2 okt. 2013

Våga visa vardagen

Jag tittar igenom mina egna bilder på instagram och funderar en del över hur jag själv vinklar min vardag så den blir lite ljusare, gladare, sötare. Hur jag väljer mellan 10 kort på min son och postar det "bästa", där han tittar in i kameran, leendes. Jag minns att jag läst en krönika om hur våra barn bara kommer ha "perfekta" bilder från sin barndom medan vi, födda innan digital kamerans tid, får en kanske verkligare bild av hur det vardagen var. Med detta i åtanke försöker jag posta fler bilder under temat #vågavisavardagen, #mamairl t.ex. pasta/ketchup framför tv:n en tisdag.

Läste på Nina Åkestams blogg om reklambranschtidningen Resumé hashtaggar #nofilterweek #baramänniska om att försöka vara lite ärligare i sociala medier och delar med sig av sin vardag så som den är, inte så som man skulle vilja att den var. Hon skriver om drömjobbet som blev en mardröm och jag känner igen mig. Att ha nått mållinjen för sina barndomsdrömmar, jobb i drömbranschen och så är verkligheten inte alls så drömlik som man hoppats. Det känns fel i hela kroppen. Man börjar längta efter förändring.

Jag är fanatiskt fast i Pinterest: DesignBella kallar jag mig. Har byggt upp en hel liten egen inspirationvärld; Mode, inredning, arkitektur, DIY, barnkläder/barnrum etc. Även här är det mest väldigt långt i från verkligheten, för jag drömmer ju egentligen inte alls om det snygga townhouse i NY. Eller? Jag använder Pinterest delvis som ett visionboard, kreativ visualisering (Boken The Secret - atttraktionslagen)och delvis i designerjobbet, ett nytt sätt att hålla koll på trender.

Bloggvärlden, sociala medier i allmänhet handlar mycket om att visa upp bara det positiva. Det är det som ger många "likes". Det gör att många bara visar upp sina liv när de gör något utöver det vanliga, vilket resulterar i att man bara visar upp shoppingrundan, restaurangbesöket, utekvällen eller resan. Vardagslyxen. Det som kan skapa avundsjuka?

Status. Jag fick höra i helgen om hur singelvännen 35+ beskrev sin framtida drömman som hon hoppades finna via nätdejting: Hög lön, kostymjobb, snygg, sportig, inga barn. Jag blev nästan chockad över att inga personlighetsdrag beskrevs typ: snäll, trygg, känslig, jämställd. Bara yta! Jag har pratat en del med flera vänner om skillnaden mellan vad man söker för person att leva med (feminist, jämställd, politiska åsikter, gemensamma intressen etc) och vad man tänder på (tatuerad, passionerad macho brandman?). Den viktiga personkemin!

Marina i Madrid har skrivit intressant om spanska machos som fick mig inse att att mina relationsproblem är kulturella. Det var även där jag hittade länken om söderhipsterns asexualitet. Läs den o kommentera!

Tillbaka till att våga visa vardagen. Tänk så många som försöker hålla uppe den där illusionen, som känner pressen att bara visa det snygga, glada o positiva. Det nyinköpta, det drömlika, det perfekta. Som blir stressade i tron att andras barn inte trotsar o skriker. Som önskar att deras liv gav lite mer avundsjuka. Så de fick fler "likes".

Tänk om vi alla vågade visa lite mer av vardagen.

2 kommentarer:

mammas machete sa...

Ååå vad bra att du bloggar om det här. Det gäller både bild och text, till exempel på FB där inlägg som ”började dagen med ett underbart yogapass” överväger (i alla fall i mitt socialnät). Det känns ju – och ÄR förmodligen – samma slags tävlande som många tyvärr känner att de måste syssla med även som vuxna. Vem som har ”lyckats”, vem som har bäst jobb, mest jämställd familj, äter den nyttigaste maten och åker på de mest meningsfulla semestrarna osv osv. Skillnaden är väl att man på nätet har större spelrum, man kan – precis som du säger – välja vilken bild av sig själv man vill visa. ”Tävlandet” är sorligt, det ställs så höga krav, men samtidigt så är det ju också så det på något vis blir mer ”demokratiskt”, ”FB-kompetensen” blir viktigare än det fysiska jobbet, utseendet, resan osv – med lite tid och en uppkoppling kan alla glänsa! Om man nu behöver det? Fast jag tror det. Vi lever ju i ett uppmärksamhetssamhälle. Det som inte syns finns inte.
Mitt förhållande med sociala medier är ungefär samma som du beskriver. Bloggen blir en verkstad på något sätt, där jag kan ”prova” bilder och storys på andra, vilket ger jättemkt! Och genom FB har jag samlat in pengar flera gånger till hjälpprojekt här, något som skulle varit mkt krångligare på bara mejl.
Tack för bra inlägg!
Kram!

Bella sa...

Vilken spännande kommentar. Du fick mig just att hitta på ett helt nytt inlägg om status, pengarnas makt och hur man kan vara olycklig i vardagen men lyckad i sociala medier. Ett exempel är när jag var hemma 10 dagar ensam med min sjuka son, vilket var ett helvete men jag postade endast en bild och då fick man intrycket att jag haft 1 jobbig natt och en VABdag. Sen låter jag medvetet bli att posta bilder då min son är sjuk, ynklig, arg eller ledsen för att inte utlämna honom.

Ja, sociala medier är ett bra sätt att väcka debatt och åsikter om man gör det rätt. Men det svåra är ju att allt tolkas fritt av läsaren. Det blir ingen dialog. Man uppfattar ifrån sin ståndpunkt.

Jag tyckte det sorgligaste är att tävlande inte är nån tävling för många utan verklighet. De känner att de måste köpa lyxvillan och alla de där sakerna för att vara en i gänget. Visa upp för sin vänskapskrets. Att de inte kan se på sig själva med lite distans. Skratta, skämta om det. Livsstandarden är så otroligt hög, när alla borde/ måste ha allt, gärna samtidigt. Man är inte lyckad om man väljer mindre än vad man kan.

Ja, det blir nog ett inlägg till efter min Stockholm tripp