7 nov. 2013

Att vara mamma...

Den senaste veckan har jag levt i en liten vabbubbla, varit vaken flera timmar mitt i natten, sovit långa siestor mitt på dan, tagit hand om min sjuke lille son och livet får stå med pausknappen intryckt. Jag är glad att jag har frysen full med mat och brukar bunkra upp hemma med lite av varje så jag klarar mig några dagar utan att orka gå utanför dörren. Försöker att inte klättra på väggarna även om det är väldigt påfrestande att vara ensam med sjuk mammigt barn och att knappt hinna duscha. Det påminner mig om livet med en nyfödd bebis.

Jag lyssnar på Ebba von Sydow på Efter 10 och hennes nya gravidbok. Hon pratar om att inte tappa kontrollen utan att släppa den. Jag påminns om hur oförberedd jag var när mitt vatten gick i vecka 36. Om komplikationer, chocken om hur jobbigt det var att bli mamma, rädslorna och ansvaret. Förväntningar, hur tufft det var för vår relation, hur jag tog alla nätter, allt ansvar under väldigt lång tid. Om jag var gravid för första gången skulle jag nog läsa lite mer om hur det faktiskt är att få barn , ha barn. Även om allt det där som inte är särskilt drömlikt. För det är en bergodalbana. Höga toppar och djupa dalar.

Innan jag fick mitt första barn drömde jag om två stycken. Med några års mellanrum men två. Nu är jag nästan säker på att mitt barn kommer bli ensambarn. Det väcker självklart känslor, funderingar kring att inte ge honom några syskon. Hur kommer det att förändra framtiden? Är det rätt beslut?

Jag läser inne hos UnderbaraClara om frihet under ansvar och alla kommentarer. Spännande hur mycket åsikter och reaktioner barnuppfostran väcker. Själv känner jag lite ångest över hur färdiga barn är och hur kort tid man har på sig att ge dem bra grundvärderingar. Man vill ju att ens barn blir vettiga socialt kompetenta små människor. Skötsamma. Min mamma pratar om rätt och fel och om hur 10 Guds bud ändå var bra som bas. Trots att vi inte är religiösa.

Jag blogghoppar och läser om att hjälpa till hemma. Eftersom jag är ensam så hjälper mitt barn mig med det mesta från att vara med och handla, tvätta, städa, laga mat, diska till att plocka undan sina leksaker (oftast med lastbil). Jag lyssnar till en vän som bor i ett fint bostadsområde, om hur nästan alla barn är helsvenska på hennes sons förskola och jag blir glad över blandningen på min sons. Hur han kommer växa upp med att man har olika ursprung, hudfärg, föräldrar som talar ett annat språk. Hur det blir normalt för honom istället för att han blir onormal. Som brunhårig, brunögd halvspanjor.

Jag postar en bild på min son i lekplatsen på instagram och ser hur han har mörkblå jacka, mörkblå mössa och leker med grävmaskiner. Bakom sitter en flicka i rosa och lila. Så könsstereotypt det kan bli! Min son älskar grävmaskiner. Traktorer. Jag tror inte jag själv har uppmuntrat detta. Men det är bara bilar som gäller här hemma. Jag köper nästan enbart "killfärger" blått, turkost, svart, grönt till sonen (även till mig själv). Mest randigt. Lite rött. Därför är det lite intressant att sonen älskar lila, rosa, gult och orange. Precis tvärtemot. I hade en knasig teori att det var mitt fel? (Spanska könsstereotypa åsikter även om han gärna klär sig i rosa skjorta eller shorts) Självklart får sonen välja vilken färg han vill så sakta börjar rosa krypa sig tillbaka in i mitt liv även om jag hatar rosa/lila sen den dag jag var runt 12 och hade bestämt mig att rosa var en barnfärg och nu var jag vuxen. Vill tillägga att jag nog skulle försöka vägra köpa rosa på en framtida dotter. Det har inget med kön att göra.

Jag läser om könsneutral uppfostran och kommer på mig själv att väldigt ofta tilltala min son med sötnos, goding, älskling och prata gulligull språk med honom. Han är lite blyg, eftertänksam och trivs med ett litet liv utan mycket aktiviteter. Han är mjuk, känslig och omtänksam och jag har en känsla att han kommer få sitt hjärta krossat som tonåring. T.ex var det pyjamasparty på förskolan och jag tyckte det verkade jättekul men han tyckte inte alls om den höga musiken och alla barn som dansade, tjoade och busade. Jo, jag läste en lista ord som man borde försöka få in i sin vokabulär när man pratar med sitt barn istället för att säga duktig: rolig, generös, modig, påhittig, kreativ, omtänksam, vänlig, uppfinningsrik, smart...

Min sons pappa pratar inte svenska men man märker vilka ord jag använder alltför ofta för de har han snappat upp: försiktig och akta. Jag behöver nog låta sonen våga lite mer, han är nog tillräckligt ansvarsfull för att vara 2,5. Jag hittade även några budord till föräldraskapet. T.ex. Acceptera det barn du fått, ditt barns personlighet. Föregå med gott exempel. Välj dina strider. Kom ihåg hur det var att vara barn. Du duger! Bekräfta barnet. Att lyssna på min egen intuition tror jag jag varit bra på. Att jag är mer hippiemamma än jag trodde jag skulle bli, samsover, långtidsammade och litar på att jag själv vet bäst för mitt barn. Någon skrev att målet med en bra förälder är att vara sitt barns språngbräda och skyddsnät.

Jag blir glad när fler och fler vågar öppna sig och ärligt berätta om hur svårt och jobbigt det är att vara förälder. Hur livet förändras. Hur ingenting är viktigare än ens eget barn.

Kom igen nu, jag vill höra era tankar och åsikter i kommentarsfältet...

9 kommentarer:

Casa Annika sa...

Så mycket läsvärt på din blogg!
Har läst en massa av dina inlägg som spaniensvensk. Är i den situationen själv.

Bella sa...

Kul att du finner intressanta saker i bloggarkiven! Jag läser din blogg ibland då alla svenskor som lever med spanjorer eller i Spanien väcker min nyfikenhet!
Kul att du hittat hit!

Emma sa...

Det är tufft! Otroligt tufft att bli mamma.

Samtidigt kände ju inte jag riktigt samma som du, jag fick ett barn och ville verkligen ha två - och har nu det. Jag skulle till och med kunna tänka mig tre även om det troligen inte kommer att bli så.

Jag tyckte att mitt liv var så jäkla tufft innan jag fick barn, när jag drev företag med anställda och ekonomisk kris...DET om något tärde på oss och jag upplevde istället att vårat förhållande blev bättre med barnen. Känns fortfarande så.

Bättre betyder inte perfekt. Det är tufft som bara den. Varje dag. Men jag jämför hela tiden med det där kärlekslösa pengahanterandet i karriären - det var tufft men man fick inte tillbaka i ojämförbar kärlek.

Ibland är jag en bättre mamma, ibland en sÄmre. TÄnker mycket på mitt fÖräldraskap, försöker vara en bra mamma - och det räcker långt tror jag. Men det finns massor att ändra på. Inte curla - men inte förminska.

Akta och försiktig säger nog jag också fÖr mycket förresten.

Jag gick en sån där kurs i Montreal, om ord att använda etc. Jag säger OFTA fel men brukar prova.

De sa till exempel att istället för att säga "jag är stolt över dig" ska man säga typ "vad stolt du ska vara över dig själv". För att JAG alltid är stolt över mina barn vad de än gör. å andra sidan ska man istället för att säga att något är dumt berätta hur det känns - typ om barnen inte plockar upp, istället för att sâga"dumt!" eller änne värre "du är dum/ elak" berätta hur ledsamt det är att behöva plocka upp det etc.

Sen att man inte alltid är så korrekt är en annan sak, och allt det där går ju att diskutera, men ofta funkar det faktiskt att anvÄnda sig av sådana där tips märker jag.

Man får välja sina egna favoriter.

Tack för tankeväckande inlägg, som vanligt!

Bella sa...

Jag tror också man kommer långt med att reflektera över sitt föräldraskap. Att hela tiden försöka bli bättre. Intressant om den där kursen. Jag och I har diskuterat de där typiskt spanska nedvärderande sättet och han är medveten om det, que tonto eres, no te ensucies, no llores, etc. Ja, kulturella skillnader.

Jag säger alltför ofta just nu: mamma ska bara...

Jag kommer nog dalta lite för mycket med min son precis som jag gjort med min partner, är alldeles för snäll. Vill ge allt jag kan och då handlar det inte bara om leksaker utan servandet. Curlandet.

Kärleken övervinner allt men oron, rädslan , ansvaret och sömnbristen. Den hindrar mig. Det har nog med mitt kontrollbehov igen. Nu har jag det mesta under kontroll igen och är nog inte beredd på att släppa den igen som an måste när man har en liten bebis. Vi får se vad framtiden väntar...

Kul att höra att mina tankar väcker tankar!

Hanna Lans sa...

Hej!

Jag hade planerat in fyra barn. Först en flicka, sedan ett tvillingpar en pojke och en flicka, och sist en flicka. MOHAHAHAHAHA!! På fullt allvar trodde jag att det skulle bli så, hur naiv får man vara? Idag har jag en son på snart tio år. En underbar pojke som är reflekterande, empatisk och generös. Men det räcker med en. Framförallt för att jag hatade att vara gravid och det första året. Jag var väldigt ensam så det första året blev väl tyngre än vad det kunde ha blivit, men att vara gravid är ju detsamma oavsett om man är ensam eller inte, så som sagt: Ett barn är alldeles utmärkt. :)

Bella sa...

Ja, det låter som småflicksdrömmar:) jag tror också mitt första år blev tyngre än vad det hade kunnat bli och jag vill aldrig hamna där igen.

Börjar vänja mig vid tanken på bara ett barn och tror det kommer bli precis som det ska. Men eftersom jag "bara" är 33 så finns det ju några år som kan förändra mina känslor men just nu känns det så här.

Ett barn har ju sina fördelar och livet som ensamstående mamma till bara ett barn är helt klart enklare än med två, tre....

Kul att du hittar hit!

Lh74 sa...

Har själv tre barn, förstår hur du tänker.
För min del är det svårt att hinna med att hantera sina egna känslor och hjärtesorger, vill inte att barnen ska oroa sig över mig, så jag bloggar av mig

Mvh Linda

Sofia sa...

Ja det är tungt, och ändå känns det som att jag inte vet tillräckligt mycket för att uttala mig. Oscar är fem månader nu och det är underbart men otroligt chockerande. Det är tufft med relationen, och det är tufft att hela tiden GE GE GE så himla mycket. Ibland känner man sig inte så uppskattad, eller sedd. Så känner jag i alla fall!

Bella sa...

Lh47- kul att du hittat hit! Ja, men precis. Svårt att hinna med sina egna hjärtesorger och även när det är tufft vill jag försöka vara en bra mamma.... Men jag satsar på good enough 80/20. En del veckor har jag sämre tålamod, har ingen lust alls att leka utan låter sonen titta på Barnkanalen några timmar. Så jag får lite tid att göra ingenting alls.

Sofia! Det blir bättre, enklare... Jag hade det otroligt jobbigt tills mitt barn ar runt 10 mån, då började jag jobba lite och fick lite tid för mig. Men jag skulle säga att det vänder när barnet blir 1,5 - två, då det kan gå, prata, de förstår dig... Och förhoppningsvis sover hela nätterna! Kram!