28 apr. 2013

Spansk uppfostran = diktatorisk?

Under en liten dagutflykt idag sov min lille bara 45 min (alldeles för lite) och på eftermiddagen blev övertröttheten så tydlig. Jag håller ganska hårt på hans sov- o matrutiner då jag märker sån otrolig skillnad. Nu slocknade han en timma tidigare än vanligt. En timma extra egentid till mig.

Jag tar fram böckerna jag lånat på biblioteket. Jag läste säkert 15-20 böcker om barns utveckling, föräldraskap, småbarnstiden under Danis första månader. Amning, sömn, nattning, rutiner, mat, etc.

Nu känner jag att jag behöver lite mer input igen. Dani börjar bli stor. 2 år. Pratar, kommunicerar. Gör de där sakerna mitt barn absolut aldrig skulle göra. Toma, dos tazas! Jag hade väldigt många åsikter om hur mitt föräldraskap INTE skulle bli. Mitt barn skulle minsann aldrig ligga på golvet på Ica o skrika. Men. Jag har nog förändrats mer än jag trodde. Förstått de där orden om att vi kan väl prata om det när DU blir mamma.

Nära föräldraskap. Långtidsammade. Samsover.

Kulturskillnader har blivit tydligare sen vi fick barn. Jag höll med honom om fler saker innan det handlade om mitt barn. Innan mina mammakänslor. Hormoner. Intuition.

I Spanien (generaliserar) uppfostras fortfarande många barn med dask i rumpan, strikta regler, respekt o rädsla, vi mot dem (föräldrar mot barnen), finkläder som inte får lekas i, "skäm inte bort din bebis". Diktatur!?

Min egna uppfostran. Hans. Min kultur. Hans.

Diskussioner.

Vårt barn. Halvsvensk. Halvspanjor.

Nästan varje dag när jag lämnar/hämtar på Danis svenska förskola känner jag att jag tagit rätt beslut. Förskolan formar ens barn mer än man tror. Lärarna, kompisarna, språket. Hans egna lilla liv.

Där är vi överens. Sverige vinner över Spanien.

Jag läser om att vara närvarande. Uppmärksamhet. Tid. Lita på mig själv! Förbereda barnet. Acceptera hur ens barn är. Trygghetsankare. Välj dina strider.

Slutar läsa när författaren undrar vad målet är? Önskvärt beteende? Vilka egenskaper är viktiga för mig? Vad värdesätter jag? Hur vill jag att min tonåring är?

Min lille son som jag har tycker mig känna. Han som varit lugn, glad, eftertänksam sen han låg i magen. Min kloka hjälpsamma finurliga son. Vem kommer du bli?


8 kommentarer:

Enfrusdagar sa...

Vad roligt att du börjat att blogga igen!Tack för kommentaren om Lias ettårskalas. Det är inte klokt vad tiden går. Och din lilla prins är redan två!?!
Ta hand om er.

Bella sa...

Ja, två år och två månader. Så stor! Helt underbar tid mellan ett och två då man får börja lära känna sitt barn, de börjat kommunicera och man får respons...
Kram

Emma sa...

Ja du, den där auktoritära barnuppfostran är inget för mig heller. Men jag känner att jag och I har ganska lika syn på det. Eller, snarare så att han inte hade någon bestämd uppfattning om det och sen blev det inte så. Tur att vi inte BOR med hans familj dock. Jag har ändå tur med svärmor, hon är mycket mindre så än alla andra runtom. Min svägerska (eller vad det nu blir, Is brors fru) är väldigt auktoritär med sina döttrar och I's syster daskar sina söner på rumpan och ställer i skamvrån. Allt tjat om att inte skämma bort, att man kommer att få ett helvete etc. etc. Jag skulle aldrig stå ut om I höll med dem. Jag både sover med barnen och har ammat bägge väldigt länge. För mig handlar det inte om att mina barn ska göra som jag säger utan att vi ska hitta vårat sätt att leva tillsammans. Och sen den där skräcken för kyla. Det var 23 grader varmt igårkväll och en kvinna i släkten kom fram och sa att barnen skulle bli sjuka om jag inte satte på dem jackor...de hade redan långärmade tröjor och var svettiga av all lek. Men att de skulle sitta rÄtt i det starka solskenet mitt på dagen och äta i flera timmar tyckte hon att jag borde ha låtit dem - mycket överdrivet av mig att jag insisterade på att sitta i skuggan för "sol är bra för barn". SUCK.

Bella sa...

Ja, men precis: vårt sätt att leva tillsammans, i en liten familjedemokrati;) det viktigaste för mig just nu är att I inte pratar med Dani som mindervärdig, bara för att han är barn. Min son är en klok tvååring! Lyssnar och förstår.

Jag trodde vi hade en gemensam syn på uppfostran men när han blir irriterad eller arg smyger sig den spanska delen fram. Dani blir livrädd och jag fly förbannad. Ingen ska någonsin daska till min son i rumpan. Aldrig!

Ja, SUCK!

petchie sa...

Än så länge har jag inte märkt av den diktatoriska delen av spansk barnuppfostran: det är JAG (och O till viss del) som reagerat på att Os systerdotter får vara uppe lika länge (eller tom längre!!) som de vuxna, och att hon absolut inte är van vid att man säger nej... Skilsmässobarn visserligen så kanske mer bortskämd än andra? Jag har väl berättat om när lilla M var 4 år (nu snart 8) och jag steg upp för att kissa vid 01-02 på natten och hon satt och tittade på tv medan hennes mormor sov på en stol?? Jag ifrågasatte det och min svärmor svarade att "M ville ju inte gå och lägga sig"!? Och nu senast när vi var i Spanien var det mina svärföräldrar som sa till mig att låta V göra saker som jag tyckte var oacceptabla! Och jag är inte alls diktatorisk tycker jag men jag vill inte att V slänger grejor och häller ut saker och ting på golvet...
Samsovning och amning är inget som svärföräldrarna har haft synpunkter på utan nog faktiskt tycker som vi! Sedan har jag ju ett helvete med det där med kylan som är så farlig så farlig... Det var ju mitt fel att V fick rs-infektion första julen i Spanien för att jag inte "täckt honom tillräckligt"! V som var det enda barnet med mössa i påskas när vi var i Spanien och det var JAG som insisterade på det!

Bella sa...

Så skönt att du har sluppit det! O:s familj verkar ju annorlunda, sen vet jag inte om inga regler är bättre;)

Självklart finns rätt o fel, Dani får inte slänga, kasta, bitas, slåss etc och jag säger nej, aj aj hundra gånger om dagen men jag skriker inte detta, eller agerar som det vore värsta som hänt. Rutiner o regler tror jag är jätteviktigt men det är föräldrarnas reaktion jag tycker är diktatorisk.

Spansk vinter i södra Spanien är ju nästan som svensk vår i maj. Jag märker skillnaden bara på förskolan hur föräldrar klär sina barn.

Ja, kyl o sol o värme. Jag är lite orolig för våra två månader i Spanien i värsta värmen o med gassande sol hela dagarna. Solkräm, solkläder o keps... Medan många av grannbarnen inte ens har solkräm.

Nu har jag inte så många släktingar som tycker en massa iallafall inte direkt till mig men att försöka förändra barnens pappa är inte lätt. Han skulle nog t.ex. kunnat köra barn ska sova i egen säng i eget rum vid 6 månader som hans kusiner. Så lämnar man barnen där o det får skrika o gråta sig till sömns till de efter några dagar slutar. Jätteeffekiv metod enligt dem!

Eva sa...

Min erfarenhet är nog faktiskt att grekerna inte tar uppfostran lika hårt som vi. Och jag vill tro att greker och spanjorer liknar varandra i det här avseendet. Det känns som att den typiska svensken läser allt som går att få tag på om uppfostran och följer allting till punkt och pricka, rädd för att göra fel. I Grekland är det mer som att "de bara gör" och oroar sig inte så mycket. De har inga problem med att låta farmor eller mormor till viss del uppfostra och ha barnen på dagarna, något jag ALDRIG skulle finna mig i, haha. Intressanta skillnader. I slutändan blir det ju folk av alla barn :-) Det handlar nog om att följa sina egna instinkter och kompromissa lite också. Vi är ju två om föräldrarskapet.

Svarade i min blogg på din kommentar om utveckling och språk!

Bella sa...

Ja, det där med att låta farmor uppfostra med sina "gamla" spanska metoder skulle jag aldrig gå med på. Jag reagerar mest när det kommer in skrik, dask i rumpan och hot. Vilket det ofta gör i Spanien! Men sen tycker jag om att Dani umgås mycket med mina föräldrar och de skämmer bort honom alldeles för mycket, med presenter!

Jag har för mycket kontrollbehov och behöver nog kompromissa lite. Sakta hittar vi ett sätt som fungerar för båda. Skönt att det blir folk av alla, de flesta äter, sover och kissar på toaletten;)

Ska läsa!