19 jan. 2014

Tänk om man förlorar status...

Jag får ibland känslan av att det jag skriver låter så präktigt, förståndigt, klokt och lagom. Att jag har hittat balans. Att jag gjort många val de senaste åren av mitt liv som provocerar. Som att inte dricka alkohol, kaffe, läsk eller inte röker o snusar. Skippar färdigmat och snabbmat. Är glutenintolerant med allt vad det innebär. Att jag nu tar ett till steg och försöker minska mitt sockerberoende, äta mer vegetariskt och rensa i badrumskåpet. Ja, hör du hur tråkigt det låter...

Jag tänker på hur andra reagerar när man pratar om att downshifta, leva enklare. På att bära fel otrendiga kläder, inte ha rätt inredning hemma, att byta ner sig i bostad eller bil. Att inte ha råd att resa eller gå ut att äta. Att inte ha en fulltecknad kalender eller massor av vänner. Att vara ute, fel, pinsam. Att bryta givna normer.

Hur viktigt det är, speciellt i Sverige, vad andra tycker och tänker. På hur många gör saker för att det förväntas av dem eller det är de alla andra gör. Det man borde göra. Trendängsliga svenskar.

Status.

Hur en del val provocerar. Som att inte vilja ha barn. Eller inte vilja ha fler barn. Att inte leva som en kärnfamilj. Att inte leva som normen. Att inte vara som alla andra. Att ifrågasätta, sina egna val.

Förra söndagen träffade jag två olika bekanta kvinnor som båda berättade att de var så himla bakfulla. Ingen av dem berättade hur kul eller roligt de haft utan bara hur mycket de druckit och hur berusade de varit. Är det väldigt svenskt att skryta om det eller är det jag (utlandssvenska nykteristen) som inte förstår meningen?

Utlandsvenskan. Hon som spenderade flera år i ett annat land och genom detta har två olika kulturer att förhålla sig till. Jag kanske ser en del svenska vanliga företeelser med mina utlandssvenska glasögon. Förstår inte meningen liksom. Som att skryta om hur berusad man varit. Det skulle man inte göra i Spanien. Man skulle berätta om hur lång natten varit, hur många ställen man gått till eller vart man varit, hur roligt man haft, vilka vänner man träffat, hur man gjort bort sig, hur man dansat etc. (Har ni spaniensvenskor samma uppfattning?)

Ett val hur man framställer sig själv. I Sverige är det viktigt med ytan. Gärna den svart/vita yta. Där ingenting sticker ut. Är för mycket, fel, färgglatt eller otrendigt. Den perfekta ytan.

Tänk om man förlorar status?

Va synd det är om barnet som inte har ett eget rum och som inte får några syskon. Va synd det är om mamman som bor i en liten hyresrätt och har en låg medelinkomst. Va synd det är om henne när paret separerar som inte kan leva i samma höga levnadsstandard. Va synd det är om henne som inte vill ha barn. Va synd om alla andra som inte lever som "jag". Inte tjänar lika bra som "jag", inte har stor villa, äktenskap, flera barn, utlandssemester och "mitt liv".

Har du någonsin tänk på att det kanske är ett val de gör? Att de struntar i hur allt borde vara och lever som de vill.

Jag är stolt över livet jag har byggt upp till mig själv. Min ekonomi, mitt hem, mina saker, mina drömmar och längtar inte efter mer. Behöver inte mer. Jag drömmer inte om villa, Volvo, trädgård etc.

När jag flyttade tillbaka till Sverige och fick lite högre lön, satte jag den direkt på sparkontot. Så jag har aldrig egentligen vant mig att ha högre lön än min spanska. Jag har mer pengar på sparkontot och har mer pengar till upplevelser och resor men för mig var t.ex. steget inte så stort att gå ner till mammapenning. Jag har aldrig haft delad ekonomi eller levt på två inkomster. Han har levt på mig. Jag har alltid haft makten. Kännt ansvar för mitt liv, mitt handlande, min framtid.

Vardagens val och prioriteringar. Ibland får jag känslan att en del känner att de liksom av en slump hamnat med för stort hus, stressande heltidsjobb, överkonsumtion och dyra utgifter. Inte att de är val de gjort.

Våga välja annorlunda! Prioritera om för att få mer tid, att leva. Fundera över hur du väljer att leva, om just det här valet ökar andelen ägande eller bara vara i ditt liv. Att våga välja om när livet skaver. Att inte jämföra sig med den perfekta retuscherade städade lyckade ytan... Att inte leva sitt leva efter andras förväntningar, måste och borde. Att lyssna på sin inre röst och sina drömmar.

Att den materiella identiteten och status inte är något värd om du inte mår bra själv.

7 kommentarer:

Eva sa...

Välformulerade funderingar, verkligen! Håller verkligen med om att det finns en hets om att allting ska se så bra ut, utåt. Däremot tycker jag inte att dina första påståenden, att det skulle vara tråkigt att leva enklare. Det är snarare tvärt om. Trendigt är att köpa allting på loppis (gärna då också sälja själv), att detoxa helt från socker och gluten och allt vad det är. På senaste tjejmiddagen kände jag mig som en dinosaurie för att jag beställde kyckling, alla andra tog vegetariskt.. Så du är nog rätt trendig med ditt tänk!

Apropå att skryta om hur berusad en var. Jag har ALDRIG heller förstått vitsen med att folk gör så här i Sverige. Jag skulle snarare tycka det var pinsamt om det kom fram.. Kanske för att jag också har en del utlänska influenser då?

Ann-Christin sa...

Funderingar som jag i mycket kan känna igen mig!

Bella sa...

EVA: Trendig men tråkig;) Jag får känslan att många tycker jag är tråkig när jag väljer bort alkohol eller restauranglunch och jag får förklara mig. Eller att det inte ses som status att äta rester. De borde det göra eftersom det sparar både pengar o miljö. Jag tycker själv inte jag har ett tråkigt liv, jag älskar mitt nya liv. Utan design-, klädes- och boendehetsen. Men jag anser nog ändå att det är trendigt inom vissa kretsar med att handla second hand, bo på landet, odla själv medan det fortfarande finns en stor del som vill tjäna mycket pengar, bo i stor dyr villa, har två bilar, äter mycket ute på dyra inneställen, åker på utlandssemester (Thailand?) + att de ska göra allt samtidigt karriär, småbarn, resa och villa och semesterstuga.

Jag har tyvärr en hel hög på FB som bara postar dyra lyxmiddagar, SPA- och hotellnätter, weekendresor och dyra trendiga märkesinköp (ACNE skor för 2-3000kr). Jag har slutat följa dem på instagram för jag orkar inte se en till svindyr inredningsdetalj till deras vit/svarta hem. Jo, jag har ju jobbat på modeföretag och nu på arktiektföretag så exkollegorna anser ju att status ser ut på ett visst sätt.

Att äta mer vego verkar vara 2014 års nyårslöfte. Jo, mitt mål är inte att vara trendig utan att äta lite hälsosammare vegomat än jag gjort på sista tiden då det blivit väldigt mycket pasta/pesto - pasta/ketchup till barnet.

Bella sa...

Jag tror absolut att en enklare livsstil ligger i tiden och att inom några år kommer väldigt många fler våga stå för sitt enklare liv, medvetna val, hälsosammare mat och definiera sig själva som "minimalister".

Precis som det förhoppningsvis kommer anses mer ok att välja ett annat liv än alla andra gör. Att människor inte skulle bli så provocerade av t.ex. stjärnfamiljer eller att man väljer bort barn. Att inte följa normen. Hoppas du inte tar det fel men så länge man lever i ett äktenskap, med barn, villa etc så reagerar många inte utan man anses som normalsvensk. Det är först när man inte följer mallen/normen som åsikterna börjar hagla... t.ex. Stackars barn som växer upp utan sin pappa! Eller det är bäst för barn att växa upp i hus med trädgård.

Oj, så mycket tankar...
Kram

Emma sa...

"Fjärde volvon till vänster" När I är i Sverige med mig brukar han skämta om hur lika alla lever. Samma märken, samma statusprylar. Det är väldigt utpräglat så i Sverige.

Och kanske har folk börjat bli medvetna, detoxa hemodla och så.

Men att skippa alkohol är otroligt provocerande. Läste en krönika i DN om det nyligen. I Sverige finns bara tre ursäkter till att tacka: jag kör, jag är gravid eller jag är alkoholist.

I Spanien godtas iof inte ens de två första...

Bella sa...

Ja, precis som du skriver. Det är samma statusprylar, märken etc. Jag tror många inte ens märker det. I LAS Palmas skämtade de med oss och sa att vi var inte så typiskt svenska i hur vi klädde oss och speciellt klädde vårt barn. Det är svårt att förklara med i Bcn kunde jag se svenskar långt ifrån. Inte pga av att de är blonda utan t.ex. Killarnas frisyrer och tajta jeans. I Sverige går nästan inte någon utan tighta jeans med utomlands är bootcut, raka helt normalt. Barnen som ofta har färgglada kläder, i många fall inte så könsstereotypa.

Alkohol. Ja, oj vad det provoceras. I närhet har alla vant sig då jag knappt druckit någonting de senaste 10 åren. Nån enstaka gång i Spanien dricker jag Martini med fanta citron. I mitt fall brukar jag få dra mina tre ursäkter. 1. Har aldrig tyckt om berusade människor, som liten hällde jag ut sprit på mina föräldrars fester (oj, så präktig). 2. Tycker själv inte om att vara berusad, tappa kontroll. (Ja, men ha lite kul nu få) 3 jag mår inte bra av alkohol. I testade 2002 kanske och fick torka halva natten. I Sverige spyr många ch fortsätter men inte jag. Jag tycker inte om hur jag reagerar, känner mig ch mår.

Bella sa...

Jo, jag drack när jag var ung. Även öl trots att jag var glutenintolerans - till någon sa men du får ju inte dricka öl, det är ju gluten i det! Shottade gratis på barer i Spanien när jag var 16-18 år. Drack t.o.m hembränt i Varberg när jag var 15 kanske, livsfarligt men det fanns press. Till även min dåvarande kille fick torka kräk i nån tjejs hem efter mig. Pinsamt!