29 jan. 2014

Vad definierar dig?

Jag inser att jag nästan bara lånar böcker om personlig utveckling. I en av de finns en uppgift som går ut på att försöka minnas lyckliga minnen. När var du riktig lycklig? Försök minnas vart du var, vad du gjorde etc.

Dagar bredvid havet brukar jag älska, lugna avslappnade dagar, gärna med värme och ljummen vind. Att sova, många långa timmar, även siesta i en mjuk säng, helst med tjockt täcke. Att titta på film eller serier, gärna feelgood eller romantiska komedier. Barcelona, känner fortfarande doften, blandningen av avgaser och nybakat bröd, låter kanske konstigt med det är Barcelona för mig. Promenera i storstäder, upptäcka nya ställen, med butiker, kaféer, restauranger, lekplatser... Jag minns när jag fick mitt första jobb, Drömjobbet! Att dansa till latinska rytmer tills tidig morgon på ett utomhusdiskotek en varm sommarnatt. Roadtripp, att vara påväg, köra bil. Att sitta på en uteservering i solsken på våren. Att känna flow, att skapa och känna kreativitet. Dagarna på La Manga. Att höra mitt barns underbara smittande skratt.

"Om du får önska fritt, vad önskar du dig då? Vad skulle du göra om du inte gör det du gör?"

Den sista frågan dröjer sig kvar. För jag vet inte svaret. Jag har funderat en del under veckan om vad som definierar mig speciellt om jag tar bort en del av mig, modedesignern, vem är jag då? En liten del av mig drömmer fortfarande om drömmen som inte blev verklighet, att driva eget klädmärke. Jag är medveten om att verkligheten inte gör mig lycklig, att jag redan tagit den vägen. Men någonting i att driva eget företag lockar fortfarande... Friheten?

Jag har ju rensat i flera omgångar men har fortfarande ganska mycket saker i mitt hem. Speciellt i min bokhylla. Bokhyllan jag under många år drömde om. Att samla mina böcker, mina minnen, mina saker på en plats. I mitt framtida hem. Men nu står böckerna bara där. Har inte öppnat en enda av alla de fina designböckerna eller kurslitteraturen från mina år i Madrid. Jag har även kanske 50 cd-skivor som jag inte lyssnar på, mest latinsk musik. Men att slänga dem känns som om jag slänger en del av vem jag var. Så löjligt! Musiken finns ju kvar men när jag sitter där, bland mina skivor och böcker så minns jag vem jag var. Vem jag är?

Hur jag kom hit. Där jag är nu. Vart jag är påväg?

Vad vill jag ha mer av i mitt liv? Mindre? Jag tittar igenom mina anteckningar och ser att jag skrivit att jag vill ha - för lite sömn, tröttheten, vakennätterna, irritation, bråk och kaos - ut ur mitt liv. Inga nya bebisår. Ingen påfrestande negativ relation.

Under vill ha mer står det långa lugna semestrar med värme, bad o familjetid. Oplanerade dagar. Tid att läsa böcker, se på film o serier. Laga mer mat och ha roliga middagar. Återhämtning på kvällen, lugna morgonar. Närvarande lektid varje dag. Mysiga vardagar. Slow Life.

Jag funderar på hur jag beskriver mig själv, t.ex. här på bloggen. Utlandssvenska. Modedesigner. Spaniensvenska. Hur jag presenterar mig själv. Minns hur stolt jag var när jag sa att jag jobbade som modedesigner på Massimo Dutti. Eller att en del presenterar sig som gift tvåbarnsmamma, normen. Eller att jag inte skulle beskriva mig som singel, utan ensamstående mamma.

Hur jag genom Pinterest (DesignBella) har byggt upp en fasad av saker jag tycker om, tycker är snygga, finner intressanta, skulle vilja göra - DIY, är inspirerande eller är jag bara yrkesskadad? Skapar moodboards för att finna en ny väg. Visionboards. Genom min pinterest märker jag att jag intresserar mig brett inom design, både kläder, inredning, arkitektur, grafisk design, konst - allt i mitt formspråk. Boards som ökar mest just nu är "visionboard", "compact living", "urban" och "DIY".

Jag minns att det jag tyckte mest om med att starta eget var att skapa SMiDs formspråk. Att samla inspiration och finna det jag sökte. Känna flow när det jag skapade såg ut som i min inre vision. Det får jag nu av pinterest, säkert därför jag är så beroende. Under mina studieår kunde jag spendera timmar med att klippa i tidningar och skapa styleboards.

Om jag tar bort designern, yrkesrollen, från hur jag definierar mig, vem är kvar då? Jag är ju fortfarande samma kreativa jag, med samma intresse, hobby och kan fortfarande spendera min fritid på pinterest. Vem är jag om jag tar bort ytan. Funktionella praktiska stilrena jag. Kontrollmänniskan som älskar att planera och organisera. Som hjälper andra att rensa på fritiden för att det känns befriande. Vad skulle hon jobba med?

Hur definierar du dig själv? Eller mer intressant tankeexperiment: Hur skulle du vilja definiera dig?

6 kommentarer:

erikakanberika sa...

Så himla stora och svåra frågor. Just därför är dom viktiga att ha med sig tror jag. Befinner mig själv väldigt ofta med just dessa tankar. Vad är det jag vill med mitt liv? Och det är så konstigt: för jag vet verkligen inte. Kanske har jag aldrig gjort det heller?

Bella sa...

Ja, de stora men så viktiga frågorna! Det är så lätt att bara följa med strömmen utan att tänka efter. Vad vill jag egentligen?

Efter en bergodalbaneresa in i mammalivet har jag nog precis stigit av. Att designa, läs kopiera, kläder hela dagarna känns inte längre som min livsuppgift. Trots att jag drömt om det sen jag var barn. Men modebranschen ser inte ut som jag skulle önska så och om jag ska jobba 35 år till är det bäst att tänka igenom vad jag vill göra,

Kul att du hittat hit!

Emma sa...

Jag vet inte, befinner mig också i en övergångsperdiod. Sedan jag gick fick presskort och jobbar heltid som journalist är det väl det jag borde kalla mig men det känns så snävt. Det är dock väldigt roligt och jag har inte trivts så bra med något på länge. det handlar väl om att jag just nu får in uppdrag på löpande band och att det fungerar. Någon trygghet har jag egentligen inte, men det känns ganska tryggt i alla fall.

Och så alla andra roller. Mammarollen. Den rollen tar upp väldigt mycket av mig.

Men jag känner att jag nosar på vad jag vill. Den här friheten att kunna nörda in på teman som intresserar och eller engagerar mig och sedan få betalt för det.

Den stora frågan för mig / oss nu är : var ska vi bo? Barcelona ligger där och hägrar som den självklara platsen men det är så mycket som talar emot. Klarar vår relation närheten till hans absorberande familj? vi vet inte ännu och om bara månader flyttar vi (till midsommar) ut. Det känns rotlöst. Att inte ha ett hem är lite som att vara singel och inte ens ha någon man är intresserad av. Inte ens vara förälskad, inte lite kär inte älska. Barcelona känns som det där fantastiska exet som är så svårt att låta bli...fast man känner till alla hans skavanker och alla problem han medför... haha! Du förstår vad jag menar.

I mitt fall känns det bra i min relation, och mitt jobb börjar fungera. Hemmet och en stabil plats saknas däremot...

Bella sa...

Häftigt med journalist! Tror att det finns ett stort intresse av vad som pågår i andra länder och genom att du kan språken kan du dela information som annars förvrids. Önskar så att du kan leva på det! Tryggheten kanske du får genom att I har en fast tjänst?

Mammarollen. Den livsförändringen!

Ja, Barcelona! Hos mig finns finns fortfarande drömmen kvar.... Ni kanske måste testa? För att veta?

För mig har så mycket fallit på plats sen jag har ett hem, en trygg plats för mitt barn att växa upp. Närheten till mina föräldrar.

Att ha hns familj nära kan ju hjälpa till i vardagen med. Skulle ni bo i centrala bcn då (finns det en lgh?) annars kan ni ju bo i nån fin kuststad på lagom distans till både Barcelona och familjen. Så de inte bara kommer över när om helst. Cambrils är ju en jättemysig kuststad, säkert perfekt för barnfamilj. Jag funderar på vilanova, för att det finns butiker och ligger närmare Bcn. Sitges är lite för dyrt. I mina tankar vil jag tillbaka till Bcn när lillen är tonåring...
När jag pendlade upp till Tordera såg jag också hur många fina små städer som helst. Närheten till havet lockar mig. Min syster bor ju uppe i bergen 20 minuter från Sitges. Enligt mig är det för avlägset men hon älskar det.

Svåra stora val. Men man kan alltid välja om om det skulle bli fel. .
Kram

Emma sa...

Hoppas och tror snarare att jag själv får ett fast frilanskontrakt, "stringer". Redan nu har jag a-kassa och pensionsparar etc. Jag känner mig trygg i vårt förhållande men skulle aldrig hänga upp min framtid på honom. Jag tvivlar inte på framtiden men... man vet ju aldrig.Allt kan hända. Döden. Svek. Olyckor. Missförstånd. Just nu känns det som att jag själv kan uppnå "trygghet" via den banan jag gett mig in på (vilket en fast anställning iofs också är en illusion av!!) redan i mars 2014 utefter vibbar från arbetsgivare.

Fasen, Bella, även du får mig att titta med allt längre och förföriska blickar mot Kataloniens kust ;-)

Bella sa...

Oj, så kul för dig! Jag håller tummarna!

Nej, jag har aldrig litat på min partner för försörjning, kommer aldrig att göra. Vill alltid stå på egna ben och ha tjäna/spara mina egna pengar. Tyvärr tror jag många kvinnor fortfarande får en chock när livet förändras. Att det kommer aldrig hända mig, så skulle han aldrig göra mot mig. Jag vill t.ex. Aldrig heller köpa en lgh som vi skulle behöva två inkomster för att köpa. Nu tror jag min självständighet har slått tillbaka lite på mig och jag fått försörja min partner, mitt barn själv under många år. Jag hoppas att jag kommer få tillbaka detta i framtiden, om än som ett sparkonto till vårt barn.

Även jag lockas av Kataloniens kust men känner att Sverige är bäst för mig och mitt barn nu och närheten till mina föräldrar som börjar bli gamla uppskattar jag varje dag.