28 apr. 2013

Spansk uppfostran = diktatorisk?

Under en liten dagutflykt idag sov min lille bara 45 min (alldeles för lite) och på eftermiddagen blev övertröttheten så tydlig. Jag håller ganska hårt på hans sov- o matrutiner då jag märker sån otrolig skillnad. Nu slocknade han en timma tidigare än vanligt. En timma extra egentid till mig.

Jag tar fram böckerna jag lånat på biblioteket. Jag läste säkert 15-20 böcker om barns utveckling, föräldraskap, småbarnstiden under Danis första månader. Amning, sömn, nattning, rutiner, mat, etc.

Nu känner jag att jag behöver lite mer input igen. Dani börjar bli stor. 2 år. Pratar, kommunicerar. Gör de där sakerna mitt barn absolut aldrig skulle göra. Toma, dos tazas! Jag hade väldigt många åsikter om hur mitt föräldraskap INTE skulle bli. Mitt barn skulle minsann aldrig ligga på golvet på Ica o skrika. Men. Jag har nog förändrats mer än jag trodde. Förstått de där orden om att vi kan väl prata om det när DU blir mamma.

Nära föräldraskap. Långtidsammade. Samsover.

Kulturskillnader har blivit tydligare sen vi fick barn. Jag höll med honom om fler saker innan det handlade om mitt barn. Innan mina mammakänslor. Hormoner. Intuition.

I Spanien (generaliserar) uppfostras fortfarande många barn med dask i rumpan, strikta regler, respekt o rädsla, vi mot dem (föräldrar mot barnen), finkläder som inte får lekas i, "skäm inte bort din bebis". Diktatur!?

Min egna uppfostran. Hans. Min kultur. Hans.

Diskussioner.

Vårt barn. Halvsvensk. Halvspanjor.

Nästan varje dag när jag lämnar/hämtar på Danis svenska förskola känner jag att jag tagit rätt beslut. Förskolan formar ens barn mer än man tror. Lärarna, kompisarna, språket. Hans egna lilla liv.

Där är vi överens. Sverige vinner över Spanien.

Jag läser om att vara närvarande. Uppmärksamhet. Tid. Lita på mig själv! Förbereda barnet. Acceptera hur ens barn är. Trygghetsankare. Välj dina strider.

Slutar läsa när författaren undrar vad målet är? Önskvärt beteende? Vilka egenskaper är viktiga för mig? Vad värdesätter jag? Hur vill jag att min tonåring är?

Min lille son som jag har tycker mig känna. Han som varit lugn, glad, eftertänksam sen han låg i magen. Min kloka hjälpsamma finurliga son. Vem kommer du bli?


27 apr. 2013

Så står man där igen, vid ett nytt vägskäl...

Måste välja. Stanna eller gå? Förlåta eller glömma? Satsa eller försvinna?

Ibland känns det som att livet står still. Som det går i slow motion för att man ska hinna ikapp. Om jag hade valt en annan väg? Om jag hade åkt på den där intervjun i London istället för att köpa en butik? Om jag hade stannat i Spanien istället för att flyttat hem? Om?

Tittade på gamla klipp på youtube (septimo de caballeria -spanskt musikprogram på 90-talet). Mindes mig själv, för 15 år sedan. Tonåring. Full av drömmar. Obotlig romantiker. Lärde mig spanska genom att översätta ord för ord i Alejandro Sanz kärleksballader.

Livsval. Karriärsval. Framtidsval.

Tänk när man i framtiden ser tillbaka på sitt liv och ser den röda tråden. Att vara på rätt plats. Vid rätt tillfälle. Då allt förändrades. Då man gjorde det där valet.

Som förändrar så otroligt mycket för den man älskar mest.

Om man bara skulle veta. Våga lita. På att man gör rätt val?

Hjärtat och hjärnan är inte överens. Magkänslan vill låta tiden bestämma...
Så jag väntar. Pausar. För din skull. Älsklingen min.

Det förvånar mig fortfarande ibland. Att jag är någons mamma. Att jag har en liten halvspanjor. Som surrealistisk nog börjat prata både svenska o spanska. Som kommer växa upp. Med två kulturer. Med halva släkten i ett annat land.

Som är en annan jag. Som jag formar. Med så löjligt vardagliga saker. Till en del av mig. Som kommer växa upp och flytta hemifrån. Kanske långt bort till det där landet där hans rötter drar honom tillbaka...

17 apr. 2013

Backstage i modebranschen

Flera av er är nyfikna på hur det är att jobba på ett stort modeföretag så jag tänkte ge er en inblick. När man som kund går i en butik tänker inte alla på de olika kollektionerna som exponeras tillsammans men när man jobbar från designsidan är varje kollektion en egen liten helhet med ett idekoncept, färgskala, materialval och följer en trend. På de stora modeföretagen finns olika koncept som riktar sig till olika kundgrupper.

På mindre modeföretag eller enskilda designers släpps en kollektion per säsong (+ en resortkollektion) men på kedjorna kommer det in nya kollektioner och plagg ungefär varann vecka. Allt planeras långt i förväg för att matcha löning och skapa kampanjer för att locka nya o fler kunder. Jag skulle säga att det nu är ungefär ett halvår från trendpresentation tills kollektionen är i butik.

Allt börjar med att analysera visningar, streetstyle, tygmässor, trendböcker etc. och bestämma vilka trender man ska satsa på, vilka färgskalor och siluetter. Vad kommer bli säsongens storsäljare? Kassako? Vad kommer alla vilja Köpa nästa vår? Man skapar collage med inspirerande bilder så man får en helhetskänsla.

Eftersom varje kollektion är liten så försöker man redan från början få ihop looks, vilka plagg behöver man för att kunna skapa t.ex. En femtiotalslook: Den stora vida kjolen, en söt blus, en liten kofta, en sjal, en väska etc. Sen på designsidan börjar man skissa o rita upp plagg i datorn som ska skickas till leverantören. På inköpssidan bestämmer man vilken leverantör, kvantitet, kvalitet, förhandlar pris etc.

All försäljning analyseras. Varför säljer inte den här? Varför sålde den här? Fel färg? Fel modell? Ibland förstår man varför, ibland inte alls. T.ex. Så säljer könsstereotypa barnkläder väldigt bra trots all kritik o klagomål.

På marknadssidan jobbar man med kampanjer, t.ex jul eller bad, och bestämmer satsningarna i butik och marknadsföring. Man tävlar mellan de olika avdelningarna om att få de stora kampanjerna med bilder, reklamfilm, kändis etc. på sin kollektion. T.ex. kommer snart plaggen jag var med o designade synas på en känd spansk skådespelerska och bilderna får hamna i min portfolio nu när jag söker nytt jobb.

En liten förenklad inblick för er som är nyfikna.
Jag är hemma o vabbar idag så gör min dag lite roligare med lite kommentarer...

14 apr. 2013

Älskade hatade vardagsliv...

Efter en 10-timmars natt, tre maskiner tvätt, plockar jag undan duplo, bilar, tågbana, pärlor och pennor och tar fram dammsugaren. Dani är van vid rutinerna och torkar glatt bordet. Jag lagar lunch till kl. 11, vi äter medan vi tittar i en bok och sedan diskar vi tillsammans. När han somnat duschar jag länge.

Varje dag. Lämning, hämtning, lek på innegården. En skön promenad till och från jobbet. Tid att tänka. Middag kl 18. Ibland somnar jag med Dani. Ibland har jag en stund för mig själv.

Framtiden jag sökte är nådd. Den tråkiga enkla vardagen i Sverige. En lägenhet fylld med mina saker, saker jag har minnen om. äntligen står mina böcker i bokhyllan, mitt porslin i skåpet och mina tavlor hänger på väggarna. Jag är där jag bestämde mig att jag ville vara. Dani har en trygg plats att växa upp på. Ett eget litet liv.

Hörde i nån sitcom "man måste ge upp det liv man planerat, för att leva det liv som väntar". Det är nu, jag borde sluta planera, för det här nya livet i Sverige, och börja leva det...

Jag oroar mig för framtiden. 2017 börjar lillen skolan. Tills dess skulle jag vilja kunna köpa ett hem. Med ett barnrum. Ett helt liv som ensamstående mamma med kul jobb men låg lön. Pensionen.

Jag funderar på att välja en annan riktning. Karriärmässigt. Göra något för mitt framtida jag. Hela livet har jag drömt om att få kalla mig modedesigner. Är så stolt att jag nådde mitt mål. Men mitt vuxna jag hade kanske valt en annan väg om man får börja om, välja om. Jag ska börja titta på andra jobb. Inte bara i modebranschen.

I veckan lämnade jag in förskolans sommarplanering. Skrev L i varenda ruta. Sen köpte jag en tvåmånadersbiljett till Spanien.

6 apr. 2013

Att sälja sig själv...

Såg ni Skavlan igår? Paret Schulman var där och pratade om sig själva, att driva produktionsbolag, att sälja sig själv. De bloggar, gör webbtv, pocast, tidning etc. Den där sunda avundsjukan dök upp igen. Inte för att jag skulle vilja vara dem utan av samma anledning som min avundsjuka till UnderbaraClara, Trendenser etc. Att de hittat ett sätt att förverkliga och kombinera flera olika drömmar; iPad-magasin, böcker, styling, fotografi etc.

När jag drev eget var drömmen så stor. För stor. Att kunna producera och sälja kläder idag kräver så mycket mer än design, kreativitet och ideer. Till slut handlar allt om pengar. Alldeles för mycket pengar.

När nån frågar om jag skulle kunna tänka mig driva eget så brukar jag svara: att om det genererar pengar när jag sover. Som en app, användarinternetsidor, bloggportaler som är så inne nu eller ett produktionsbolag. Där jag säljer mig själv. Mina tjänster. Mina idéer.

Jag tycker om att vara med under hela processen, få göra alla delar. Det var därför jag älskade att starta eget klädmärke och driva egen butik. Att göra allt från logga, etikett, design, mönster, produktion, inköp, styling, foto, försäljning. Hela kedjan från idé till färdig produkt.

När man jobbar på ett stort modeföretag är man (bara) en del i ledet. Allt ska upp och bestämmas på högre nivå o ned igen. Jag tyckte verkligen om att vara en del i modebranschen igen. På ett stort företag. Där allt är möjligt. Man kan t.o.m få favoritkändisen att ha på sig kläderna i reklamfilmen.

Jag tycker om att analysera omvärlden, följa sociala trender och fundera över hur vi kommer shoppa om 20 år? Jag älskar att arbeta med färg, tyg, inspirerande bilder, collage och skapa en hel kollektion från grunden. Det var så kul att jobba med ett gäng underbara tjejer som brinner för samma saker som jag. Känna gemenskapen och vara en del i en helhet.

Ett modeföretag jag sökt jobb på har ny marknadsföringsidé. De har skapat två profiler, vars påhittade liv man ska kunna följa på instagram, blogg etc och tanken är väl att själva kunna styra och visa upp kollektionerna. Det tycker jag verkar spännande o intressant.

Tillbaka till det där att sälja sig själv. Som varumärke. Sitt liv, sina tankar, sina bilder, sina egenproducerade saker. Är det framtidens egenföretagare?

4 apr. 2013

Den där sunda avundsjukan som är som en spark i baken

Ni vet när man blir så där sunt avundsjuk. Det får en att inse något man inte ens visste att man ville. Som när jag läste att hon, bloggaren, skulle få sin roman publicerad. Jag som inte ens drömmer om att skriva en roman. Eller?

Jag har alltid tyckt om att skriva. Något med att låta tankarna bli ord. Meningar. Att funderingarna lämnar mig när de skrivs ned. Att skriva av mig. Men nej, jag har ingen roman i byrålådan.

Så varför kryper den där sunda avundsjukan fram? Vill jag skriva?

Mitt i natten bredvid min sovande tvååring googlar jag "skriva krönikor". Läser flera olika krönikor o sakta lättar avundsjukan. Jag får skriva. Jag har ju bloggat sen 2006.

Blogga. Jag läser några svenska kända bloggare. Flera av dem gör mig sådär sunt avundsjuk. Tror att det är för att de kan kombinera olika yrkesval i ett. Som egenföretagare. Jag börjar fundera vad jag skulle vilja slasha mitt modedesigneryrkesval med? AD? Modejournalist? Inredningsdesigner? Grafisk designer? Stylist?

Vad skulle du vilja slasha ditt yrkesval med?

Att jobba med mode och inredning är det roligaste jag vet. Men att jobba med sin hobby gör att man "jobbar" även när man läser mode o inredningstidningar eller pinnar snygga looks o inspirerande bilder på Pinterest (DesignBella). Så jag känner att jag behöver en hobby. I mitt fall kanske det är att skriva. Den där sunda avundsjukan har fått mig att vilja skriva igen. Skriva små krönikor här på bloggen. Den sunda avundsjukan var en spark i baken.

Ett år senare... Kapitel 13

Snart har det gått ett år sen mitt sista inlägg här. Sen jag överlät min lilla butik. Sålde ut det mesta av produkterna. Resterna av mitt klädmärke SMiD står nedpackade i drömlägenheten där jag o Dani flyttade in och känner oss hemma. Jag började jobba (9 mån vik) på det stora modeföretaget o trivdes som fisken i vattnet. Dani började på förskolan o älskar att vara där trots att det är långa dagar. Det nya livet, som jag längtat efter, som heltidsarbetande mamma hade äntligen börjat...

Men. Livet blir inte alltid som man önskar. Så nu söker jag nytt modedesignerjobb (medan jag jobbar på arkiktektkontoret) och försöker få det ensamstående (it´s complicated) mammalivet att fungera. Jag saknar att blogga, att skriva. Men vill fortfarande inte blogga om mitt vardagsliv med alldeles för många bilder på min söte lille tvååring som nu börjat prata både svenska o spanska. (Följ mig gärna på Instagram!)

Men så häromnatten när jag läste krönikor blev jag så där sunt avundsjuk. Längtade efter att få skriva igen, få dela med mig av mina tankar och funderingar. Så tänkte jag; varför inte? En krönika i veckan här på bloggen. Ni får jättegärna komma med förslag på teman, rubriker eller tycka till och kommentera.

Vad som händer i kapitel 13 återstår att se. Just nu är det bara oskrivna blad.