14 sep. 2013

Minnena som format mig...

Jag funderar mycket på hur min son kommer minnas sin barndom. Vilka foton som kommer att kännas i hjärtat, t.ex. med sina morföräldrar. Hur lägenheten vi bor i, kommer vara platsen där han spenderade sina första år, några svaga fragment i hans minne. Kanske kommer han skratta åt sin mammas inredning på 2010-talet.

Kommer han undra över vad som hände mellan sina föräldrar. Varför inte vi klarade oss igenom småbarnsåren? Kommer han alltid önska att vi blir tillsammans igen. När hans frågor kommer, vad ska jag svara?

Jag tänker tillbaka på min barndom. Minnena som format mig. Bestämmer mig att spendera mycket tid i Spanien de kommande åren. Så han känner att det är hans andra hem. Hemma.

Funderar på om saker hade varit annorlunda. Om det ena eller andra aldrig hänt. Om livsval och vägskäl. Om.

Hur en del drömmar blev verklighet. Som den där lille pojken med brun kalufs o bruna ögon som jag så många gånger sett framför mig. Mitt barn. Hur vår kärlek skapade dig.

"Du drar till dig det du vill genom vad du tänker, ber om, önskar dig." The secret

Jag försöker se framtiden framför mig. Nya drömmar, planer och mål. Försöker bli den där personen jag vill vara. Varje dag. Mamman min son förtjänar. Nånstans i småbarnsträsket tappade jag bort mig själv. Samtidigt som jag aldrig varit så tacksam, nöjd med så lite och Närvarande. Som just nu.

Livet. Minnena. Sorgen över det som aldrig blev.



Inga kommentarer: