18 maj 2013

Uppfostra min son till min idealman?

Tankarna kring hur jag ser min framtida tonåring stannar kvar. Jag läser "Uppfostran utan gråt" och mycket av det Elizabeth Pantley skriver känns bra för mig. Läste även "Somna utan gråt" när nätterna var som värst och jag inte hade sovit mer än nån timma i sträck på flera dagar. Jag använde mig av hennes avvänjningsmetod när jag slutade amma. Den fungerade utan gråt!

Jag brukar tjuvkika på honom när jag hämtar på förskolan. Står en stund vid grinden och ser hur han leker, busar, skrattar. Trivs! Jag är nyfiken på hur han interagerar med de andra barnen. De där viktiga sociala reglerna. Han är inte minst längre. Nu snart är hälften av barnen i gruppen yngre.

Han är fortfarande väldigt mammig. De e min mamma! säger han argt om nån av kompisarna kommer för nära. Språket bara bubblar ur honom och det väller ut nya ord varje dag. Två och treordsmeningar på svenska. Enstaka ord på spanska. Agua. Leche. Pipi. Popo. Ya esta. Adios. Si. No!

Jag är glad att vi kommer spendera en längre period i Spanien i sommar nu när språket utvecklas så fort. Att han får höra spanska varje dag och att alla små kompisar kommer prata spanska. På stranden. I poolen. Tvåspråkigheten är så spännande att följa. Han förstår (nästan) allt hans pappa säger. Men jag tror inte han kan skilja på språken ännu. Han blandar ibland och säger hejdios, hadios.

Min son har redan sin distinkta personlighet och jag börjar kunna urskilja hans framtida karaktärsdrag. Han älskar att hjälpa mig. Som de flesta tvååringar. Men för mig är det viktigt att han får följa med i vardagen och hjälpa till med allt från att handla, laga mat, diska till att städa, tvätta och plocka undan efter sig. Jag hoppas att det gör att min framtida tonåring ser detta som en självklarhet.

Jag minns när jag var på en av de första riktiga festerna när jag var 14. Festen slutade med att polisen kom till min kompis hus och det var mer eller mindre sönderslaget och invaderat av halva stan. Jag ringde min pappa mitt i natten och han tvekade inte en sekund utan sa bara - jag kommer och hämtar dig! Jag fick en väldigt fri uppfostran som tonåring men jag var ansvarsfull och kom alltid hem i tid eller ringde. Gud så roligt jag hade! Bästa åren i mitt liv mellan 14-18. Speciellt somrarna i Spanien då vi dansade på bardiskar till tidig morgon...

Kommer jag kunna släppa kontrollen? Våga lita på min son? Jag önskar att allt jag kommer lära honom de kommande åren gör att han tar rätt beslut. Att han känner att han alltid kan ringa mig. Att jag finns där och lyssnar, tröstar och kommer och hämtar.

Under en middag med några singelvänner försökte de beskriva sin idealman. Han med stort H. De pratade om jämställdhet , feminism och jag kunde inte låta bli att fundera om jag vill försöka uppfostra min son till min idealman? Hur är han i såfall? Vilka är det viktigaste egenskaperna?

Inga kommentarer: