23 feb. 2014

3 år sedan jag blev mamma...

3 år. De är snart tre år sedan den där dagen jag chockades av vattnet gick redan i v.36. Ett akutsnitt senare och mitt liv förändrades för alltid. 3 år då jag lärt mig leva oro, ängslan och sårbarhet. Livrädd att det ska hända mitt barn något. Livrädd att det ska hända mig och mitt barn växer upp utan sin mamma.

3 år av minnen. 3 år som känns som mycket längre då dagarna även inkluderar vakennätter. Sömnlöshet. Småbebisåren som gått fort och långsamt på samma gång. Jag känner att jag har njutit. Varit närvarande. Jag har lyssnat på mig själv, min magkänsla, mitt mammahjärta. Lyssnat på mitt barns signaler.

En treårig bergodalbana. Höga toppar av flödande kärlek och djupa dalar av ansvarsångest.

Att bli mamma har förändrat mig. Mer än jag någonsin trodde. Mitt liv fick en större mening och jag ändrade fokus, vad som är viktigt i mitt liv. Första månaderna är fortfarande ett känsligt ämne. Komplikationerna, att inte orka ens ta hand om mig själv och ha ansvar för en liten nyfödd bebis. Att kämpa för att få amningen att fungera. Att leva i en bebisbubbla, där jag inte vågade lita på mina närmaste utan kände att allt ansvar var mitt.

Dubbla känslor. De där panikkänslorna när mitt barn på en kort sekund försvinner på Ica. När han trillar och slår sig eller när han är sjuk.

Den enorma kärleken till mitt barn från stunden han lades på mitt bröst och tittade på mig med sina stora mörka ögon. Jag älskar att jag vågade mig in på denna bergodalbaneresa som mammalivet är. Jag älskar att jag verkligen försökte vara närvarande under småbebisåren. Att jag tog mig tid och tryckte på pause. Jag älskar att mitt barn blivit större. Att han kan själv. Att han berättar, undrar, frågar och funderar. Att han är en egen liten personlighet, som jag får lära känna varje dag.

Jag älskar mitt barn över allt annat, men jag vill inte göra om gravid/förlossning/komplikationer/amning/sömnlöshet...

Jag blev en annan typ av mamma än jag trott. En närabarnmamma. Attachment parenting med långtidsamning, samsovning och väldigt många åsikter från omgivningen. Men min mamma, hon har stöttat och påmint mig om att lita och lyssna på mig själv. Att inte tappa bort mig, mina åsikter, känslor och tankar.

Snart börjar nästa treårsperiod. Att leka, lära, upptäcka och vara kreativ. Att låta mitt barn vara barn så länge jag kan.

Men just nu, vill jag bara njuta av min tvåspråkiga halvspanjor, som ger mig så mycket glädje, skratt, lycka och kärlek. Varenda dag. Som låter mig upptäcka världen och livet pånytt. Som är så kärleksfull, omtänksam och vild.

Tänk att det idag gått tre år sedan den där dagen då jag kände mig konstig. Tre år sedan vattnet gick och jag ringde I i panik. Han satt på flygplatsen i Alicante. Påväg att gå på ett plan hit. Jag hann berätta att det blir akutsnitt innan han boardade. Mormor var den första som fick hålla dig, älskade du! Sååå liten, sååå underbar. Mitt barn!

Tänk att det gått tre år sedan jag blev mamma, känns som jag alltid har varit din mamma...

15 feb. 2014

Good enough och livsval...

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva detta utan att det låter fel men av nyfikenhet har jag börjat fråga vad vänner tjänar. Resultatet: jag tjänar minst. Modebranschen betalar t.o.m sämre än till den nyexaminerade sjuksköterskan. Jag förstår varför. Barndoms- och ungdomsdrömmen. Att jobba med mode.

Men jag är inte helt säker på hur jag känner inför att mina val, roliga, lärorika, spännande val har lett mig mot en lägre lön, osäkra kontrakt och dålig pension. Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Men det har nog delvis att göra med min erfarenhet i Spanien. Min svenska inkomst är nästan dubbel så hög som min spanska var. Samma jobb. Mileuristas (de som tjänar 10000kr/mån).

En vän säger till mig, men självklart kan du be om fast tjänst, att jobba 80% och ha lång semester. Jag skrattar, tror att hon skämtar. De gör hon inte.

Jag tycker inte om att vännerna tycker synd om mig. Lågavlönad ensamstående mamma. Jag mår bättre nu än jag gjorde under mina driva eget år då jag låg sömnlös många nätter och oroade mig för fakturor, kunder och att sälja tillräckligt den månaden. Jag mår bättre nu än när jag jobbade på de stora modeföretagen med höga prestationskrav, stressiga dagar men hög status. Modedesigner.

Precis som många hör "pilot" och tror mitt barn pappa tjänar massor med pengar. status.

Drömmen är inte längre viktigast utan verkligheten. Min vardag. För mig är det inte värt det. Jag är värd mer.

Jag känner mig rik. På tid. Jag har sänkt mina krav. På mig själv. Pressar mig själv bara till good enough. 80%. Resten av tiden är jag snäll och lyssnar på mina egna småbarnsmamma ursäkter som att jag sovit dåligt. Jag tror inte min omgivning har märkt någon skillnad. Men nu vandrar mina tankar, jag klottrar idéer igen och känner mig kreativ.

Jag leker med tanken hur det skulle vara att inte jobba med design. Att design är enbart min hobby. Min fantasifulla tillflyktsort där jag inte behöver tänka på vad som säljer, kundernas åsikter utan bara skapa till mig själv. För min skull. Någonstans slutade jag lyssna på min känsla. Blev så orolig att tycka fel. Otrendigt.

Tappade bort min kreativitet. Den som är en stor tårtbit av mitt livshjul. Flow-känslorna. Att känna mig inspirerad. Att känna mig jag.

När jag jobbar med ett kreativt yrke har jag inte ork över till mer kreativitet. Nu har jag hittat balans. För jag sätter inte lika höga krav på mig själv. Börjat måla igen. Hittar på DIY- projekt. Vill skapa, måla och pyssla med mitt barn. Project Life. Googla så förstår du vad jag menar. Att samla på minnen. Därför älskar jag instagram. Där samlar jag mitt barns uppväxt. Ja, jag har blivit en sån mamma jag aldrig skulle bli som bara tar bilder på sitt eget barn. För ingenting är viktigare just nu. Mitt barn är prio 1.

Jag tjänar minst bland mina vänner men jag tycker jag lever lyxliv. Jag kan inte köpa alla de där prylarna, gå ut och äta eller på krogen flera ggr i veckan. Men. Det livet. De där extra 5000-10000 mer i månaden skulle inte göra mig lyckligare. Jag har hittat min goodenoughnivå. Min tillräckligt. Självklart skulle jag gärna vilja spara dem, till äventyr, upplevelser eller trygghet. Men inte för att kunna spendera mer.

Det kommer nog ta några år innan jag hittar mitt nya jag, där jag inte vill stolt presentera mig som modedesigner.

13 feb. 2014

Att veta sitt värde...

Så en kall grå februaridag ringer telefonen och jag blir erbjuden "drömjobbet i modebranschen". Det jag drömde om som liten, det jag drömde om som tonåring, det jag drömde om för ett år sedan när jag önskade det som mest. Ett år senare ringer telefonen och det är dubbla känslor. Jag ber om att få sova på saken.

Sex månader tillbaka i ekorrhjulet. Ett vikariat. Samma sexmånadersperiod jag ska vara ensam i 7-veckorsperioder med mitt barn. Som jag redan köpt biljetter för att spendera 2 sommarmånader i Spanien. Två olika typer av liv. Ett lugnt liv då jag jobbar 80%, hämtar tidigt på förskolan, har tid för mig, mitt barn, min familj o vänner. Ett drömliv.

Eller status. Designerjobb. Stort svenskt modeföretag. Drömmen för så många unga. Men dåligt betalt, stressigt och otryggt. Kanske min chans för en framtid i modebranschen. Men är det vad jag verkligen vill?

Jag sover dåligt den natten. Väger för mot nackdelar. Inser att jag inte längre drömmer om drömmen. Jag ser även verkligheten. Sömnlösa nätter, stressen, oron och småbarnsåren som kommer bli en dimma. Lååånga dagar för mitt barn på förskolan. En trött mamma som inte orkar leka. En stressig mamma som inte har tid. En annan jag.

Jag är värd mer. Mitt barn är värd mer.

Jag frågar de som känner mig bäst. De som följt med genom alla tidigare kapitel av mitt liv. De som jag litar på. Alla ger samma svar.

Min barndomsdröm förblindar mig fortfarande. Den får mig att vilja mer än vad jag orkar. För i min barndomsdröm finns inte verkligheten. Varken dagens modeföretag, modebranschen eller hon jag växt upp och blivit.

Hon som är värd mer. Enligt alla som känner henne.

Att välja, acceptera. Att jag inte klarar av att vara alla olika jag. Samtidigt. Att våga välja det enkla, lugna,långsamma nerväxlade livet. Som får mig att må bra, som gör mig lycklig.

Om framtiden vet jag ingenting. Men magkänslan säger att det här är rätt beslut. Att ha tid under småbarnsåren. Att prioritera mitt barn under de kommande åren av mitt liv. Att uppskatta att jag får arbeta med mina föräldrar. Att njuta av den här tiden. Kanske den bästa i mitt liv.

8 feb. 2014

Att byta fokus och välja annorlunda...

Jag försöker medvetet byta grupp jag vill identifiera mig med. Jag har under många år mentalt försökt vara den trendiga modedesignern. Det blir som en tävlingsprocess att försöka hålla jämna steg, välja rätt. Duktighetsideal med höga krav. Att vara lyckad, i andras ögon. Status.

I mitt fall har status inte handlat om pengar o makt. Utan på stil, smak, trendkänsla. Jag tänker t.ex. På mitt klädmärke SMiD. Om jag hade låtit den praktiska funktionella jag vara kund så hade en del val sett annorlunda ut. Jag hade ju kunnat skapa snygga mys/hemmakläder. Men jag ville skapa något modernt/trendigt utan att själv vara trendig. Formspråket är mitt men materialvalet var fel. Jag är en Jersey /stickat/ plysch/ mysklädesperson. Bekväm och enkel.

Det handlade nog om att vilja vara någon jag inte är istället för den jag är. Tror aldrig jag har berättat att de första plaggen jag gjorde till SMiD såg ut som Spanska Desigual. Färgglada stuvbitar med olika mönster. Reusetänk. Mönsterkonstruktionen var samma men det såg helt annorlunda ut. Design är en stor del av mig. Men jag kan välja hur jag använder den. Byta fokus. Just nu håller jag t.ex. På men containerhus. Planlösning. Compact living. Via pinterest hamnar jag på företag som skapar hem till de som idag bor i hyddor/skjul där container är ett steg uppåt, framåt. Jag identifiera mig även hellre med att bygga fler hyresrätter än lyxvillor.

Det är snart 5 år sedan min svärmor fick sin cancerdiagnos och dog på tre månader. På 3 månader förändrades livet föralltid. Mitt barn växer upp utan farföräldrar. Hon som tjatade och längtade så efter barnbarn. Att rensa ut ett hem förändrade mig. Den som har flest saker när de dör vinner inte.

Jag kan låna vilka böcker jag vill men väljer att läsa "rik på riktigt", "lev enklare", "växla ner", "slow" etc. Det passar mig och känns rätt tänkt just nu. I en av böckerna står det "du måste ingenting". Att det finns vilja även i alla måsten. Att inte låta vanans bekvämlighet hindra förändring. "Vad är friheten värd om vi inte vågar välja annorlunda?" I en annan skriver de om privatekonomi, konsumtion och undrar hur många timmar saker kostar. Är plagget värt att jobba en dag för?

Läste på en blogg för några månader sedan "din vardag är ditt barns barndom". Jag försöker finna lagom för mig. Good enough. Speciellt under vabruari. Läser om vardags-Kaizen, enligt principen många bäckar små - "ständiga förändringar till det bättre". Att ta mig tid att svara, fråga och lyssna, att alltid ha tid att kramas/gosa/mysa och för en extra puss. Men även att planera in små äventyr och överraska. Gå på upptäcksfärd och ibland göra något knasigt oväntat. Min pappa är suverän på det. Som att ha sjörövarmiddag med t.ex. Tacos som man bara får äta med händerna, slafsa till det rejält. Min mamma lagade bra mat varje dag under hela min uppväxt men det är pappas plättar med alldeles för mycket sylt och glass jag minns.

Att skapa minnen. Barndomsminnen.
Att få vara den roliga kreativa mamman. Som har tid.

2 feb. 2014

Våga visa mer av vem du är!

Jag tjuvkikade över axeln på min väns instagramflöde. Funderar på informationen jag dagligen möts av. Om jag skulle kunna logga in och se den socialamedievärlden från någon annans perspektiv. Jag tänker på hur jag medvetet inte följer kändisar, bloggare, modeller etc. Där bara en ytlig fasad visas upp. Om jag t.ex. skulle mötas av min tonåriga brorsdotters flöde. Med selfies med putande munnar, svalliga hår, tonårskroppar. Varenda dag.

Jag bestämde mig att rensa bland mina FB-vänner. För mig är det fortfarande ett kul bra sätt att hålla koll på mina spanska vänner och mitt barns släktingar får små inblickar i hans uppväxt. Jag försöker att posta saker jag finner intressanta. Tidningsartiklar, blogginlägg och TED-föreläsningar. För trots att jag inte får så många likes så vet jag att alla läser. Scrollar och undermedvetet reagerar. Att jag har en kanal ut för mitt budskap.

Under de senaste månaderna har jag träffat nya bekanta. Som varken känner mig, den jag var, vet vad jag är utbildad till, jobbar med, min bakgrund eller mina intressen. Inte heller mina politiska åsikter, min familj eller vänner. Som ser världen utifrån ett annat perspektiv än mitt.

Jag tror jag är normal, att jag är norm. Det tror väl alla? Alla tycker och tänker väl ungefär som jag. Alla möts väl av ungefär samma information som jag. Men - nej! Spännande det här hur vi alla har skapat ett nät med gamla klasskompisar, arbetskollegor, släkt och vänner. Som dagligen genererar en bild av världen. Som för dig blir normal, ditt liv.

Tänk om alla, även de som aldrig likear, kommenterar eller publicerar också skulle göra sin röst hörd. Om alla vågade visa mer av vem de är. Nej, jag menar inte genom bilder på sina barn, sitt hem, sin vardag utan genom att stötta det de tror på. Mångfalden det skulle skapa. En del texter går igenom bruset. En del ord når fram. Jag ska försöka ta ett steg mot vad jag tror på, stå för den jag är. Dela mina åsikter!

Ett exempel är när fler bloggare/ instagrammare/ FB-vänner vågar skriva/ dela om feminism/ komplicerade förlossningar/ att välja bort barn/ skiljsmässa/ abortfrågan i spanien/ konsumtionshetsen/ kvinnor i reklam etc så skapar det ringar på vattnet, till slut slår det igenom, den sociala medieväggen. Jag är orolig att världen är påväg mot extremerna, kanterna. Många omger sig bara med människor som tycker likadant. Lever i en bubbla. Istället för att våga diskutera sina åsikter och ifrågasätta. Vi behöver inte tycka likadant, du behöver inte hålla med mig. Vi får tycka olika men lyssna.

När en vän igår sa till mig: "du tycker ju om att göra research, det är inte alla som gör" slog det mig hur jag alltid vill lära mig mer, veta mer, läser all information jag kan få tag på innan jag samlar ihop tankarna och summerar. Googlar det mesta på gott och ont. Research! Det sådde ett litet tankefrö.

För att summera så skriver jag: våga visa mer av vem du är! - så kom även rubriken på det här blogginlägget.