26 sep. 2013

Frivillig enkelhet - att inte vilja ha mer...

På jobbet läser jag en del om samhällstrender, att det t.ex. blir vanligare att vilja bo i bostadshus; kollektiv, generationboende. Att man vill ha grannar nära inpå, hjälpa varandra, byta tjänster, dela bil. Man vill odla på balkongen, ha odlinglotter på gården, självförsörjning av kryddor o grönsaker. Storkok o eget skafferi. Miljö- och hållbarhetstänk. 70-talsanda!

Själv är jag nyfiken av frivillig enkelhet. Leva ett digitalt nomadliv. Tycker jag läser fler o fler artiklar om människor som har fått nog, säljer alla sina ägodelar och reser runt i världen, flyttar ut på landet och lever sitt enkla "drömliv". En vän pratar t.o.m om att köpa husbil. Friheten med campinglivet.

Min mentala version av frivillig enkelhet handlar mer om medveten konsumtion. Att inte hoppa in i ekorrhjulet. Konsumtionshetsen. Att inte tänja på gränsen till det yttersta. Det funkar så länge båda har välbetalda jobb men efter vad som hänt många vänner i Spanien så börjar jag ifrågasätta de valen, att alltid vilja ha lite mer, för mycket. Ja, att försöka leva mitt liv på en lagom nivå. Ekonomisk trygghet. Spara till "fuck off pengar", "starta eget pengar" eller "frihet".

Jag har byggt upp ett liv för mig själv i Sverige där jag som ensamstående mamma med en medellön får vardagen att gå runt. Jag har en standard a la 2013 och alla bekvämligheter jag trivs med. Jag är nöjd och önskar mig inte mer. Blev irriterad häromdagen när I tyckte jag borde köpa ny tv; por que? Den jag har är gammal men fungerar!

Jag tycker att privatekonomi är intressant. Är nyfiken på hur andra lever, prioriterar och valen de gör? Vad lägger andra på mat? Hur har andra råd med...? Hur mycket sparar de? Gemensam eller separat ekonomi? Hur delar de där mannen/kvinnan tjänar mycket mer? Vem betalar barnens kläder, vinteroverall?

Läser om Blondinbellas nya bok economista och även åsikterna i bloggvärlden om tunna råd att spara pengar på att skippa latten eller göra matlåda. Att många av råden är för shopoholics, överklassfruar i innerstan. Att de dumförklarar oss kvinnor genom att skriva att vi inte har koll på privatekonomin, inte tycker om att prata pengar.

I Spanien pratar man ofta om mileuristas (1000euro i inkomst = låginkomsttagarna) Man pratar alltid om nettolönen. Jag känner många som lever på EN lön nu med krisen. 10000kr/månad. De har bolån, barn, dyra skolavgifter etc. Sen finns det tyvärr väldigt många som lånade till konsumtion innan krisen. Levde i en bubbla som sprack.

Funderar över en ny typ av kvinnofälla - paret delar på alla fasta kostnader men medan kvinnan (som i dessa fall tjänar mer) betalar (med sina pengar) barnens kläder, leksaker, inredning lägger mannen sina pengar på ny mobil, iPad, tv? Svårigheterna att leva med någon från ett annat land, som aldrig får ett välbetalt jobb. Jag har alltid haft separat ekonomi men det betyder inte att vi inte diskuterar pengar. Vad kostar ett barn? Hur mycket borde han betala i underhåll?

Känner flera som funderar på separation, skiljsmässa - direkt kommer funderingarna kring ekonomi - hur ska jag klara mig? Kan jag bo kvar i huset ensam? Men även, det var inte alls det här livet jag ville ha? Livet blev inte som jag drömt om. Någonting känns fel! Någonting måste förändras.

Tänker på det där med att leva sann mot mig själv. Leva livet jag vill och inte det andra förväntar sig att jag borde leva. Inte leva någon annans dröm utan min egen. Compact living i stan. Att kunna försörja mig själv och mitt barn. Att kunna spara pengar för att i framtiden förverkliga drömmar. Men även att inte vara så hård mot mig själv och unna mig små vardagspresenter ibland. Unna mig att slösa lite. Jag är tillräckligt ekonomisk, vissa skulle nog t.o.m kalla mig snål. Jag kallar det frivillig enkelhet.

6 kommentarer:

mammas machete sa...

Intressanta funderingar. Tänker mkt själv på privatekonomi som småbarnsmamma. Vi har valt att bo utomlands, i en landsbygdsby i Syd där vi inte betalar mer än någon tusenlapp i månaden för boende och räkningar. Vi odlar lite själva. Grönsaker och bönor är billiga i affären. Jag är med mina barn hela tiden. Jag arbetar varje dag med olika saker. Vissa ger pengar, andra inte. Men allt jag gör är roligt. Något jag valt. En frihet. Å andra sidan finns alltid tankarna där. Om någon bli sjuk. Om något händer. Om jag måste hem till Sverige fort. Om barnen inte lär sig tillräckligt i byskolan. Om det pågår ett annat liv någonannanstans som kunde varit vårt och varit mycket bättre på sikt – trygghet, rutiner, semestrar på hotell, bättre utbildning till barnen, ett CV med dokumenterad arbetslivserfarenhet, en trygg ålderdom etc. Man vet ju aldrig vad som kommer att hända. Men det kommer bli spännande att se :). Allt fint o tack för skön blogg!/Julia

Bella sa...

Jag läser din blogg;) Du är en av mina inspirationskällor till inlägget tillsammans med Jordliv.

Ja, man kan ju alltid göra nya val. Välja om!

Innan jag drev eget trodde jag det var drömmen, friheten, men jag mådde alldeles för dåligt av att inte veta om jag skulle få ihop nån lön denna månaden. Kunna betala räkningar. Grubblade och grät massor när jag sålde för dåligt. Ekonomisk trygghet var viktigare för mig än jag trodde. Nu har jag hittat balans.

Det viktigaste är att vara sann mot sig själv!

Hanna sa...

Snål har en negativ klang tycker jag. Som att man inte köper det man vill ha och har behov av, utan alltid nöjer sig med lite mindre. I mina ögon är du inte snål utan har tänkt igenom din situation och valt att prioritera det som betyder mycket för dig. Det är att vara ekonomiskt genial!

mammas machete sa...

Vad roligt. Håller med dig till hundra! Kram!

Emma sa...

HAr tänkt kommentera här flera gånger. Vi har ju en slags blanding av icke-konsumtionsliv och konsumtion. Vi har t.ex. en bil. Utifrån ser det ju annorlunda ut -vi bor just nu i ett stort hus och åtnjuter all möjlig härlighet här. Saken Är att detta Är någon annans dröm. En familj har lagt ned stora pengar på att skapa sig detta hus -det är nyrenoverat och jättefint. De använder det bara på sommaren och vissa semesterveckor. Vi är hÄr alla andra veckor. Resten av tiden är vi i Sverige eller Spanien eller någon annanstans. Detta Är resor vi Ändå skulle göra. MEN -detta innebär ju att vi måste flytta ut varje gån -dvs. inte ha mycket saker. Vi får ställa allt i garaget. Vi har kläder, böcker och leksaker -resten packar vi med oss i bilen. Fördelen är dock att iom att vi flyttar ut så betalar vi inte hyra under dessa veckor samt att månadshyran är lägre än för en liten lägenhet i stan. Vi har ett kontrakt och därmed trygghet i detta -samhälleliga rättigheter etc. Hur som helst -allt går ut på att ha lite saker och därmed vara rörliga. Vi har planer på att fortsätta leva så här i alla fall några år -men med skillnaden att vi har vårt eget privata garage \ ateljé i närheten. Skriva ett liknande kontrakt i några år. Detta gör att vi tÄnker efter inför varje köp och inte äger mycket alls. Men ändå har en stabil plats för barnen (att hyra istället för att äga). Förr var ju logiken den att man var dum som hyrde och inte betalade till sig själv men efter alla bostadskriser och krascher känns det friare att vara fri, spara pengar och leva utan mycket saker alls. Ja, som du vet och skriver så är ju Spanien det yttersta exemplet på detta -men även Island vars bubbla sprack och nu blåses upp på nytt. För mig är detta en slags lyxvariant av nomadlivet. Vi hyr in oss bekvÄmt -visserligen på "landet" - i fina sommarbostäder. Någon annans lyx. Men jag ser det inte riktigt så. Ägande blir så abstrakt. Vi har t.ex. en trädgård här - med tomater och apelsiner och jorgubbar och aubergine -som vi lagar mat på varje dag. Dessa grönsaker växer och ruttnar om ingen bor här. Ägande blir så absurt i det sammanhanget.

Jag har inte riktigt tÄnkt klart tanken men klart är att vi provocerar.

Stackars barn -har vi fått höra. Och när ska ni börja leva som vanligt folk? "Parasitera" var ett annat verb som användes om oss utan att hymla i vår bekantskapskrets. Som att det Är skillnad på att hyra och att hyra.

Vi betalar för oss -om än mindre än de flesta- och ägarna kan betala av mer på sina lån än vad de hade kunnat utan oss. För ÄGER gör ju väldigt få -för det mesta och under väldigt lång tid är det egentligen banker som äger...

Svenskar är dessutom bland världsmästarna på amorteringsfria lån...

Ja, som sagt, jag har inte tänkt klart men klart är att det Är viktigt att tänka igenom och tänka efter.

Tack för att du väcker tankar!

Bella sa...

Så kul att du skriver att jag väcker tankar. Det är min drivkraft när jag bloggar. Att sätta ord på mina egna funderingar och väcka tankar hos andra.

Ja, jag förstår inte heller varför det är så provocerande. Kanske därför fler skulle vilja leva friare liv men följt normen och då känner att de måste trycka ner andra för att försvara sina egna livsval???

Spännande med beskrivningen lyxvariant på nomadlivet - det låter så "vill ha" i mina öron. Helt perfekt!

Tror det är väldigt spanskt det där med "invertir en ladrillo" att man måste äga, man har ju egentligen inte mer än ett lån. Man äger ju inte på riktigt för än man inte har några lån på boendet.

Intressanta tankar om ägande, rätten att nyttja andras egendom. Testleva deras liv. Smart lösning ni har funnit tycker jag. Tror barn bara behöver sina föräldrar och några få trygghetsleksaker/föremål.

Parasitera???? av spanjroer eller? för att hyra i Sverige är väl inget konstigt? eller det kanske är skillnad vad människor tycker när man hyr någon annans hem, med deras möbler etc?

Vi har nog ganska lika tankar omkring detta men jag undrar fortfarande varför det provocerar så?