26 sep. 2013

Frivillig enkelhet - att inte vilja ha mer...

På jobbet läser jag en del om samhällstrender, att det t.ex. blir vanligare att vilja bo i bostadshus; kollektiv, generationboende. Att man vill ha grannar nära inpå, hjälpa varandra, byta tjänster, dela bil. Man vill odla på balkongen, ha odlinglotter på gården, självförsörjning av kryddor o grönsaker. Storkok o eget skafferi. Miljö- och hållbarhetstänk. 70-talsanda!

Själv är jag nyfiken av frivillig enkelhet. Leva ett digitalt nomadliv. Tycker jag läser fler o fler artiklar om människor som har fått nog, säljer alla sina ägodelar och reser runt i världen, flyttar ut på landet och lever sitt enkla "drömliv". En vän pratar t.o.m om att köpa husbil. Friheten med campinglivet.

Min mentala version av frivillig enkelhet handlar mer om medveten konsumtion. Att inte hoppa in i ekorrhjulet. Konsumtionshetsen. Att inte tänja på gränsen till det yttersta. Det funkar så länge båda har välbetalda jobb men efter vad som hänt många vänner i Spanien så börjar jag ifrågasätta de valen, att alltid vilja ha lite mer, för mycket. Ja, att försöka leva mitt liv på en lagom nivå. Ekonomisk trygghet. Spara till "fuck off pengar", "starta eget pengar" eller "frihet".

Jag har byggt upp ett liv för mig själv i Sverige där jag som ensamstående mamma med en medellön får vardagen att gå runt. Jag har en standard a la 2013 och alla bekvämligheter jag trivs med. Jag är nöjd och önskar mig inte mer. Blev irriterad häromdagen när I tyckte jag borde köpa ny tv; por que? Den jag har är gammal men fungerar!

Jag tycker att privatekonomi är intressant. Är nyfiken på hur andra lever, prioriterar och valen de gör? Vad lägger andra på mat? Hur har andra råd med...? Hur mycket sparar de? Gemensam eller separat ekonomi? Hur delar de där mannen/kvinnan tjänar mycket mer? Vem betalar barnens kläder, vinteroverall?

Läser om Blondinbellas nya bok economista och även åsikterna i bloggvärlden om tunna råd att spara pengar på att skippa latten eller göra matlåda. Att många av råden är för shopoholics, överklassfruar i innerstan. Att de dumförklarar oss kvinnor genom att skriva att vi inte har koll på privatekonomin, inte tycker om att prata pengar.

I Spanien pratar man ofta om mileuristas (1000euro i inkomst = låginkomsttagarna) Man pratar alltid om nettolönen. Jag känner många som lever på EN lön nu med krisen. 10000kr/månad. De har bolån, barn, dyra skolavgifter etc. Sen finns det tyvärr väldigt många som lånade till konsumtion innan krisen. Levde i en bubbla som sprack.

Funderar över en ny typ av kvinnofälla - paret delar på alla fasta kostnader men medan kvinnan (som i dessa fall tjänar mer) betalar (med sina pengar) barnens kläder, leksaker, inredning lägger mannen sina pengar på ny mobil, iPad, tv? Svårigheterna att leva med någon från ett annat land, som aldrig får ett välbetalt jobb. Jag har alltid haft separat ekonomi men det betyder inte att vi inte diskuterar pengar. Vad kostar ett barn? Hur mycket borde han betala i underhåll?

Känner flera som funderar på separation, skiljsmässa - direkt kommer funderingarna kring ekonomi - hur ska jag klara mig? Kan jag bo kvar i huset ensam? Men även, det var inte alls det här livet jag ville ha? Livet blev inte som jag drömt om. Någonting känns fel! Någonting måste förändras.

Tänker på det där med att leva sann mot mig själv. Leva livet jag vill och inte det andra förväntar sig att jag borde leva. Inte leva någon annans dröm utan min egen. Compact living i stan. Att kunna försörja mig själv och mitt barn. Att kunna spara pengar för att i framtiden förverkliga drömmar. Men även att inte vara så hård mot mig själv och unna mig små vardagspresenter ibland. Unna mig att slösa lite. Jag är tillräckligt ekonomisk, vissa skulle nog t.o.m kalla mig snål. Jag kallar det frivillig enkelhet.

20 sep. 2013

Vad skulle du rädda om det började brinna?

Försök att inte se så snygg ut skriver om Kristian Gidlund och hans ord "Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja." som hon tar med sig genom livet... Jag lyssnade på hans sommarprat som verkligen berörde mig, då det handlade så mycket om livet. Köpte även hans bok som väntar i bokhyllan på egentid.

Denna veckan har fyllts med tankar om livet. Vad som är viktigt i mitt liv. Att försöka att inte stressa, varken på morgonen med trotsig tvååring (jag försöker gå upp lite tidigare så vi har TID att mysa i soffan, läsa bok etc) eller på vägen hem. Låta sonen bestämma rytmen, att vi ska kasta stenar i ån i en halvtimma eller lugnt gräva upp sand i sandlådan. Att jag känner försöker njuta av stunden. Solen värmer fortfarande och "klyscha": jag lyssnar på träden, fåglarna och studerar moln...

Under flera år av mitt liv levde jag med väldigt lite prylar. Flyttade tillbaka till Sverige med två resväskor. Levde utan mina saker (som stod kvar i flyttlådor i Spanien) under 4 år. Jag saknade de inte. Kände mig befriad. Men så började en längtan växa sig starkare om att skapa ett hem. Kunna ha mina böcker i bokhyllor, mina tavlor på väggarna och känna att varenda en av sakerna jag har hemma gör mig glad. Är fyllda av minnen. Från andra kapitel av mitt liv.

Nu har jag bott i lite mer än ett år i min lägenhet. Älskar den, känner mig som hemma. Men i en 2:a med 2-åring utan eget rum brukar golvet vara fullt av leksaker. En del av mig trodde att jag skulle bo lite mer "minimalistisk" (hur man nu gör det med småbarn?). Lusten att börja rensa är i alla fall tillbaka. Jag bestämmer mig att röja ut bland bebiskläderna, bebisleksakerna. Skor i flera olika storlek (Shit va fort barns fötter växer: från st.23/24 till 27/28 på ett år) Regn- och vinterkläder. Nu står flera ikeakassar i förrådet redo att hämtas upp. Skänkas bort.

Jag orkar äntligen gå igenom 6 års "driva eget företag"-papper. Slänger o slänger. Tittar igenom det som finns kvar av mitt klädmärke och min butik. Mycket känslor! Jag går igenom inspirationsmappar, sparade reseguider och utklippta recept (komiskt nog mest på risotto, som jag ALDRIG lagar själv men älskar).

Jag hamnar av en slump på: Crop100 - Utmaningen, en livsstil, att göra sig av med saker så man minskar både den fysiska och mentala röran i ditt liv. Sälj, skänk till välgörenhet, ge bort till vänner eller släng 100 saker på ett år. En sak var tredje dag. Medveten attityd till fysiska ägodelar.

Inspirerade av:
TOP 5 regrets of the dying I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

The Burning House Vad skulle du rädda om det börja brinna? Blogg är människor skickar in foton på de få sakerna de skulle rädda. Intressant tanke; Vad skulle du rädda?

Living with less Graham Hill - ja, den här mannen inspirerar mig!

Läste även hos Köpstoppsbloggen som tipsade om sina favoritbloggar där Minimalisterna, bemorewithless och Färre Prylar direkt passar in veckans tankar. Är jag påväg mot en ny karriär som "professional organiser"?

De senaste veckorna har jag rensat ut mycket mer än 100 saker. Jag känner mig så befriad. Läser om (bläddrar och fångar upp mer inspiration) i några böcker som står i min bokhylla: Rensa i röran, Projekt Lycka och Hemligheten som jag skrev mycket om i bloggen för några år sedan. Googla namnen om du är nyfiken på vilka jag menar.

Jag tror det handlar om att få börja om. Nystart. Att rensa ut inte bara gamla saker som jag inte längre behöver utan även gamla tankar, sårade känslor. Att säga hejdå till det som aldrig blev. Till mina egna idéer om hur livet skulle/ borde vara. Att försöka att bara vara. Acceptera och göra det bästa av det.

Efter 5 veckor ensam (hur många nattningar, lämningar, trots, tårar och minuter är det?) kommer pappan. Han har lovat att ta hand om sin son på heltid. Ta ansvar. Ge mig tid. Till mig. Att göra precis vad jag vill. Även rensa i källaren;)

Så nu är det dags att lära mig släppa kontrollen, the hard way. Våga lita på någon jag inte riktigt litar på, att ta hand om den jag älskar mest, för att få lite egentid så jag sen, kan vara en bättre, gladare, ännu mer närvande mamma.

15 sep. 2013

Drömboken med "skulle vilja..."-tankar

I somras gick jag igenom de sista flyttlådorna som stått i sommarhuset sen jag flyttade från Barcelona 2007. Jag hittade gamla kärleksbrev och foton på en ung korthårig version av mig själv tillsammans med tonårsförälskelser. Där bland raderna mindes jag alla drömmar om framtiden. Känslan att allt var möjligt. Att världen låg för mina fötter.

Jag hittade även en drömbok jag skrev under mina första år i Spanien, som en dagbok men fylld av hopp och önskningar om framtiden. Jag skulle vilja...

Drömmar om att jobba som modedesigner, starta eget klädmärke, driva en egen butik, resa till New York, SF, LA. Bo i Barcelona. Om en egen lägenhet. Kärlek. Giftermål. Barn.

Mentalt stryker jag dem när jag läser. Jag har uppfyllt så många. Läser om längtan tillbaka till Sverige. Till att uppfostra mina barn med köttbullar, lucia och Astrid Lindgren. Svenska barnlåtar och svensk skola.

En varm natt i somras när jag inte kunde sova fortsätter jag att skriva... Visa världen för mitt barn. De närmaste åren Spanien, spanska språket, kulturen, släktingarna. Barcelona, Madrid men viktigast, hans andra hem, La manga/cartagena.

Sen, när han blir lite äldre Disneyworld. En gång i livet! Julklappsshopping i London eller New York. Långresor. Weekendresor. Det slår mig att det inte är så många år mellan 7 och 15/18 som vi kommer resa tillsammans. Som han är ett barn. tonåring. Tills han tar studenten och inte längre vill resa med sin mamma. Bäst att börja spara pengar!

Jag bestämmer mig för att drömmen om Tokyo, Japan ska uppfyllas när jag fyller 40, lillen som då kommer vara 10. Jag börjar tänka ekonomi. Nya sparmål. Att köpa sig frihet, genom att spara pengar.

Funderar på om jag hellre bor i hyresrätt och sparar pengar till resor än att köpa ett dyrt boende. Vad skulle det förändra i framtiden? Om jag gör fler genomtänkta val, shoppar mindre onödiga saker och planerar vardagen bättre. Månadsmatsedel klurar jag på i dagarna för att jag vill att mitt barn växer upp med bra hemlagad hälsosam mat och lär sig laga mat.

Jag märker hur ett grovt manus för de kommande åren sakta växer fram, sida efter sida. Hur jag fantiserar ihop nya kapitel i mitt livs bok. Hur oron sakta släpper och känslan av att allt kommer ordna sig. Även om det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Livet blir väl aldrig det.

Min "skulle vilja"-lista förändras, utvecklas. En del saker stryks. Andra har blivit verklighet. Förvånadsvärt många.

Att lära mig kinesiska och en dag flytta till Asien får stå kvar. Kanske är det det jag gör när barnet vuxit upp och flyttat hemifrån. När nästa del av livet börjar... 2030?

14 sep. 2013

Minnena som format mig...

Jag funderar mycket på hur min son kommer minnas sin barndom. Vilka foton som kommer att kännas i hjärtat, t.ex. med sina morföräldrar. Hur lägenheten vi bor i, kommer vara platsen där han spenderade sina första år, några svaga fragment i hans minne. Kanske kommer han skratta åt sin mammas inredning på 2010-talet.

Kommer han undra över vad som hände mellan sina föräldrar. Varför inte vi klarade oss igenom småbarnsåren? Kommer han alltid önska att vi blir tillsammans igen. När hans frågor kommer, vad ska jag svara?

Jag tänker tillbaka på min barndom. Minnena som format mig. Bestämmer mig att spendera mycket tid i Spanien de kommande åren. Så han känner att det är hans andra hem. Hemma.

Funderar på om saker hade varit annorlunda. Om det ena eller andra aldrig hänt. Om livsval och vägskäl. Om.

Hur en del drömmar blev verklighet. Som den där lille pojken med brun kalufs o bruna ögon som jag så många gånger sett framför mig. Mitt barn. Hur vår kärlek skapade dig.

"Du drar till dig det du vill genom vad du tänker, ber om, önskar dig." The secret

Jag försöker se framtiden framför mig. Nya drömmar, planer och mål. Försöker bli den där personen jag vill vara. Varje dag. Mamman min son förtjänar. Nånstans i småbarnsträsket tappade jag bort mig själv. Samtidigt som jag aldrig varit så tacksam, nöjd med så lite och Närvarande. Som just nu.

Livet. Minnena. Sorgen över det som aldrig blev.



13 sep. 2013

När jag blir mamma ska jag minsann aldrig...

- muta mitt barn

- låta mitt barn skrika/tjata sig till saker

- lägga upp bilder på mitt barn på internet

- skriva om mitt barns utveckling på internet

- låta mitt barn titta på iphonen/ipaden för att få en lugn stund

- köpa en dvd, så att jag får äta ifred på restaurang/ ha lugna bilresor

- låta mitt barn gråta sig till sömns

- skrika/ bli arg på mitt barn

- låta mitt barn äta på golvet

- ha ett barn som ligger på golvet på Ica och skriker

- gå ut med mjölk/kräk/mat på kläderna

- kalla mig själv mamma när jag pratar med barnet/pappan

- köpa sådana där "White trash"-kläder med tryck (valfri action/Disney figur) till mitt barn

- bara prata om sömn och att få sova

- låta mitt barn hindra mig från att göra karriär/ resa/ umgås med vänner etc

- hota mitt barn (sluta annars...)

- prata löjligt barnsligt bebisspråk med barnet

- låta mitt barn äta snabbmat, chips, godis etc

- prata i mobilen, titta på FB, instagramma när mitt barn var vaket

- gå på kafé och bli en sån där lattemamma

- inte ha tid att laga hälsosam sund mat

- ta för givet att alla andra är lika intresserade som jag över mitt barn

- ha ett ostädat hem med stora högar smutstvätt och leksaker överallt

- tala om högt och tydligt vad som fanns i mitt barn blöja (även om det är till pappan)

- bli en sån där "kaos"-mamma som glömt bort vad det nu är...

- köpa sådana där mammatidningar/ skriva en mammablogg/ läsa mammabloggar

- skylla på mitt barn (när jag är sen till jobbet trots att det var jag)

- gå i affärer med en trött, uttråkad unge som stör andra

- låta mitt barn äta sig mätt på bröd/mjölk/frukt/skräp innan maten

- ha ett hem överfyllt av billiga plastleksaker (bara fina träleksaker!)

- inte ha tid att ta hand om mig själv (tvätta håret/sminka etc)

- ha ett "ouppfostrat" barn på allmän plats

- glömma bort att tänka på mig själv/min partner/vänner/släkt

- be om egentid!

- FÖRÄNDRAS!

10 sep. 2013

Att orka uppfostra mitt barn ensam

Efter att ha varit hemma ensam sjuk med sjukt barn i en vecka (totalt 10dagar/nätter) börjar jag tänka de där tankarna jag aldrig trodde jag skulle tänka. Jag orkar inte mer...

Orkar inte uppfostra mitt barn ensam. Det går t.o.m så långt att jag funderar på hur min sons liv skulle se ut i Spanien, hos sin pappa. Spansk förskola. Spanska släkten. Spansk vardag. Spansk uppfostran. Vem skulle min son bli då? Hur skulle det förändra honom? Att vända på hela situationen och pappan tar allt ansvar och jag... söker jobb i Sthlm? Näe, jag tänker aldrig så långt som att själv flytta tillbaka, det finns liksom inte som alternativ längre för mig.

Först då, när jag tycker det låter helt surrealistiskt (i mitt huvud) inser jag. Hur ojämnställt vi har det, haft det! Hur mitt beslut gör att jag får ta allt ansvar och uppfostra vårt barn ensam. Ta alla vardagliga strider, tvåårstrots, blöjbyten och allt det där man vanligtvis är två om eller har varann vecka.

Jag står fast vid mitt beslut. Det är det enda rätta just nu. Men ibland det bara är så j-vla jobbigt att leva så här. Att aldrig kunna släppa kontrollen, låta någon annan ta över ansvaret. Att inte dela vardagen med någon.

Jag har lovat mig själv mer egentid. Försöka vara mer än bara mamma. Jag saknar att skriva. Saknar er, mina bloggvänner. Ni som läser, stöttar, delar tankar o erfarenheter och finns där. När jag känner mig som mest ensam.

PS: Jag stängde ner bloggen innan sommaren efter otrevliga kommentarer som jag bara inte orkade med och länkningar från nån 6sajt. Men nu testar jag igen: En "krönika" i veckan!