18 okt. 2013

The way it makes me feel

Känns som fler än jag börjar tröttna på den redigerade polerade ytan och vill ha mer djup, ärlighet, öppenhet. Backstage. Bakom kulisserna. Man vill veta mer. Jag blogghoppar och hamnar hos Designsponge och läser om hur hon tappade bort sin känsla i jakten på den perfekta looken. Att hålla upp en snygg designad fasad som inredningsbloggare och glömma lyssna på sin "gut instinct", att det ska kännas rätt, kännas hemma.

"...always talked about a shared belief we have, that when you finally accept and appreciate the life you have, the universe seems to give you the things you’ve always wanted."

"I feel like I finally have a house that feels like home. Not just because of the way it looks, but because the way it makes me feel."


Jag läste en krönika i somras, om hur andra personer får oss att känna. Att man minns mycket längre hur det kändes än vad som sas. Att separera är att gå igenom en himla massa känslor. Hur den andra personen fick mig att känna. Att bearbeta de senaste 14 åren av mitt liv. Som vi varit vi. Hur vi delat, inte bara på allt det roliga, glada och positiva utan även gått igenom sjukdom, död och sorg. Tre gånger.

Det är lite mer än 5 år sedan jag flyttade hem. Tillbaka till Sverige, efter 8 år utomlands. 8 år i Spanien, 8 år då jag levde spanskt liv, med spansk pojkvän, spanska vänner, spansk vardag. Jag pratade, lyssnade, jag t.o.m drömde på spanska. Jag gick på flera stora spanska bröllop med 200-300 inbjudna, jag var med tjocka släkten på BB några timmar efter nya kusinbarnen fötts, jag vakade över den döda under 24-36h på tanatoriet innan begravningen, minns det där om att ställa sig upp/sätta sig ner flera gånger i katolska kyrkan under de långa mässorna. Jag levde spanskt liv i 8 år.

I helgen träffade jag ett annat spanskt/svenskt par genom min lekträffgrupp SVES (svenskspanskspråkiga barn, finns på FB). I (I är alltså min sons pappa) och den spansk/katalanske pappan fann varandra direkt. Jag lyssnade på den svenska mamman som träffat sin spanjor, som själv valt att flytta o jobba i Sverige medan hon tidigare aldrig haft någon egen koppling till Spanien. Talar inte spanska, förstår sig inte på de katalanska släktingarna och vi pratade om kulturkrockar t.ex. könsneutrala Sverige vs könsstereotypa Spanien.

Spanjorerna pratade om Sverige, svenskor, att ha barn med en svenska. Men även om att inte känna sig hemma i ett annat land, hemlängtan och hur svårt det är att vara utländsk i ett annat land, i Sverige. Förstå sig på de kulturella reglerna, skillnaderna, vad som är typiskt svenskt och vad som är typiskt min svenska partner.

Jag och I känner varandra väldigt bra efter 14 år tillsammans. Jag känner honom bättre eftersom jag förstår mig på den spanska kulturen. Hans arv, uppfostran, religion, tradition och talar hans språk. För en kort stund kände jag, för första gången på väldigt länge, att vi hör ihop. Att vi har en gemensam historia. Att vi kanske, bara kanske, kan hitta tillbaka till varandra, om vi ger det tid. Om vi börjar med vara vänner igen. För han får mig känna mig - "hemma".

En blandning mellan svenska och utlandssvenska, hon vars 8 år i Spanien och alla de där långa semestrarna i sommarparadiset när hon var barn, tonåring. Har gjort henne till den hon är idag. Mig.

2 kommentarer:

Colombialiv sa...

Åh, jag tror att det är så himla viktigt att förstå var man kommer ifrån. Det är en av anledningarna till att jag vill att vi någon gång bor i Sverige tillsammans. Och så att vårt barn kan få båda kulturerna.

Hoppas ni hittar en väg tillbaka till varandra!

Lisa sa...

Later valdigt positivt tycker jag! <3