10 sep. 2013

Att orka uppfostra mitt barn ensam

Efter att ha varit hemma ensam sjuk med sjukt barn i en vecka (totalt 10dagar/nätter) börjar jag tänka de där tankarna jag aldrig trodde jag skulle tänka. Jag orkar inte mer...

Orkar inte uppfostra mitt barn ensam. Det går t.o.m så långt att jag funderar på hur min sons liv skulle se ut i Spanien, hos sin pappa. Spansk förskola. Spanska släkten. Spansk vardag. Spansk uppfostran. Vem skulle min son bli då? Hur skulle det förändra honom? Att vända på hela situationen och pappan tar allt ansvar och jag... söker jobb i Sthlm? Näe, jag tänker aldrig så långt som att själv flytta tillbaka, det finns liksom inte som alternativ längre för mig.

Först då, när jag tycker det låter helt surrealistiskt (i mitt huvud) inser jag. Hur ojämnställt vi har det, haft det! Hur mitt beslut gör att jag får ta allt ansvar och uppfostra vårt barn ensam. Ta alla vardagliga strider, tvåårstrots, blöjbyten och allt det där man vanligtvis är två om eller har varann vecka.

Jag står fast vid mitt beslut. Det är det enda rätta just nu. Men ibland det bara är så j-vla jobbigt att leva så här. Att aldrig kunna släppa kontrollen, låta någon annan ta över ansvaret. Att inte dela vardagen med någon.

Jag har lovat mig själv mer egentid. Försöka vara mer än bara mamma. Jag saknar att skriva. Saknar er, mina bloggvänner. Ni som läser, stöttar, delar tankar o erfarenheter och finns där. När jag känner mig som mest ensam.

PS: Jag stängde ner bloggen innan sommaren efter otrevliga kommentarer som jag bara inte orkade med och länkningar från nån 6sajt. Men nu testar jag igen: En "krönika" i veckan!

Inga kommentarer: