8 okt. 2013

Man kan inte köpa min kärlek

För första gången sen jag fick barn, alltså på 2½ år, åkte jag bort i helgen, ensam. Under de senaste veckorna, när min sons pappa tagit hand om honom på heltid, har oron och kontrollbehovet jag tidigare kännt, bara släppt. De har nog delvis att göra med att sonen börjar bli så stor att man kan föra en konversation med honom men även att hans pappa äntligen tagit sitt föräldraansvar. Gett mig egentid.

4+4 timmars tågresa ensam med mina tankar, drömmar och framtidsfunderingar. Jag visualiserar målbilden. Att de väljer mig, bland alla andra sökande. Jag försöker tänka positivt och önskar att livet, i det här vägskälet, vänder tillbaka och jag får en andra chans. För det känns så rätt, utan att jag egentligen kan förklara varför.

Jag har haft tid att ha långa intressanta konversationer med vänner. Jag har t.ex. för första gången frågat vad de tjänar. Pratat om skillnaden mellan brutto- och nettolön. Att ha låg lön men statusjobb t.ex. låg pilotlön (då andra förväntar sig att man tjänar mycket) eller maktkampen när den ena partnern tjänar mycket mer.

Jag har mentalt spunnit vidare på mitt senaste inlägg om uppmärksamhetssamhället och om hur viktigt det är att "lyckas", vara "lyckad" i sociala medier. Hur dagens samhälle lägger så mycket ansvar på individen. Att allt är möjligt, man är sin egen lyckas smed. Att ens liv är en spegelbild av hur duktiga vi är. Ett sorgligt tävlande om statusjobb, mest jämställd relation, nyttigaste barnmaten, soligaste semestrarna etc. Storstadsliv vs livetpålandet.

Jag kände mig som ett barn, tonårsmamma, när jag var hemma i jämnåriga höginkomstagares lyxvilla i 4 miljonersklassen med vita väggar, vita möbler, vitt kök och massor av dyra visa upp prylar. Hur jag inte längre var/är en del av det där riktiga vuxenlivet: "Giftermål, barn, husköp, barn2, allinklusivesemester etc". Allt kändes så förutbestämt att jag ville göra tonårsrevolt.

I somras spenderade jag två helt underbara månader i Spanien. Jag postade avundsjuksprovocerande bilder på instagram med sol, bad och strandliv. Så kom en kommentar: "Önskar jag kunde vinna lite pengar så jag kan leva det livet". Jag blev så sårad. Medveten om att jag levde snålt på sparade pengar (i familjens sommarhus) och genomgick en smärtsam separation. Då förstod jag att en bild säger så mycket mer än tusen ord.

Jag är så glad att jag INTE drömmer a la "den amerikanska drömmen": om det välbetalda statusjobbet, den enorma lyxvillan a la MTV Cribs, dyra designerkläder/väskor/smycken/skor, lyxsemestrar på exotiska resmål. Inte i den pråliga spanska versionen. Inte heller i den vita Sverigeversionen.

Jag önskar mig inga dyra presenter eller blir imponerad av status, pengar och makt. Det enda han kan ge mig är tid. Tid att bara vara mig. Tid att vara mer än bara mamma. Tid skriva ner mina tankar och funderingar.

Man kan inte köpa min kärlek.

15 kommentarer:

mammas machete sa...

Jag kan känna igen mig i dina funderingar. När jag var hemma i Sverige i somras och träffade gamla vänner så fick jag nästan en chock. Alla hade bäbisar i splitternya barnvagnar, välbetalda jobb, bostadsrätter i centrala storstadskvarter och tom sommarstugor! Jag tänkte att herregud, jag, som har tre ganska stora barn, lever fortfarande "som om jag var 20 och pluggade". Vad hände, liksom? Ju äldre man blir glider man ju längre och längre in på den väg man valt. Det är stundom skrämmande, men också fint. Jag har aldrig ångrat den väg jag tog. Lycka till med jobbet! Kram!/Julia

Bella sa...

Ja, konstigt det där hur man glider längre och längre in på den väg man valt som du så bra besrkiver det. Hur mycket mina 8 år i Spanien förändrat mig. Mina livsval.

Ja, fint att man inte måste följa den utstakade vägen. Man måste inte följa normen. Man kan gå sin egen väg. Jag kommer iallfall inte vakna upp om några år och undra hur jag hamnade här, med villa, volvo, barn o vovve...

Mig chockar det att så få tar t.ex. Spaniens krasch på allvar. Som om det aldrig skulle kunna hända i Sverige.

Tack!
Kram

Concha sa...

Hej!
Första gången jag är här. Känner igen mig i så mycket du skriver. Och så väldigt träffande gällande låg lön i status-yrke (är pilot!).
Själv börjar jag närma mig någon sorts vägskäl där jag tror att jag måste välja, barn eller karriär. Och jag vill inte ge upp något av det. Så jag surfar runt och suger i mig alla vackra beskrivning av livet som man hittar på bloggar som denna. :)

Bella sa...

Så kul att du hittat hit, hoppas att mina funderingar kring livet och livsval kan få dig att veta lite mer vad du vill...
Mitt barns pappa är pilot och har jobbat i Spanien de senaste åren med låg lön så jag vet vad jag menar då jag som modedesigner, där man tjänar lite då det finns så många som drömmer om det tjänar mer än han.

Ja, vågskålen i livet är svåra då de i vissa fall förändrar mycket för kommande kapitel i livet.

Emma sa...

Ja herregud. Jag blir helt chockad av det materiella överflÖdet i Sverige och ändå ser många på mig som att jag lever ngt slags lyxigt jetsetliv i flärd. De köper hus, renoverar, har bilar, nya soffor, nya datorer varje år, iphone och iPad och... det är helt sanslöst.

Det är ju för att jag inte äger allt det där som de äger som jag t.ex. kan resa så mycket. En lyx i sig, visst men...jag känner mig liksom utanför hela den där cirkusen. Ibland faller jag liksom i fällan, men jag äger vÄldigt lite, det mesta i andrahand och jobbar med det som intresserar mig.

Men sen om man på sociala medier bara ser mina resor och det där så visst kan det vara så att jag kanske har mig själv att skylla. På t.ex. facebook känner jag inte alls för att blotta min vardag. Det gör jag mer i bloggen isf. Detta gör ju att folk läser in vad de vill.

SKÖNT att få tid till dig själv. DET skulle jag njuta av. Skrev om det idag.

Bella sa...

Ja, tänk så många som tror att det kostar så himla mycket att leva enkelt. Kanske inte inser att det som kostar är villan, två bilar, nya möbler, renovering, dator, ipad, iphone och julsemester + skidsemester + sommarsemester.

Vi har levt med mer eller mindre en inkomst flera år. Eller två små spanska inkomster. Levde i Barcelona som faktiskt inte kostade så mycket mer än Sverige. Eller som mammaledig i Spanien, snållyxliv. Det enkla livet. Det behöver inte kosta så mycket, även om man då väljer bort villan etc.

Jag känner att jag äntligen är mig själv igen. Behövde verkligen all egentiden jag fått senaste veckorna. Njuter lite extra av sista veckan och sen kör jag ensamstående-livet fram till jul.

Ska in och läsa!
kram

Lisa sa...

Jag skulle vilja skriva nåt klokt... Men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Först och främst håller jag med om att folk är prylgalna här och inredning verkar väldigt viktigt! Är helt usel på inredning själv... Sitter däremot i en villa med vita väggar, och är gift. Så vi har ju två inkomster (en är ju i och för sig föräldrapenning just nu).

Lisa sa...

Oj blev nåt fel. Men känner mig lite träffad. Hoppas verkligen inte att du skulle känna dig obekväm hemma hos oss? Alla har ju sina grejor... Folk är avundsjuka på dina resor. Paret i huset som verkar "perfekta" kanske har nånting annat som de kämpar mig. Här hemma är jag ensam hemma i veckorna för att mannen jobbar utomlands och frågan är om han nånsin får nåt jobb här.
Trivs jättebra i vår nya lägenhet i Warszawa utan nånting! Men älskar också vårt hus som vi köpt med hela familjen i åtanke (stor trädgård, nära natur, lugnt, nära mina föräldrar er ).
Vet inte var jag vill komma med det här egentligen :)

Bella sa...

Jag har absolut inget mot vita väggar i sig, utan känslan att man har ett hem att visa upp för andra, för syns skull liksom. Hur många av mina bekanta pratar om de där dyra prylarna som de vill köpa, vill att deras man ska köpa dem.
Självklart har alla olika livssyn och lägger pengar på det de tycker är viktigt. Men sen undrar mina vänner hur jag kan spendera två månader i Spanien.

Mina tankar handlar nog delvis om att I skulle vilja leva ett spenderarliv, med högre lön, högre kostnader, mer och mer medan jag är nöjd med mitt lilla enkla liv.

Att med tanke på världsekonomin kanske alla borde reflektera över om de verkligen behöver allt de där ytliga? Kanske även har med att I har förlorat sina nära och jag inser att allt det där inte gör mig lycklig.

Man väljer ju själv hur man vill leva sitt liv.

Bella sa...

Jag tror säkert jag skulle trivas hos dig. Du verkar ju jätte jordnära. Inget om vita väggar och möbler i sig utan det opersonliga hemmet med bara de rätta prylarna. Jag önskar att fler vågade ha framme det där lite roliga, pinsamma som man tycker om fast kanske inte alls passar in i sitt minimalistiska svart vita putsvilla

Min reaktion kanske handlar om hur en del verkar se ner på ensamstående, som man inte längre är med i nån typ av klubb, man är annorlunda. Väljer något annat typ av liv.

Jo, paret i det perfekta huset pratar om separation. Men enligt mig för att de båda förväntar sig att den andra bara vill ha mer, tjäna mer pengar, så det kan nå ett nästa steg, för de sneglar på vännerna med ännu högre inkomst, större villa etc.

Bella sa...

Önskar bara att fler svenskar vågade vara lite mer personliga, köpa saker de tycker om i färger de tycker om men många verkar fortfarande så oroliga för att inte vara rätt, trendiga... Som att man nu ska handla på artelleriet, gärna inredningsaker från Hay. Svenskt tenn ska man gärna ha några kuddar ifrån. Ja, typ som de överstylade mäklarbilderna med bara det senaste...

Eller om nån sko från acne blir trendig så måste alla köpa den, trots att den kanske inte ens är bekväm.

Tror hälften av svenska folket känner sig träffade på det där med vitt hem, vita möbler, vitt kök - det är ju väldigt svenskt. I vill så gärna att hans lgh i Spanien ska kännas svensk så den ser ju ut som en ikeakatalog, opersonligt enlig mig.

Lisa sa...

Hej igen, nu sitter jag vid datorn, lite lattare att skriva da. Egentligen haller jag ju med dig! Ville val bara inte kanna att jag passar i den mallen bara for att jag ar gift och bor i hus ;) Det ar ju faktiskt en sak som jag oroat mig for i och med flytten hit, att jag ska fastna i det dar att man maste vara som alla andra. Kla sig som alla andra, ga pa samma restauranger, ha likadana soffkuddar och likadana vaser... Usch!

Mannen min ar mer prylgalen an jag. Nu har vi det gott stallt idag efter manga ar av hart jobb och boende i ratthall, sa det skapar inte konflikter och jag gillar ju ocksa att anvanda datorn eller se en film pa den stora TV:n, men inget jag valt sjalv om vi hade haft det tufft eller om jag varit ensam. Jag klarar mig pa valdigt lite sjalv.
Dar gillar jag den mer sydlandska attityden battre, att det viktigaste ar kontakten med manniskan. Att kunna bjuda hem folk att ata och dricka gott, aven om man maste sitta pa golvet!
Massor med svammel, men jag tror att vi egentligen tanker ganska lika!
Kram pa dig!

Anonym sa...

Spanjorerna prioriterar verkligen att ha det bra, umgås med nära och kära, och fastän de har sina mileurista-löner, tror jag de överlag är lyckligare än nordborna.

Min syster har det perfekta, vita hemmet fyllt med prylar. Vår lägenhet i Spanien är lite sliten och inte alls perfekt, men vi trivs. Vi prioriterar bra mat, resor etc. och lever riktigt bra på våra små spanska löner, och sparar mer än min syster...Familjen blev lite chockad då de hörde hur lite jag tjänar, och då har jag ett ganska välbetalt jobb enligt spanska mått..

Vi har inte samma attityd som nordborna, att staten ska ta hand om oss, och man kan slösa med sina pengar hur som helst, för det ordnar sig ändå. Vi lever sparsamt och trivs med det, man måste kunna ta hand om sig själv och sin familj.

Bella sa...

Word! Kunde ha skrivit de där raderna själv, för några år sedan om man byter syster mot bror. Har tagit med den mentaliteten hem. Nu tjänar jag dubbelt så mycket men i Sverige är det ändå normal-låg lön. Men jag lever sparsamt och känner att jag har tillräckligt mycket pengar. Vi har ju t.o.m levt två stycken + barn på min inkomst och klarat oss ok och kunnat spara till resor till Spanien.

Anonym sa...

Det är just därför vi valde att flytta tillbaka till Madrid, efter att ha bott några år tillsammans i Finland. Vi kände att trots krisen, låga lönerna och allt elände man hör om, så är vi lyckligare i Spanien.

Min spanjor har alltid haft drömmen att köpa lägenhet utan att ta lån, och med de sjunkande bostadspriserna just nu, kan det tänkas lyckas, eller nästan i varje fall. Vi har valt att leva sparsamt länge, för att sen kunna ha tryggheten att inte måsta jobba en massa, för utan bostadslån kan man leva fantastiskt bra även på spanska löner.

Carina