23 feb. 2014

3 år sedan jag blev mamma...

3 år. De är snart tre år sedan den där dagen jag chockades av vattnet gick redan i v.36. Ett akutsnitt senare och mitt liv förändrades för alltid. 3 år då jag lärt mig leva oro, ängslan och sårbarhet. Livrädd att det ska hända mitt barn något. Livrädd att det ska hända mig och mitt barn växer upp utan sin mamma.

3 år av minnen. 3 år som känns som mycket längre då dagarna även inkluderar vakennätter. Sömnlöshet. Småbebisåren som gått fort och långsamt på samma gång. Jag känner att jag har njutit. Varit närvarande. Jag har lyssnat på mig själv, min magkänsla, mitt mammahjärta. Lyssnat på mitt barns signaler.

En treårig bergodalbana. Höga toppar av flödande kärlek och djupa dalar av ansvarsångest.

Att bli mamma har förändrat mig. Mer än jag någonsin trodde. Mitt liv fick en större mening och jag ändrade fokus, vad som är viktigt i mitt liv. Första månaderna är fortfarande ett känsligt ämne. Komplikationerna, att inte orka ens ta hand om mig själv och ha ansvar för en liten nyfödd bebis. Att kämpa för att få amningen att fungera. Att leva i en bebisbubbla, där jag inte vågade lita på mina närmaste utan kände att allt ansvar var mitt.

Dubbla känslor. De där panikkänslorna när mitt barn på en kort sekund försvinner på Ica. När han trillar och slår sig eller när han är sjuk.

Den enorma kärleken till mitt barn från stunden han lades på mitt bröst och tittade på mig med sina stora mörka ögon. Jag älskar att jag vågade mig in på denna bergodalbaneresa som mammalivet är. Jag älskar att jag verkligen försökte vara närvarande under småbebisåren. Att jag tog mig tid och tryckte på pause. Jag älskar att mitt barn blivit större. Att han kan själv. Att han berättar, undrar, frågar och funderar. Att han är en egen liten personlighet, som jag får lära känna varje dag.

Jag älskar mitt barn över allt annat, men jag vill inte göra om gravid/förlossning/komplikationer/amning/sömnlöshet...

Jag blev en annan typ av mamma än jag trott. En närabarnmamma. Attachment parenting med långtidsamning, samsovning och väldigt många åsikter från omgivningen. Men min mamma, hon har stöttat och påmint mig om att lita och lyssna på mig själv. Att inte tappa bort mig, mina åsikter, känslor och tankar.

Snart börjar nästa treårsperiod. Att leka, lära, upptäcka och vara kreativ. Att låta mitt barn vara barn så länge jag kan.

Men just nu, vill jag bara njuta av min tvåspråkiga halvspanjor, som ger mig så mycket glädje, skratt, lycka och kärlek. Varenda dag. Som låter mig upptäcka världen och livet pånytt. Som är så kärleksfull, omtänksam och vild.

Tänk att det idag gått tre år sedan den där dagen då jag kände mig konstig. Tre år sedan vattnet gick och jag ringde I i panik. Han satt på flygplatsen i Alicante. Påväg att gå på ett plan hit. Jag hann berätta att det blir akutsnitt innan han boardade. Mormor var den första som fick hålla dig, älskade du! Sååå liten, sååå underbar. Mitt barn!

Tänk att det gått tre år sedan jag blev mamma, känns som jag alltid har varit din mamma...

1 kommentar:

Emma sa...

oh vad fint och bra berättat! Grattis till tre hårda fantastiska år!