21 nov. 2013

Att vara mer än bara mamma

Jag fick ett råd om att försöka vara mer än bara mamma. Det är snart ett år sedan. Att utmana mig själv. Ifrågasätta. Att våga göra fel och glömma följder. Jag är inte längre hon jag var. Hon som flyttade utomlands som 19-åring. Hon med stort självförtroende som ville ta över modevärlden. Som vågade det mesta. Jag funderar en del på skillnaden med vad man vill göra, drömmer om och vad man är bra på. Det behöver ju inte vara samma. Att jag inte längre är hon jag ville vara. Den trendiga modedesignern som jobbar på ett stort modeföretag och följer trender.

Jag har nog en liten professionell kris. Jag kommer troligen jobba de kommande 30-35 åren. Ja, måååånga år. Efter att ha vabbat i flera omgångar i höst börjar jag förstå att man valde någon utan barn framför en ensamstående småbarnsmamma. Men det sårar. Innan sociala medier-tider behövde man inte se sina konkurrenter tillsammans med gamla kollegor men så är fallet idag. Jag kan googla och känner mig gammal. Har inget spännande socialt liv med utekvällar och coola outfits. Jag har redan levt det livet. I Madrid och Barcelona. Dansat på bardiskar till tidig morgon. Nu dansar jag bara ensam till latinska rytmer i köket.

Jag läser om livspusslet i bloggvärlden och påminns om att de flesta delar på VAB, hämtningar och lämningar, vardagen. Nedräkningen till egentid för mig är nu 3 veckor. Orden "din vardag är någons barndom" fastnar. Jag försöker att inte klättra på väggarna, inte använda " mamma ska bara..." i varann mening. Att vara närvarande även när jag helst skulle vilja vara någon annanstans. Utan ansvar. Inser att jag aldrig kommer bli den där andra personen. Hon är inte jag. JAG är inte hon.

Läser: "jag kan göra precis vad jag vill men kan inte göra allt jag vill". Att jag kommer aldrig bli den där personen jag drömde om att bli. Att det är ok. Nu är det bara att finna och acceptera den nya vägen. Att öppna nya dörrar. Funderar på om jag vill arbeta med riktiga, viktiga frågor. Något mer givande. Arbetsförhållande i produktionsländer? Sustainable fashion? Rena Kläder?

Läste intressant om ytlighet i I-länderna och skänka pengar till katastrofer. Hur vi lägger tid, pengar och tankar på ytligheter. Status. Lyxfällor. Dubbelmoralen i vårt dagliga liv. Vårt samhällsansvar i besluten vi tar. Hur vi lägger tid/pengar på att renovera våra fungerande kök medan vi samtidigt synligt engagerat oss, gärna visar på sociala medier att vi stöttar med 50kr, istället för att försöka förändra, förbättra världen. Hur vi gärna flyr verkligheten. Läser att fler har tröttnat på livstilsbloggarna som bara tipsar (sponsrade, köpta inlägg) om produkter. Köphysterin!

Yta. Jobb i modebranschen. Jag försöker att inte bry mig. Om designhysterin. Det snygga, perfekta, rätta, trendiga. Men känner mig som en sliten småbarnsmamma. Som bara fotar sitt eget barn och inte har något spännande liv att inspireras av. Jag samlar på barndomsminnen från småbarnsåren genom suddiga vardagspixlar (lånar dina ord Alexmo) på instagram. För min skull. För det gör mig glad. Precis som mina ord här. För min skull. Men. Jag vinner nog inga professionella poäng. Som leder till ett nytt jobb. Jag är inte hon. Ung, trendig modetjej. Jag vill inte vara henne heller men mina tonårsdrömmar spökar.

Jag ska försöka vara mer än bara mamma. Vara mig själv med. Hon med de stora drömmarna. Hon som studerade modedesign i Madrid. Jobbade på Inditex utanför Barcelona. Hon som startade och drev eget modeföretag och klädbutik. Hon som dansade till solen gick upp. Men var sak har sin tid.

3 kommentarer:

mammas machete sa...

Vilket fint inlägg, Bella! Jag tror många känner igen sig i det. Jag också, på sätt och vis. Jag fick barn så tidigt att jag aldrig hunnit göra de där grejerna du skriver om ”innan”. Jag gjorde dem med barnen istället. Det har gått ganska bra, men samtidigt inneburit att man blir ifrågasatt. Är det okej att resa runt i tält med en kompis och två bäbisar? Är det okej att välja en ”ensam-vecka” i storstaden med vin, polare och utgång istället för att vara hemma med barnen? Såna saker. Jag funderar en hel del på det. En gång ville jag verkligen ha ett ”vanligt mammaliv.” Jag hittade en jättefin lägenhet på Möllan i Malmö, faktiskt i första hand. Tjejen som ägde den var jättevillig att hyra ut till mig – tills hon fick veta att jag hade barn. ”Det kan ju bli hål i det vackra trägolvet”, sa hon. Det var ett tungt slag, faktiskt. Som att jag blev behandlad som någon annan än den jag trodde att jag var, att jag inte längre var en sån som kunde bo i gamla lägenheter i kulturkvarter utan i radhus med plastgolv. Det var då jag bestämde mig för att flytta till Allmänningen. Kram!

Emma sa...

Jag blev väldigt berörd av dina ord, Bella. Många tankar om en (eller flera)livskriser. Hur man försöker begrava en version av sig själv och låta en ny födas...men att det är svårt. Jag krisade också rätt rejält för ungefär ett år sedan. skrev om det en del på bloggen. Just nu känns det som att jag börjar byggas upp igen och att den här nya personen kan få plats - trots att det ju är mamma jag är först. Det är nyttigt att släppa taget lite. Mina barn tycks inte ha skadas det minsta av min resa till Strasbourg utan dem till exempel.Allt är precis som vanligt igen. En konstigt tudelad känsla.

Den där köphysterin...jag är så glad att jag släppt så mycket på den. Ibland känner jag dock att jag släppt lite för mycket. hmmm.

Det ska bli spännande att se var den här krisen för dig.

KRAM

Bella sa...

Tack! Det värmer så allt ni skriver! Att ni läser!

Jag funderar väldigt mycket på min roll som mamma, hur livet blev, hur jag vill att det ska vara... Framtiden! Jag har det ju nästan för bra arbetandes hos min far, jobbar 80% med 100% av lönen. En lyx! Perfekt nu när lillen är liten men om nått år så måste jag ut i vanliga arbetslivet igen och även om jag trivdes väldigt bra på Lindex så tror jag inte jag vill jobba bara som modedesigner/assistent resten av livet. Ja, vi får se vart funderingarna tar mig denna gången!

Tack igen! Det är så kul med respons!