill tillägga att jag nog skulle försöka vägra köpa rosa på en framtida dotter. Det har inget med kön att göra.

Jag läser om könsneutral uppfostran och kommer på mig själv att väldigt ofta tilltala min son med sötnos, goding, älskling och prata gulligull språk med honom. Han är lite blyg, eftertänksam och trivs med ett litet liv utan mycket aktiviteter. Han är mjuk, känslig och omtänksam och jag har en känsla att han kommer få sitt hjärta krossat som tonåring. T.ex var det pyjamasparty på förskolan och jag tyckte det verkade jättekul men han tyckte inte alls om den höga musiken och alla barn som dansade, tjoade och busade. Jo, jag läste en lista ord som man borde försöka få in i sin vokabulär när man pratar med sitt barn istället för att säga duktig: rolig, generös, modig, påhittig, kreativ, omtänksam, vänlig, uppfinningsrik, smart...

Min sons pappa pratar inte svenska men man märker vilka ord jag använder alltför ofta för de har han snappat upp: försiktig och akta. Jag behöver nog låta sonen våga lite mer, han är nog tillräckligt ansvarsfull för att vara 2,5. Jag hittade även några budord till föräldraskapet. T.ex. Acceptera det barn du fått, ditt barns personlighet. Föregå med gott exempel. Välj dina strider. Kom ihåg hur det var att vara barn. Du duger! Bekräfta barnet. Att lyssna på min egen intuition tror jag jag varit bra på. Att jag är mer hippiemamma än jag trodde jag skulle bli, samsover, långtidsammade och litar på att jag själv vet bäst för mitt barn. Någon skrev att målet med en bra förälder är att vara sitt barns språngbräda och skyddsnät.

Jag blir glad när fler och fler vågar öppna sig och ärligt berätta om hur svårt och jobbigt det är att vara förälder. Hur livet förändras. Hur ingenting är viktigare än ens eget barn.

Kom igen nu, jag vill höra era tankar och åsikter i kommentarsfältet...

1 nov. 2013

"Barn gör inte som man säger, de gör som man gör."

För första gången beskrev jag min livsstil som minimalistisk. Jag fick ett ögonbrynslyft till svar och fick förklara trenden som växer sig allt starkare. Det mesta är väldigt individuellt men handlar om att förenkla och minska saker i livet. Mina grundtankar är sen länge att minska på utgifterna (medveten konsumtion, compact living, spara till frihet), rensa bland mina ägodelar (just nu mest papper och barnkläder), detoxa mina matvanor (laga mat från grunden, färska ekovaror, minska socker, menyplanering), skapa en bättre kombinerbar garderob (har t.ex. nästan bara köpt stickade plagg de senaste månaderna - Sverige/frusen) och så prioriterar jag mig själv, t.ex för att jag ska må bra behöver jag minst 8h sömn - så jag går och lägger mig väldigt tidigt, varje dag (ni som har småbarn förstår mig säkert). Tänk slowosophy; slow food, slow fashion, slow travel och slow Life.

Det har varit en del disskutioner i bloggvärlden om att spara barnbidraget tills barnet blir vuxen. Blandade åsikter för och emot med fokus på att ha råd att skapa barndomsminnen istället för ett sparkonto. Det jag fastnade för var när en del beskrev sin enkla lyckliga barndom utan mycket pengar. De där magiska lyckliga minnen som föräldrarna skapade genom små saker (som inte behöver kosta mycket pengar) som att fiska krabbor, en glass en dag när man inte borde få, söndagsmys med te och varma mackor i soffan - vardagslyxen. Vardagstraditioner.

Att ha barn är att återuppleva sin egen barndom. Jag skulle t.ex vilja dra ner på antalet julklappar (konsumtionshetsen) men så minns jag mitt bultande hjärta, mina tindrande ögon, min pirrande nyfikenhet och barnsliga glädje på julafton. Ett av mina tydligaste minnen är när jag önskade mig ett My little pony-slott, varje annan julklapp var en sån besvikelse. Till slut fanns det inga mer och jag var säkert bortskämt butter. Men så knackade det på dörren och utanför stod jultomten, ingen förstod vem han var (mammas arbetskompis man) och till mig hade han ett enormt paket. Gissa min lycka! Det roligaste är när jag berättar detta minne fyller min mamma alltid i: jag tänkte minsann inte köpa det där dyra gräsliga rosa slottet (alla andra julklappar kostade tillsammans mycket mer), det hade hon berättat för arbetskompisen. Min slutsats är att försöka köpa det mitt barn önskar sig. Inom rimliga gränser. Inte allt det andra bara för att. Hellre en stor som han verkligen vill ha än flera små billiga skräpleksaker.

Det här med hur man vill att ens barn ska ha det där bästa ur ens egna barndomsminnen. Att skapa egna små vardagliga familjetraditioner och ansvaret att skapa lyckliga barndomsminnen. Jag skulle vilja att min son lär sig uppskatta det lilla i livet. Att han inte kopplar ihop lycka och glädje med pengar och status. Att jag inte hamnar i den där cirkeln med märkeskläder, egen iPhone, dataspel, 17 aktiviteter och att han aldrig är nöjd, alltid vill ha mer. Jag lyssnar på hur tonåringen försöker leva föräldrarnas lyxliv (självklart utan deras höga inkomster) med dyra märkeskläder, fina restaurangmiddagar, spännande resor och då hör jag det där orden om hur barn blir som man själv är.

Jag har själv haft en bortskämd kärleksfull uppväxt med allt jag pekade på (nej, jag pekade aldrig på lyxprylar) men mina grundvärderingar, mina föräldrars "jag vet vart jag kommer ifrån" och hur de kämpat sig genom livet till vart de är idag har gjort att jag ändå har fötterna på jorden. Jag tror det jag försöker säga är att jag vill att min son ska få de där enkla minnena, som inte behöver kosta så mycket som att ha picknick, lek på en ny lekplats, bygga kojor, pyssla, 4H gård (djur), strand, bad etc. Att försöka undvika så länge jag bara kan konsumtionshetsen och alla lyxprylar som verkar vara en självklarhet idag. Sitter jag och skriver på min (begagnade) iPad.

Såg ni Korrespondenterna om det digitala missbruket? Jag tror det var där många av veckans tankar startade, det och 10-åringen som vet vad sex, våld och hora är genom att ha tittat för mycket på youtube. Digitala missbrukare som åker på retreat och vandrar i skogen, lyssnar på vinden, dagdrömmer och försöker leva nedkopplad en helg. Jag älskar mina dagliga promenader till jobbet ensam med mina tankar. Brukar gå o lägga mig samtidigt som min 2,5-åring i ett mörkt tyst rum bara för att meditera. Har inget internet på mobilen för att undvika slösurfande.

Jag tänkte köra utmaningen "one month without" under november: sociala medier (dra ner på pinterest, instagram etc till 1ggr per dag), inte köpa hem nån choklad, godis, ostbågar (har redan hållt på 1 mån) och sen bestämde jag mig i måndags att sluta åka hiss och gå upp de 3 trapporna till jobbet varje morgon efter min 20 minuters promenad dit. Kämpar fortfarande med att få in 10 minuters hemmaträning som rutin varje dag så det tänkte jag fortsätta med. Förändra mina vanor. Försöka bli den där nya versionen av mig själv, som det inte gör något att min son gör som.

Om du blev nyfiken på en minimalistisk livsstil med fokus på dig själv och inte dina prylar så följer jag flera bloggar i högerspalten: minimalisterna, the minimalists, becoming minimalist, be more With less, living With less, miss minimalist etc.

26 okt. 2013

Karriär, livsstil och digitala drömmar...

Jag har under väldigt många år definierat mig genom mitt yrkesval, modedesigner. Det har varit vem jag är, den jag vill vara. Som jag beskrivit mig själv. Men nu funderar jag på att byta kompassriktning. Byta karriär. Jag dras till flashiga yrkestitlar som Art Director, Copywriter, Formgivare, Grafisk Designer. Men vad gör de på jobbet egentligen? Ungefär samma som jag gör nu?

Jag hade 4 olika jobb på gång för några veckor sedan. Var på intervjuer på olika modeföretag. Men jag blev inte utvald. Jag blev bortvald. Samtidigt som jag sökte jobben sa de upp 50 st från ett annat modeföretag. Konkurrensen blev för hård. Jag känner att jag misslyckats. Grubblar och funderar. Undrar om det har att göra med att jag är ensamstående mamma? Eller kanske att jag inte är den där "trendiga" modetjejen?

Jag minns mina vägskäl. Telefonintervjuer med Zara, Cos, Filippa K etc. Tror jag skickat mitt CV till alla mellanstora/ stora svenska modeföretag. Alla spanska. Vägar som skulle kunna ha tagit mig någon annanstans. Mitt beslut att driva eget och hur det förändrar mina chanser att få jobb. Min breda erfarenhet och min lust att jobba med design, formgivning, produktion, marknadsföring, sociala medier.

En vän blev uppsagd häromdagen. Från sitt fasta jobb. En så kallad trygg tjänst. Från den ena dagen till den andra har allt förändrats. Känslan av att vara utbytbar. Jag undrar om man i framtiden kommer behöva planera livet för att kunna leva på enbart en inkomst. Man jobbar häcken av sig några år, livrädd att förlora jobbet. Så en dag händer det.

En del av mig drömmer fortfarande om att driva eget. Den sunda avundsjukan till Trendenser-Frida, UnderbaraClara, Lovely Life-tjejerna. Skrivardrömmar. Form, bild, text. Grafisk design. Formgiva tidningar, böcker. En annan del tänker på vad det innebär - otryggheten. Sen kommer de digitala nomaddrömmarna in. Att kunna tjäna pengar när jag sover. Den där briljanta idéen. Som Blocket. Spotify. Instagram. Pinterest. Där användarna gör "jobbet".

Jag läser om digitala mediehus. Med kända bloggare. Som skapar pocasts, intervjuer, fotograferar. Det finns någonting där som tilltalar mig. Att få arbeta brett. Med lite av varje och allt möjligt. Samtidigt funderar jag på att söka ett "vanligt" tryggt kontorsjobb. Vad nu vanligt är och är några jobb "trygga" idag?

Jag funderar på vad som får mig att känna flow, vad jag brinner för? Blandningen mellan mode, inredning, arkitektur, trender, research och sociala medier, marknadsföring, grafisk design, intressanta texter, snygga bilder. Livsstil. Livsval. Ekonomi. Karriär. Relationer. Ja, jag drömmer nog om en egen digital tidning... Ett digitalt livstilsmagasin!

Kan man skapa det som en hobby? Vid sidan av en trygg välbetalt anställning;)

18 okt. 2013

The way it makes me feel

Känns som fler än jag börjar tröttna på den redigerade polerade ytan och vill ha mer djup, ärlighet, öppenhet. Backstage. Bakom kulisserna. Man vill veta mer. Jag blogghoppar och hamnar hos Designsponge och läser om hur hon tappade bort sin känsla i jakten på den perfekta looken. Att hålla upp en snygg designad fasad som inredningsbloggare och glömma lyssna på sin "gut instinct", att det ska kännas rätt, kännas hemma.

"...always talked about a shared belief we have, that when you finally accept and appreciate the life you have, the universe seems to give you the things you’ve always wanted."

"I feel like I finally have a house that feels like home. Not just because of the way it looks, but because the way it makes me feel."


Jag läste en krönika i somras, om hur andra personer får oss att känna. Att man minns mycket längre hur det kändes än vad som sas. Att separera är att gå igenom en himla massa känslor. Hur den andra personen fick mig att känna. Att bearbeta de senaste 14 åren av mitt liv. Som vi varit vi. Hur vi delat, inte bara på allt det roliga, glada och positiva utan även gått igenom sjukdom, död och sorg. Tre gånger.

Det är lite mer än 5 år sedan jag flyttade hem. Tillbaka till Sverige, efter 8 år utomlands. 8 år i Spanien, 8 år då jag levde spanskt liv, med spansk pojkvän, spanska vänner, spansk vardag. Jag pratade, lyssnade, jag t.o.m drömde på spanska. Jag gick på flera stora spanska bröllop med 200-300 inbjudna, jag var med tjocka släkten på BB några timmar efter nya kusinbarnen fötts, jag vakade över den döda under 24-36h på tanatoriet innan begravningen, minns det där om att ställa sig upp/sätta sig ner flera gånger i katolska kyrkan under de långa mässorna. Jag levde spanskt liv i 8 år.

I helgen träffade jag ett annat spanskt/svenskt par genom min lekträffgrupp SVES (svenskspanskspråkiga barn, finns på FB). I (I är alltså min sons pappa) och den spansk/katalanske pappan fann varandra direkt. Jag lyssnade på den svenska mamman som träffat sin spanjor, som själv valt att flytta o jobba i Sverige medan hon tidigare aldrig haft någon egen koppling till Spanien. Talar inte spanska, förstår sig inte på de katalanska släktingarna och vi pratade om kulturkrockar t.ex. könsneutrala Sverige vs könsstereotypa Spanien.

Spanjorerna pratade om Sverige, svenskor, att ha barn med en svenska. Men även om att inte känna sig hemma i ett annat land, hemlängtan och hur svårt det är att vara utländsk i ett annat land, i Sverige. Förstå sig på de kulturella reglerna, skillnaderna, vad som är typiskt svenskt och vad som är typiskt min svenska partner.

Jag och I känner varandra väldigt bra efter 14 år tillsammans. Jag känner honom bättre eftersom jag förstår mig på den spanska kulturen. Hans arv, uppfostran, religion, tradition och talar hans språk. För en kort stund kände jag, för första gången på väldigt länge, att vi hör ihop. Att vi har en gemensam historia. Att vi kanske, bara kanske, kan hitta tillbaka till varandra, om vi ger det tid. Om vi börjar med vara vänner igen. För han får mig känna mig - "hemma".

En blandning mellan svenska och utlandssvenska, hon vars 8 år i Spanien och alla de där långa semestrarna i sommarparadiset när hon var barn, tonåring. Har gjort henne till den hon är idag. Mig.

13 okt. 2013

Det provocerande middagsbråket

Jag hör liksom sucken när jag berättat att jag är glutenintolerant. Får ibland ett: oj, va jobbigt för dig! Sen känner jag mig inte mindre irriterande när jag berättar att jag frivilligt avstår alkohol (sen 10år) delvis pga av att min mage/kropp inte mår bra av det, delvis mitt kontrollbehov. Nykterister provocerar.

Mat är det nya middagsbråket. Det gör det inte lättare att bjuda hem oss att I kör på dieten 4:3 (anorektiker 4 dagar - bulimiker 3?). Jo, han skulle nog tjänat en del pengar om han skrivit en bok 2010-11 när han gick ner 30kg på 9 månader (ja, han var överviktigt - nu normal). Så för er som undrar, 5:2 dieten fungerar, för man äter mindre. Så enkelt är det.

Jag läser om hälsokonto, friskvård, sund livsstil, springtrenden och att man faktiskt kan vara smal, stillasittande och ohälsosam. Själv försöker jag komma igång med hemmaträning för att träna upp min stelopererade rygg (skolios). Jag har satt upp 80-talsliknande övningar på kylskåpet och försöker göra dem en gång om dagen, målet är 10min morgon/kväll. Annars älskar jag att gå, promenerar minst 40 minuter varje dag till/från jobbet. På helgerna gärna några timmars stadspromenad, lek på lekplatsen. Eftersom jag är naturligt smal, ses jag nog som hälsosam även om så kanske inte är fallet.

Halva min släkt äter strikt Raw Food. Våra gener har skänkt oss dåliga magar. Själv kontrollerar jag innehållsförteckningen på ALLT jag äter. Jag letar först och främst efter gluten men även efter E-nummer, sockerhalt och kollar kalorier. Jag köper gärna ekologiskt, lokalproducerat. Jag handlar väldigt få produkter. Samma saker varje vecka.

Jag äter ganska sällan ute. Hälften av gångerna mår jag dåligt efteråt. Det är helt enkelt inte värt det. Jag äter mycket "dåliga" kolhydrater: älskar (glutenfri) pasta, ris, potatis men även linser, bönor, quinoa. I äter inga kolhydrater alls under sina 4 svältdagar, bara frukt, grönt och protein. Vårat barn äter av allt men helst frukt och grönt. Men även mjölk o mackor. Brukar säga att jag är halvvegetarian, äter nog vegetariskt halva veckan.

Redan flera år innan jag fick barn började jag tänka på hur jag ville matuppfostra mina barn. Inga färdigköttbullar/ fiskpinnar etc, inget godis, chips, snabbmat, kolsyrat och absolut inga spanska merienda(mellanmål): Vitt bröd med nutella, muffins, kakor, friterat eller värst av all bolleria industrial som säljs/äts, typ färdigförpackade donuts. I Spanien är det ganska vanligt att BVC/förskolan/skolan har bestämda dagar för mellanmål t.ex. en fruktdag, mjölkdag, bröddag. Flera av mina vänner hade strikt veckomatschema från el pediatra/BVC med enkla recept på t.ex. kyckling/potatispure. Inte som i Sverige där man ska försöka ge barnet ur kostcirkeln vid varje mål.

Jag bestämde mig för några veckor sedan att börja med månadsmatsedel, vardagen blir mycket enklare om man vet vad som ska lagas. Veckan blir mer varierad om vi har en köttdag, en kycklingdag, en fiskdag etc. Jag har försökt få lite respons på olika sociala medier om andras barns favoritmaträtter men har fått väldigt lite svar. Vågar man inte stå för det man ger sina barn? Är mat idag så provocerande?

Min son älskar den föraktade falukorven. Som många svenska barn. Jag bestämde mig att bara köpa dyrare falukorv i saluhallen, då jag vet att det är hög kötthalt och svenskt kött från gårdar nära Göteborg. Jag handlar även köttfärs och kyckling där. Ett val.

Mat är väldigt personligt. Mat är kulturellt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur våra olika matvanor kommer influensiera vårt barn. För mig är det viktigt att prata om hälsosam och inte om smalhetsen. Dieter. Men jag är superkontrollerande med vad jag äter (för jag mår fysiskt dåligt annars) och I har en bakgrund med anorexi/bulimi.

Jag vill att mitt barn växer upp hemlagad hälsosam varierad vardagsmat. Men även med svenskt fredagsmys/ lördagsgodis. En unna mig dag i veckan. Men det behöver inte betyda största chipspåsen och en överfull godisskål. Det kan istället vara glass, popcorn eller choklad. Hembakade glutenfria bullar eller hemmagjord paj.

Provocerar mina tankar dig? Varför? Berätta...

8 okt. 2013

Man kan inte köpa min kärlek

För första gången sen jag fick barn, alltså på 2½ år, åkte jag bort i helgen, ensam. Under de senaste veckorna, när min sons pappa tagit hand om honom på heltid, har oron och kontrollbehovet jag tidigare kännt, bara släppt. De har nog delvis att göra med att sonen börjar bli så stor att man kan föra en konversation med honom men även att hans pappa äntligen tagit sitt föräldraansvar. Gett mig egentid.

4+4 timmars tågresa ensam med mina tankar, drömmar och framtidsfunderingar. Jag visualiserar målbilden. Att de väljer mig, bland alla andra sökande. Jag försöker tänka positivt och önskar att livet, i det här vägskälet, vänder tillbaka och jag får en andra chans. För det känns så rätt, utan att jag egentligen kan förklara varför.

Jag har haft tid att ha långa intressanta konversationer med vänner. Jag har t.ex. för första gången frågat vad de tjänar. Pratat om skillnaden mellan brutto- och nettolön. Att ha låg lön men statusjobb t.ex. låg pilotlön (då andra förväntar sig att man tjänar mycket) eller maktkampen när den ena partnern tjänar mycket mer.

Jag har mentalt spunnit vidare på mitt senaste inlägg om uppmärksamhetssamhället och om hur viktigt det är att "lyckas", vara "lyckad" i sociala medier. Hur dagens samhälle lägger så mycket ansvar på individen. Att allt är möjligt, man är sin egen lyckas smed. Att ens liv är en spegelbild av hur duktiga vi är. Ett sorgligt tävlande om statusjobb, mest jämställd relation, nyttigaste barnmaten, soligaste semestrarna etc. Storstadsliv vs livetpålandet.

Jag kände mig som ett barn, tonårsmamma, när jag var hemma i jämnåriga höginkomstagares lyxvilla i 4 miljonersklassen med vita väggar, vita möbler, vitt kök och massor av dyra visa upp prylar. Hur jag inte längre var/är en del av det där riktiga vuxenlivet: "Giftermål, barn, husköp, barn2, allinklusivesemester etc". Allt kändes så förutbestämt att jag ville göra tonårsrevolt.

I somras spenderade jag två helt underbara månader i Spanien. Jag postade avundsjuksprovocerande bilder på instagram med sol, bad och strandliv. Så kom en kommentar: "Önskar jag kunde vinna lite pengar så jag kan leva det livet". Jag blev så sårad. Medveten om att jag levde snålt på sparade pengar (i familjens sommarhus) och genomgick en smärtsam separation. Då förstod jag att en bild säger så mycket mer än tusen ord.

Jag är så glad att jag INTE drömmer a la "den amerikanska drömmen": om det välbetalda statusjobbet, den enorma lyxvillan a la MTV Cribs, dyra designerkläder/väskor/smycken/skor, lyxsemestrar på exotiska resmål. Inte i den pråliga spanska versionen. Inte heller i den vita Sverigeversionen.

Jag önskar mig inga dyra presenter eller blir imponerad av status, pengar och makt. Det enda han kan ge mig är tid. Tid att bara vara mig. Tid att vara mer än bara mamma. Tid skriva ner mina tankar och funderingar.

Man kan inte köpa min kärlek.

2 okt. 2013

Våga visa vardagen

Jag tittar igenom mina egna bilder på instagram och funderar en del över hur jag själv vinklar min vardag så den blir lite ljusare, gladare, sötare. Hur jag väljer mellan 10 kort på min son och postar det "bästa", där han tittar in i kameran, leendes. Jag minns att jag läst en krönika om hur våra barn bara kommer ha "perfekta" bilder från sin barndom medan vi, födda innan digital kamerans tid, får en kanske verkligare bild av hur det vardagen var. Med detta i åtanke försöker jag posta fler bilder under temat #vågavisavardagen, #mamairl t.ex. pasta/ketchup framför tv:n en tisdag.

Läste på Nina Åkestams blogg om reklambranschtidningen Resumé hashtaggar #nofilterweek #baramänniska om att försöka vara lite ärligare i sociala medier och delar med sig av sin vardag så som den är, inte så som man skulle vilja att den var. Hon skriver om drömjobbet som blev en mardröm och jag känner igen mig. Att ha nått mållinjen för sina barndomsdrömmar, jobb i drömbranschen och så är verkligheten inte alls så drömlik som man hoppats. Det känns fel i hela kroppen. Man börjar längta efter förändring.

Jag är fanatiskt fast i Pinterest: DesignBella kallar jag mig. Har byggt upp en hel liten egen inspirationvärld; Mode, inredning, arkitektur, DIY, barnkläder/barnrum etc. Även här är det mest väldigt långt i från verkligheten, för jag drömmer ju egentligen inte alls om det snygga townhouse i NY. Eller? Jag använder Pinterest delvis som ett visionboard, kreativ visualisering (Boken The Secret - atttraktionslagen)och delvis i designerjobbet, ett nytt sätt att hålla koll på trender.

Bloggvärlden, sociala medier i allmänhet handlar mycket om att visa upp bara det positiva. Det är det som ger många "likes". Det gör att många bara visar upp sina liv när de gör något utöver det vanliga, vilket resulterar i att man bara visar upp shoppingrundan, restaurangbesöket, utekvällen eller resan. Vardagslyxen. Det som kan skapa avundsjuka?

Status. Jag fick höra i helgen om hur singelvännen 35+ beskrev sin framtida drömman som hon hoppades finna via nätdejting: Hög lön, kostymjobb, snygg, sportig, inga barn. Jag blev nästan chockad över att inga personlighetsdrag beskrevs typ: snäll, trygg, känslig, jämställd. Bara yta! Jag har pratat en del med flera vänner om skillnaden mellan vad man söker för person att leva med (feminist, jämställd, politiska åsikter, gemensamma intressen etc) och vad man tänder på (tatuerad, passionerad macho brandman?). Den viktiga personkemin!

Marina i Madrid har skrivit intressant om spanska machos som fick mig inse att att mina relationsproblem är kulturella. Det var även där jag hittade länken om söderhipsterns asexualitet. Läs den o kommentera!

Tillbaka till att våga visa vardagen. Tänk så många som försöker hålla uppe den där illusionen, som känner pressen att bara visa det snygga, glada o positiva. Det nyinköpta, det drömlika, det perfekta. Som blir stressade i tron att andras barn inte trotsar o skriker. Som önskar att deras liv gav lite mer avundsjuka. Så de fick fler "likes".

Tänk om vi alla vågade visa lite mer av vardagen.

26 sep. 2013

Frivillig enkelhet - att inte vilja ha mer...

På jobbet läser jag en del om samhällstrender, att det t.ex. blir vanligare att vilja bo i bostadshus; kollektiv, generationboende. Att man vill ha grannar nära inpå, hjälpa varandra, byta tjänster, dela bil. Man vill odla på balkongen, ha odlinglotter på gården, självförsörjning av kryddor o grönsaker. Storkok o eget skafferi. Miljö- och hållbarhetstänk. 70-talsanda!

Själv är jag nyfiken av frivillig enkelhet. Leva ett digitalt nomadliv. Tycker jag läser fler o fler artiklar om människor som har fått nog, säljer alla sina ägodelar och reser runt i världen, flyttar ut på landet och lever sitt enkla "drömliv". En vän pratar t.o.m om att köpa husbil. Friheten med campinglivet.

Min mentala version av frivillig enkelhet handlar mer om medveten konsumtion. Att inte hoppa in i ekorrhjulet. Konsumtionshetsen. Att inte tänja på gränsen till det yttersta. Det funkar så länge båda har välbetalda jobb men efter vad som hänt många vänner i Spanien så börjar jag ifrågasätta de valen, att alltid vilja ha lite mer, för mycket. Ja, att försöka leva mitt liv på en lagom nivå. Ekonomisk trygghet. Spara till "fuck off pengar", "starta eget pengar" eller "frihet".

Jag har byggt upp ett liv för mig själv i Sverige där jag som ensamstående mamma med en medellön får vardagen att gå runt. Jag har en standard a la 2013 och alla bekvämligheter jag trivs med. Jag är nöjd och önskar mig inte mer. Blev irriterad häromdagen när I tyckte jag borde köpa ny tv; por que? Den jag har är gammal men fungerar!

Jag tycker att privatekonomi är intressant. Är nyfiken på hur andra lever, prioriterar och valen de gör? Vad lägger andra på mat? Hur har andra råd med...? Hur mycket sparar de? Gemensam eller separat ekonomi? Hur delar de där mannen/kvinnan tjänar mycket mer? Vem betalar barnens kläder, vinteroverall?

Läser om Blondinbellas nya bok economista och även åsikterna i bloggvärlden om tunna råd att spara pengar på att skippa latten eller göra matlåda. Att många av råden är för shopoholics, överklassfruar i innerstan. Att de dumförklarar oss kvinnor genom att skriva att vi inte har koll på privatekonomin, inte tycker om att prata pengar.

I Spanien pratar man ofta om mileuristas (1000euro i inkomst = låginkomsttagarna) Man pratar alltid om nettolönen. Jag känner många som lever på EN lön nu med krisen. 10000kr/månad. De har bolån, barn, dyra skolavgifter etc. Sen finns det tyvärr väldigt många som lånade till konsumtion innan krisen. Levde i en bubbla som sprack.

Funderar över en ny typ av kvinnofälla - paret delar på alla fasta kostnader men medan kvinnan (som i dessa fall tjänar mer) betalar (med sina pengar) barnens kläder, leksaker, inredning lägger mannen sina pengar på ny mobil, iPad, tv? Svårigheterna att leva med någon från ett annat land, som aldrig får ett välbetalt jobb. Jag har alltid haft separat ekonomi men det betyder inte att vi inte diskuterar pengar. Vad kostar ett barn? Hur mycket borde han betala i underhåll?

Känner flera som funderar på separation, skiljsmässa - direkt kommer funderingarna kring ekonomi - hur ska jag klara mig? Kan jag bo kvar i huset ensam? Men även, det var inte alls det här livet jag ville ha? Livet blev inte som jag drömt om. Någonting känns fel! Någonting måste förändras.

Tänker på det där med att leva sann mot mig själv. Leva livet jag vill och inte det andra förväntar sig att jag borde leva. Inte leva någon annans dröm utan min egen. Compact living i stan. Att kunna försörja mig själv och mitt barn. Att kunna spara pengar för att i framtiden förverkliga drömmar. Men även att inte vara så hård mot mig själv och unna mig små vardagspresenter ibland. Unna mig att slösa lite. Jag är tillräckligt ekonomisk, vissa skulle nog t.o.m kalla mig snål. Jag kallar det frivillig enkelhet.

20 sep. 2013

Vad skulle du rädda om det började brinna?

Försök att inte se så snygg ut skriver om Kristian Gidlund och hans ord "Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja." som hon tar med sig genom livet... Jag lyssnade på hans sommarprat som verkligen berörde mig, då det handlade så mycket om livet. Köpte även hans bok som väntar i bokhyllan på egentid.

Denna veckan har fyllts med tankar om livet. Vad som är viktigt i mitt liv. Att försöka att inte stressa, varken på morgonen med trotsig tvååring (jag försöker gå upp lite tidigare så vi har TID att mysa i soffan, läsa bok etc) eller på vägen hem. Låta sonen bestämma rytmen, att vi ska kasta stenar i ån i en halvtimma eller lugnt gräva upp sand i sandlådan. Att jag känner försöker njuta av stunden. Solen värmer fortfarande och "klyscha": jag lyssnar på träden, fåglarna och studerar moln...

Under flera år av mitt liv levde jag med väldigt lite prylar. Flyttade tillbaka till Sverige med två resväskor. Levde utan mina saker (som stod kvar i flyttlådor i Spanien) under 4 år. Jag saknade de inte. Kände mig befriad. Men så började en längtan växa sig starkare om att skapa ett hem. Kunna ha mina böcker i bokhyllor, mina tavlor på väggarna och känna att varenda en av sakerna jag har hemma gör mig glad. Är fyllda av minnen. Från andra kapitel av mitt liv.

Nu har jag bott i lite mer än ett år i min lägenhet. Älskar den, känner mig som hemma. Men i en 2:a med 2-åring utan eget rum brukar golvet vara fullt av leksaker. En del av mig trodde att jag skulle bo lite mer "minimalistisk" (hur man nu gör det med småbarn?). Lusten att börja rensa är i alla fall tillbaka. Jag bestämmer mig att röja ut bland bebiskläderna, bebisleksakerna. Skor i flera olika storlek (Shit va fort barns fötter växer: från st.23/24 till 27/28 på ett år) Regn- och vinterkläder. Nu står flera ikeakassar i förrådet redo att hämtas upp. Skänkas bort.

Jag orkar äntligen gå igenom 6 års "driva eget företag"-papper. Slänger o slänger. Tittar igenom det som finns kvar av mitt klädmärke och min butik. Mycket känslor! Jag går igenom inspirationsmappar, sparade reseguider och utklippta recept (komiskt nog mest på risotto, som jag ALDRIG lagar själv men älskar).

Jag hamnar av en slump på: Crop100 - Utmaningen, en livsstil, att göra sig av med saker så man minskar både den fysiska och mentala röran i ditt liv. Sälj, skänk till välgörenhet, ge bort till vänner eller släng 100 saker på ett år. En sak var tredje dag. Medveten attityd till fysiska ägodelar.

Inspirerade av:
TOP 5 regrets of the dying I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

The Burning House Vad skulle du rädda om det börja brinna? Blogg är människor skickar in foton på de få sakerna de skulle rädda. Intressant tanke; Vad skulle du rädda?

Living with less Graham Hill - ja, den här mannen inspirerar mig!

Läste även hos Köpstoppsbloggen som tipsade om sina favoritbloggar där Minimalisterna, bemorewithless och Färre Prylar direkt passar in veckans tankar. Är jag påväg mot en ny karriär som "professional organiser"?

De senaste veckorna har jag rensat ut mycket mer än 100 saker. Jag känner mig så befriad. Läser om (bläddrar och fångar upp mer inspiration) i några böcker som står i min bokhylla: Rensa i röran, Projekt Lycka och Hemligheten som jag skrev mycket om i bloggen för några år sedan. Googla namnen om du är nyfiken på vilka jag menar.

Jag tror det handlar om att få börja om. Nystart. Att rensa ut inte bara gamla saker som jag inte längre behöver utan även gamla tankar, sårade känslor. Att säga hejdå till det som aldrig blev. Till mina egna idéer om hur livet skulle/ borde vara. Att försöka att bara vara. Acceptera och göra det bästa av det.

Efter 5 veckor ensam (hur många nattningar, lämningar, trots, tårar och minuter är det?) kommer pappan. Han har lovat att ta hand om sin son på heltid. Ta ansvar. Ge mig tid. Till mig. Att göra precis vad jag vill. Även rensa i källaren;)

Så nu är det dags att lära mig släppa kontrollen, the hard way. Våga lita på någon jag inte riktigt litar på, att ta hand om den jag älskar mest, för att få lite egentid så jag sen, kan vara en bättre, gladare, ännu mer närvande mamma.

15 sep. 2013

Drömboken med "skulle vilja..."-tankar

I somras gick jag igenom de sista flyttlådorna som stått i sommarhuset sen jag flyttade från Barcelona 2007. Jag hittade gamla kärleksbrev och foton på en ung korthårig version av mig själv tillsammans med tonårsförälskelser. Där bland raderna mindes jag alla drömmar om framtiden. Känslan att allt var möjligt. Att världen låg för mina fötter.

Jag hittade även en drömbok jag skrev under mina första år i Spanien, som en dagbok men fylld av hopp och önskningar om framtiden. Jag skulle vilja...

Drömmar om att jobba som modedesigner, starta eget klädmärke, driva en egen butik, resa till New York, SF, LA. Bo i Barcelona. Om en egen lägenhet. Kärlek. Giftermål. Barn.

Mentalt stryker jag dem när jag läser. Jag har uppfyllt så många. Läser om längtan tillbaka till Sverige. Till att uppfostra mina barn med köttbullar, lucia och Astrid Lindgren. Svenska barnlåtar och svensk skola.

En varm natt i somras när jag inte kunde sova fortsätter jag att skriva... Visa världen för mitt barn. De närmaste åren Spanien, spanska språket, kulturen, släktingarna. Barcelona, Madrid men viktigast, hans andra hem, La manga/cartagena.

Sen, när han blir lite äldre Disneyworld. En gång i livet! Julklappsshopping i London eller New York. Långresor. Weekendresor. Det slår mig att det inte är så många år mellan 7 och 15/18 som vi kommer resa tillsammans. Som han är ett barn. tonåring. Tills han tar studenten och inte längre vill resa med sin mamma. Bäst att börja spara pengar!

Jag bestämmer mig för att drömmen om Tokyo, Japan ska uppfyllas när jag fyller 40, lillen som då kommer vara 10. Jag börjar tänka ekonomi. Nya sparmål. Att köpa sig frihet, genom att spara pengar.

Funderar på om jag hellre bor i hyresrätt och sparar pengar till resor än att köpa ett dyrt boende. Vad skulle det förändra i framtiden? Om jag gör fler genomtänkta val, shoppar mindre onödiga saker och planerar vardagen bättre. Månadsmatsedel klurar jag på i dagarna för att jag vill att mitt barn växer upp med bra hemlagad hälsosam mat och lär sig laga mat.

Jag märker hur ett grovt manus för de kommande åren sakta växer fram, sida efter sida. Hur jag fantiserar ihop nya kapitel i mitt livs bok. Hur oron sakta släpper och känslan av att allt kommer ordna sig. Även om det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Livet blir väl aldrig det.

Min "skulle vilja"-lista förändras, utvecklas. En del saker stryks. Andra har blivit verklighet. Förvånadsvärt många.

Att lära mig kinesiska och en dag flytta till Asien får stå kvar. Kanske är det det jag gör när barnet vuxit upp och flyttat hemifrån. När nästa del av livet börjar... 2030?

14 sep. 2013

Minnena som format mig...

Jag funderar mycket på hur min son kommer minnas sin barndom. Vilka foton som kommer att kännas i hjärtat, t.ex. med sina morföräldrar. Hur lägenheten vi bor i, kommer vara platsen där han spenderade sina första år, några svaga fragment i hans minne. Kanske kommer han skratta åt sin mammas inredning på 2010-talet.

Kommer han undra över vad som hände mellan sina föräldrar. Varför inte vi klarade oss igenom småbarnsåren? Kommer han alltid önska att vi blir tillsammans igen. När hans frågor kommer, vad ska jag svara?

Jag tänker tillbaka på min barndom. Minnena som format mig. Bestämmer mig att spendera mycket tid i Spanien de kommande åren. Så han känner att det är hans andra hem. Hemma.

Funderar på om saker hade varit annorlunda. Om det ena eller andra aldrig hänt. Om livsval och vägskäl. Om.

Hur en del drömmar blev verklighet. Som den där lille pojken med brun kalufs o bruna ögon som jag så många gånger sett framför mig. Mitt barn. Hur vår kärlek skapade dig.

"Du drar till dig det du vill genom vad du tänker, ber om, önskar dig." The secret

Jag försöker se framtiden framför mig. Nya drömmar, planer och mål. Försöker bli den där personen jag vill vara. Varje dag. Mamman min son förtjänar. Nånstans i småbarnsträsket tappade jag bort mig själv. Samtidigt som jag aldrig varit så tacksam, nöjd med så lite och Närvarande. Som just nu.

Livet. Minnena. Sorgen över det som aldrig blev.



13 sep. 2013

När jag blir mamma ska jag minsann aldrig...

- muta mitt barn

- låta mitt barn skrika/tjata sig till saker

- lägga upp bilder på mitt barn på internet

- skriva om mitt barns utveckling på internet

- låta mitt barn titta på iphonen/ipaden för att få en lugn stund

- köpa en dvd, så att jag får äta ifred på restaurang/ ha lugna bilresor

- låta mitt barn gråta sig till sömns

- skrika/ bli arg på mitt barn

- låta mitt barn äta på golvet

- ha ett barn som ligger på golvet på Ica och skriker

- gå ut med mjölk/kräk/mat på kläderna

- kalla mig själv mamma när jag pratar med barnet/pappan

- köpa sådana där "White trash"-kläder med tryck (valfri action/Disney figur) till mitt barn

- bara prata om sömn och att få sova

- låta mitt barn hindra mig från att göra karriär/ resa/ umgås med vänner etc

- hota mitt barn (sluta annars...)

- prata löjligt barnsligt bebisspråk med barnet

- låta mitt barn äta snabbmat, chips, godis etc

- prata i mobilen, titta på FB, instagramma när mitt barn var vaket

- gå på kafé och bli en sån där lattemamma

- inte ha tid att laga hälsosam sund mat

- ta för givet att alla andra är lika intresserade som jag över mitt barn

- ha ett ostädat hem med stora högar smutstvätt och leksaker överallt

- tala om högt och tydligt vad som fanns i mitt barn blöja (även om det är till pappan)

- bli en sån där "kaos"-mamma som glömt bort vad det nu är...

- köpa sådana där mammatidningar/ skriva en mammablogg/ läsa mammabloggar

- skylla på mitt barn (när jag är sen till jobbet trots att det var jag)

- gå i affärer med en trött, uttråkad unge som stör andra

- låta mitt barn äta sig mätt på bröd/mjölk/frukt/skräp innan maten

- ha ett hem överfyllt av billiga plastleksaker (bara fina träleksaker!)

- inte ha tid att ta hand om mig själv (tvätta håret/sminka etc)

- ha ett "ouppfostrat" barn på allmän plats

- glömma bort att tänka på mig själv/min partner/vänner/släkt

- be om egentid!

- FÖRÄNDRAS!

10 sep. 2013

Att orka uppfostra mitt barn ensam

Efter att ha varit hemma ensam sjuk med sjukt barn i en vecka (totalt 10dagar/nätter) börjar jag tänka de där tankarna jag aldrig trodde jag skulle tänka. Jag orkar inte mer...

Orkar inte uppfostra mitt barn ensam. Det går t.o.m så långt att jag funderar på hur min sons liv skulle se ut i Spanien, hos sin pappa. Spansk förskola. Spanska släkten. Spansk vardag. Spansk uppfostran. Vem skulle min son bli då? Hur skulle det förändra honom? Att vända på hela situationen och pappan tar allt ansvar och jag... söker jobb i Sthlm? Näe, jag tänker aldrig så långt som att själv flytta tillbaka, det finns liksom inte som alternativ längre för mig.

Först då, när jag tycker det låter helt surrealistiskt (i mitt huvud) inser jag. Hur ojämnställt vi har det, haft det! Hur mitt beslut gör att jag får ta allt ansvar och uppfostra vårt barn ensam. Ta alla vardagliga strider, tvåårstrots, blöjbyten och allt det där man vanligtvis är två om eller har varann vecka.

Jag står fast vid mitt beslut. Det är det enda rätta just nu. Men ibland det bara är så j-vla jobbigt att leva så här. Att aldrig kunna släppa kontrollen, låta någon annan ta över ansvaret. Att inte dela vardagen med någon.

Jag har lovat mig själv mer egentid. Försöka vara mer än bara mamma. Jag saknar att skriva. Saknar er, mina bloggvänner. Ni som läser, stöttar, delar tankar o erfarenheter och finns där. När jag känner mig som mest ensam.

PS: Jag stängde ner bloggen innan sommaren efter otrevliga kommentarer som jag bara inte orkade med och länkningar från nån 6sajt. Men nu testar jag igen: En "krönika" i veckan!

18 maj 2013

Uppfostra min son till min idealman?

Tankarna kring hur jag ser min framtida tonåring stannar kvar. Jag läser "Uppfostran utan gråt" och mycket av det Elizabeth Pantley skriver känns bra för mig. Läste även "Somna utan gråt" när nätterna var som värst och jag inte hade sovit mer än nån timma i sträck på flera dagar. Jag använde mig av hennes avvänjningsmetod när jag slutade amma. Den fungerade utan gråt!

Jag brukar tjuvkika på honom när jag hämtar på förskolan. Står en stund vid grinden och ser hur han leker, busar, skrattar. Trivs! Jag är nyfiken på hur han interagerar med de andra barnen. De där viktiga sociala reglerna. Han är inte minst längre. Nu snart är hälften av barnen i gruppen yngre.

Han är fortfarande väldigt mammig. De e min mamma! säger han argt om nån av kompisarna kommer för nära. Språket bara bubblar ur honom och det väller ut nya ord varje dag. Två och treordsmeningar på svenska. Enstaka ord på spanska. Agua. Leche. Pipi. Popo. Ya esta. Adios. Si. No!

Jag är glad att vi kommer spendera en längre period i Spanien i sommar nu när språket utvecklas så fort. Att han får höra spanska varje dag och att alla små kompisar kommer prata spanska. På stranden. I poolen. Tvåspråkigheten är så spännande att följa. Han förstår (nästan) allt hans pappa säger. Men jag tror inte han kan skilja på språken ännu. Han blandar ibland och säger hejdios, hadios.

Min son har redan sin distinkta personlighet och jag börjar kunna urskilja hans framtida karaktärsdrag. Han älskar att hjälpa mig. Som de flesta tvååringar. Men för mig är det viktigt att han får följa med i vardagen och hjälpa till med allt från att handla, laga mat, diska till att städa, tvätta och plocka undan efter sig. Jag hoppas att det gör att min framtida tonåring ser detta som en självklarhet.

Jag minns när jag var på en av de första riktiga festerna när jag var 14. Festen slutade med att polisen kom till min kompis hus och det var mer eller mindre sönderslaget och invaderat av halva stan. Jag ringde min pappa mitt i natten och han tvekade inte en sekund utan sa bara - jag kommer och hämtar dig! Jag fick en väldigt fri uppfostran som tonåring men jag var ansvarsfull och kom alltid hem i tid eller ringde. Gud så roligt jag hade! Bästa åren i mitt liv mellan 14-18. Speciellt somrarna i Spanien då vi dansade på bardiskar till tidig morgon...

Kommer jag kunna släppa kontrollen? Våga lita på min son? Jag önskar att allt jag kommer lära honom de kommande åren gör att han tar rätt beslut. Att han känner att han alltid kan ringa mig. Att jag finns där och lyssnar, tröstar och kommer och hämtar.

Under en middag med några singelvänner försökte de beskriva sin idealman. Han med stort H. De pratade om jämställdhet , feminism och jag kunde inte låta bli att fundera om jag vill försöka uppfostra min son till min idealman? Hur är han i såfall? Vilka är det viktigaste egenskaperna?

15 maj 2013

Vad driver dig?

Jag som älskar att planera har just nu ingen plan efter 15 augusti. 1 månads jobb kvar och sen 2 månaders ledighet i Spanien. Sen är kalendern tom. Jag har lägenhet och förskoleplats i Göteborg. Men inget jobb.

Jag går fortfarande i tankarna att byta bransch. Just nu funderar jag på att lära mig nått CAD-program (Revit?) och söka mig till ett annat arkitektkontor. Jag är väldigt duktig på att lösa planlösningar och skapa rapporter med text/bild i InDesign. Jag har ju mer eller mindre växt upp på ett arkitektkontor. Lekt med tygprover, kakelplattor och ritningar sen jag var liten. Men har ingen formell utbildning.

Jag håller på och formgiver en bok. Om ni undrar vad jag gör om dagarna. En bok om arkitektföretagets historia, där jag samlar arkivets all information. Från mitten på 60-talet fram till i år. Från idylliska småhusområden till stora bostadsprojekt via hotell, sjukhus och skolor. Jag tycker om formgivning. Text och bild. Boken är nu på 200 sidor och snart skriver jag ut första upplagan. För revidering.

Det börjar bli dags att skriva ner tankarna. Planerna. Målet. Vart jag vill? Jag tänkte skapa ett moodboard. För just nu känner jag att jag inte riktigt kan skilja på vad som driver mig, mitt vuxna jag och den där lilla flickan i mig som drömde om att bli modedesigner. Vem jag är på arbetsmarknaden? Vilken roll trivs jag i på en arbetsplats?

Jag tycker om att planera. Organisera. Driva korta projekt. Vara med från början till slut. Jag är inte helt säker på att det behöver vara kläder jag designar för att trivas. Jag tycker om att rita på datorn. Skapa med bild och text. Från idé till en verklig produkt. Se resultat!

Hur tänker ni? Vad driver er?

5 maj 2013

Detoxa livet och vara good enough



Jag läser i en inredningstidning när jag efter en månad ensam med Dani äntligen får lite avlastning. Det fungerar faktiskt bättre än vad jag någonsin kunnat hoppas. Att leva som ensamstående mamma. Att varje dag lämna/hämta och jobba heltid. Jag har sänkt mina krav. Kör på good enough. Litar på min känsla. Försöker att inte stressa och vara en närvarande mamma. Som har tid att titta på stenar, mata änder och leka i sandlådan. Varje dag.

Jag läser om att detoxa livet. Som jag skrev så mycket om här på bloggen för nått år sen. Om Graham Hill och hans företag Life Edited. "Designa ett liv så det innehåller mer pengar, hälsa och lycka med färre saker, mindre utrymme och energiförbrukning". Att rensa, sälja. Att omvärdera, prioritera och effektivisera. För att ha mindre saker, mindre utgifter och mindre stress.

Jag läser om ekonomi. Om att spara, leva snålt. Ekonomisk trygghet. Jag läser om olika budgetar. The 60% solution. The balanced money formula. Att köpa sig frihet! Jag har en dröm om att i framtiden kunna bo en månad i olika storstäder i världen. Kanske hyra en lägenhet och ha tid att sitta på en kafé och bara titta på folk. Gå på museum. Upptäcka kvarter och ha tid att tappa bort mig. New York. San Fransisco. Tokyo. Shanghai. Singapore. Hongkong. Paris. London. För att inte glömma bort Madrid. BARCELONA.

Jag inspireras av inredningsföretag som designar allt från grafiska mönster som de sedan använder på tyg, tapeter, brickor, porslin till kläder. Jag funderar på att söka mig till er företag som gör lite allt möjligt inom design. Minns min idé om SMiD. Att designa kläder och inredningsaker. Det är drömmen!

Mode. Design. Inredning.

Jag inser och är fullt medveten om att det är mer eller mindre omöjligt att flytta. Just nu. Bara det att hitta boende och förskola. Att inte ha någon (mina föräldrar) som kan rycka in om det behövs. Det minskar utbudet av företag.

28 apr. 2013

Spansk uppfostran = diktatorisk?

Under en liten dagutflykt idag sov min lille bara 45 min (alldeles för lite) och på eftermiddagen blev övertröttheten så tydlig. Jag håller ganska hårt på hans sov- o matrutiner då jag märker sån otrolig skillnad. Nu slocknade han en timma tidigare än vanligt. En timma extra egentid till mig.

Jag tar fram böckerna jag lånat på biblioteket. Jag läste säkert 15-20 böcker om barns utveckling, föräldraskap, småbarnstiden under Danis första månader. Amning, sömn, nattning, rutiner, mat, etc.

Nu känner jag att jag behöver lite mer input igen. Dani börjar bli stor. 2 år. Pratar, kommunicerar. Gör de där sakerna mitt barn absolut aldrig skulle göra. Toma, dos tazas! Jag hade väldigt många åsikter om hur mitt föräldraskap INTE skulle bli. Mitt barn skulle minsann aldrig ligga på golvet på Ica o skrika. Men. Jag har nog förändrats mer än jag trodde. Förstått de där orden om att vi kan väl prata om det när DU blir mamma.

Nära föräldraskap. Långtidsammade. Samsover.

Kulturskillnader har blivit tydligare sen vi fick barn. Jag höll med honom om fler saker innan det handlade om mitt barn. Innan mina mammakänslor. Hormoner. Intuition.

I Spanien (generaliserar) uppfostras fortfarande många barn med dask i rumpan, strikta regler, respekt o rädsla, vi mot dem (föräldrar mot barnen), finkläder som inte får lekas i, "skäm inte bort din bebis". Diktatur!?

Min egna uppfostran. Hans. Min kultur. Hans.

Diskussioner.

Vårt barn. Halvsvensk. Halvspanjor.

Nästan varje dag när jag lämnar/hämtar på Danis svenska förskola känner jag att jag tagit rätt beslut. Förskolan formar ens barn mer än man tror. Lärarna, kompisarna, språket. Hans egna lilla liv.

Där är vi överens. Sverige vinner över Spanien.

Jag läser om att vara närvarande. Uppmärksamhet. Tid. Lita på mig själv! Förbereda barnet. Acceptera hur ens barn är. Trygghetsankare. Välj dina strider.

Slutar läsa när författaren undrar vad målet är? Önskvärt beteende? Vilka egenskaper är viktiga för mig? Vad värdesätter jag? Hur vill jag att min tonåring är?

Min lille son som jag har tycker mig känna. Han som varit lugn, glad, eftertänksam sen han låg i magen. Min kloka hjälpsamma finurliga son. Vem kommer du bli?


27 apr. 2013

Så står man där igen, vid ett nytt vägskäl...

Måste välja. Stanna eller gå? Förlåta eller glömma? Satsa eller försvinna?

Ibland känns det som att livet står still. Som det går i slow motion för att man ska hinna ikapp. Om jag hade valt en annan väg? Om jag hade åkt på den där intervjun i London istället för att köpa en butik? Om jag hade stannat i Spanien istället för att flyttat hem? Om?

Tittade på gamla klipp på youtube (septimo de caballeria -spanskt musikprogram på 90-talet). Mindes mig själv, för 15 år sedan. Tonåring. Full av drömmar. Obotlig romantiker. Lärde mig spanska genom att översätta ord för ord i Alejandro Sanz kärleksballader.

Livsval. Karriärsval. Framtidsval.

Tänk när man i framtiden ser tillbaka på sitt liv och ser den röda tråden. Att vara på rätt plats. Vid rätt tillfälle. Då allt förändrades. Då man gjorde det där valet.

Som förändrar så otroligt mycket för den man älskar mest.

Om man bara skulle veta. Våga lita. På att man gör rätt val?

Hjärtat och hjärnan är inte överens. Magkänslan vill låta tiden bestämma...
Så jag väntar. Pausar. För din skull. Älsklingen min.

Det förvånar mig fortfarande ibland. Att jag är någons mamma. Att jag har en liten halvspanjor. Som surrealistisk nog börjat prata både svenska o spanska. Som kommer växa upp. Med två kulturer. Med halva släkten i ett annat land.

Som är en annan jag. Som jag formar. Med så löjligt vardagliga saker. Till en del av mig. Som kommer växa upp och flytta hemifrån. Kanske långt bort till det där landet där hans rötter drar honom tillbaka...

17 apr. 2013

Backstage i modebranschen

Flera av er är nyfikna på hur det är att jobba på ett stort modeföretag så jag tänkte ge er en inblick. När man som kund går i en butik tänker inte alla på de olika kollektionerna som exponeras tillsammans men när man jobbar från designsidan är varje kollektion en egen liten helhet med ett idekoncept, färgskala, materialval och följer en trend. På de stora modeföretagen finns olika koncept som riktar sig till olika kundgrupper.

På mindre modeföretag eller enskilda designers släpps en kollektion per säsong (+ en resortkollektion) men på kedjorna kommer det in nya kollektioner och plagg ungefär varann vecka. Allt planeras långt i förväg för att matcha löning och skapa kampanjer för att locka nya o fler kunder. Jag skulle säga att det nu är ungefär ett halvår från trendpresentation tills kollektionen är i butik.

Allt börjar med att analysera visningar, streetstyle, tygmässor, trendböcker etc. och bestämma vilka trender man ska satsa på, vilka färgskalor och siluetter. Vad kommer bli säsongens storsäljare? Kassako? Vad kommer alla vilja Köpa nästa vår? Man skapar collage med inspirerande bilder så man får en helhetskänsla.

Eftersom varje kollektion är liten så försöker man redan från början få ihop looks, vilka plagg behöver man för att kunna skapa t.ex. En femtiotalslook: Den stora vida kjolen, en söt blus, en liten kofta, en sjal, en väska etc. Sen på designsidan börjar man skissa o rita upp plagg i datorn som ska skickas till leverantören. På inköpssidan bestämmer man vilken leverantör, kvantitet, kvalitet, förhandlar pris etc.

All försäljning analyseras. Varför säljer inte den här? Varför sålde den här? Fel färg? Fel modell? Ibland förstår man varför, ibland inte alls. T.ex. Så säljer könsstereotypa barnkläder väldigt bra trots all kritik o klagomål.

På marknadssidan jobbar man med kampanjer, t.ex jul eller bad, och bestämmer satsningarna i butik och marknadsföring. Man tävlar mellan de olika avdelningarna om att få de stora kampanjerna med bilder, reklamfilm, kändis etc. på sin kollektion. T.ex. kommer snart plaggen jag var med o designade synas på en känd spansk skådespelerska och bilderna får hamna i min portfolio nu när jag söker nytt jobb.

En liten förenklad inblick för er som är nyfikna.
Jag är hemma o vabbar idag så gör min dag lite roligare med lite kommentarer...

14 apr. 2013

Älskade hatade vardagsliv...

Efter en 10-timmars natt, tre maskiner tvätt, plockar jag undan duplo, bilar, tågbana, pärlor och pennor och tar fram dammsugaren. Dani är van vid rutinerna och torkar glatt bordet. Jag lagar lunch till kl. 11, vi äter medan vi tittar i en bok och sedan diskar vi tillsammans. När han somnat duschar jag länge.

Varje dag. Lämning, hämtning, lek på innegården. En skön promenad till och från jobbet. Tid att tänka. Middag kl 18. Ibland somnar jag med Dani. Ibland har jag en stund för mig själv.

Framtiden jag sökte är nådd. Den tråkiga enkla vardagen i Sverige. En lägenhet fylld med mina saker, saker jag har minnen om. äntligen står mina böcker i bokhyllan, mitt porslin i skåpet och mina tavlor hänger på väggarna. Jag är där jag bestämde mig att jag ville vara. Dani har en trygg plats att växa upp på. Ett eget litet liv.

Hörde i nån sitcom "man måste ge upp det liv man planerat, för att leva det liv som väntar". Det är nu, jag borde sluta planera, för det här nya livet i Sverige, och börja leva det...

Jag oroar mig för framtiden. 2017 börjar lillen skolan. Tills dess skulle jag vilja kunna köpa ett hem. Med ett barnrum. Ett helt liv som ensamstående mamma med kul jobb men låg lön. Pensionen.

Jag funderar på att välja en annan riktning. Karriärmässigt. Göra något för mitt framtida jag. Hela livet har jag drömt om att få kalla mig modedesigner. Är så stolt att jag nådde mitt mål. Men mitt vuxna jag hade kanske valt en annan väg om man får börja om, välja om. Jag ska börja titta på andra jobb. Inte bara i modebranschen.

I veckan lämnade jag in förskolans sommarplanering. Skrev L i varenda ruta. Sen köpte jag en tvåmånadersbiljett till Spanien.

6 apr. 2013

Att sälja sig själv...

Såg ni Skavlan igår? Paret Schulman var där och pratade om sig själva, att driva produktionsbolag, att sälja sig själv. De bloggar, gör webbtv, pocast, tidning etc. Den där sunda avundsjukan dök upp igen. Inte för att jag skulle vilja vara dem utan av samma anledning som min avundsjuka till UnderbaraClara, Trendenser etc. Att de hittat ett sätt att förverkliga och kombinera flera olika drömmar; iPad-magasin, böcker, styling, fotografi etc.

När jag drev eget var drömmen så stor. För stor. Att kunna producera och sälja kläder idag kräver så mycket mer än design, kreativitet och ideer. Till slut handlar allt om pengar. Alldeles för mycket pengar.

När nån frågar om jag skulle kunna tänka mig driva eget så brukar jag svara: att om det genererar pengar när jag sover. Som en app, användarinternetsidor, bloggportaler som är så inne nu eller ett produktionsbolag. Där jag säljer mig själv. Mina tjänster. Mina idéer.

Jag tycker om att vara med under hela processen, få göra alla delar. Det var därför jag älskade att starta eget klädmärke och driva egen butik. Att göra allt från logga, etikett, design, mönster, produktion, inköp, styling, foto, försäljning. Hela kedjan från idé till färdig produkt.

När man jobbar på ett stort modeföretag är man (bara) en del i ledet. Allt ska upp och bestämmas på högre nivå o ned igen. Jag tyckte verkligen om att vara en del i modebranschen igen. På ett stort företag. Där allt är möjligt. Man kan t.o.m få favoritkändisen att ha på sig kläderna i reklamfilmen.

Jag tycker om att analysera omvärlden, följa sociala trender och fundera över hur vi kommer shoppa om 20 år? Jag älskar att arbeta med färg, tyg, inspirerande bilder, collage och skapa en hel kollektion från grunden. Det var så kul att jobba med ett gäng underbara tjejer som brinner för samma saker som jag. Känna gemenskapen och vara en del i en helhet.

Ett modeföretag jag sökt jobb på har ny marknadsföringsidé. De har skapat två profiler, vars påhittade liv man ska kunna följa på instagram, blogg etc och tanken är väl att själva kunna styra och visa upp kollektionerna. Det tycker jag verkar spännande o intressant.

Tillbaka till det där att sälja sig själv. Som varumärke. Sitt liv, sina tankar, sina bilder, sina egenproducerade saker. Är det framtidens egenföretagare?

4 apr. 2013

Den där sunda avundsjukan som är som en spark i baken

Ni vet när man blir så där sunt avundsjuk. Det får en att inse något man inte ens visste att man ville. Som när jag läste att hon, bloggaren, skulle få sin roman publicerad. Jag som inte ens drömmer om att skriva en roman. Eller?

Jag har alltid tyckt om att skriva. Något med att låta tankarna bli ord. Meningar. Att funderingarna lämnar mig när de skrivs ned. Att skriva av mig. Men nej, jag har ingen roman i byrålådan.

Så varför kryper den där sunda avundsjukan fram? Vill jag skriva?

Mitt i natten bredvid min sovande tvååring googlar jag "skriva krönikor". Läser flera olika krönikor o sakta lättar avundsjukan. Jag får skriva. Jag har ju bloggat sen 2006.

Blogga. Jag läser några svenska kända bloggare. Flera av dem gör mig sådär sunt avundsjuk. Tror att det är för att de kan kombinera olika yrkesval i ett. Som egenföretagare. Jag börjar fundera vad jag skulle vilja slasha mitt modedesigneryrkesval med? AD? Modejournalist? Inredningsdesigner? Grafisk designer? Stylist?

Vad skulle du vilja slasha ditt yrkesval med?

Att jobba med mode och inredning är det roligaste jag vet. Men att jobba med sin hobby gör att man "jobbar" även när man läser mode o inredningstidningar eller pinnar snygga looks o inspirerande bilder på Pinterest (DesignBella). Så jag känner att jag behöver en hobby. I mitt fall kanske det är att skriva. Den där sunda avundsjukan har fått mig att vilja skriva igen. Skriva små krönikor här på bloggen. Den sunda avundsjukan var en spark i baken.

Ett år senare... Kapitel 13

Snart har det gått ett år sen mitt sista inlägg här. Sen jag överlät min lilla butik. Sålde ut det mesta av produkterna. Resterna av mitt klädmärke SMiD står nedpackade i drömlägenheten där jag o Dani flyttade in och känner oss hemma. Jag började jobba (9 mån vik) på det stora modeföretaget o trivdes som fisken i vattnet. Dani började på förskolan o älskar att vara där trots att det är långa dagar. Det nya livet, som jag längtat efter, som heltidsarbetande mamma hade äntligen börjat...

Men. Livet blir inte alltid som man önskar. Så nu söker jag nytt modedesignerjobb (medan jag jobbar på arkiktektkontoret) och försöker få det ensamstående (it´s complicated) mammalivet att fungera. Jag saknar att blogga, att skriva. Men vill fortfarande inte blogga om mitt vardagsliv med alldeles för många bilder på min söte lille tvååring som nu börjat prata både svenska o spanska. (Följ mig gärna på Instagram!)

Men så häromnatten när jag läste krönikor blev jag så där sunt avundsjuk. Längtade efter att få skriva igen, få dela med mig av mina tankar och funderingar. Så tänkte jag; varför inte? En krönika i veckan här på bloggen. Ni får jättegärna komma med förslag på teman, rubriker eller tycka till och kommentera.

Vad som händer i kapitel 13 återstår att se. Just nu är det bara oskrivna blad.