13 feb. 2014

Att veta sitt värde...

Så en kall grå februaridag ringer telefonen och jag blir erbjuden "drömjobbet i modebranschen". Det jag drömde om som liten, det jag drömde om som tonåring, det jag drömde om för ett år sedan när jag önskade det som mest. Ett år senare ringer telefonen och det är dubbla känslor. Jag ber om att få sova på saken.

Sex månader tillbaka i ekorrhjulet. Ett vikariat. Samma sexmånadersperiod jag ska vara ensam i 7-veckorsperioder med mitt barn. Som jag redan köpt biljetter för att spendera 2 sommarmånader i Spanien. Två olika typer av liv. Ett lugnt liv då jag jobbar 80%, hämtar tidigt på förskolan, har tid för mig, mitt barn, min familj o vänner. Ett drömliv.

Eller status. Designerjobb. Stort svenskt modeföretag. Drömmen för så många unga. Men dåligt betalt, stressigt och otryggt. Kanske min chans för en framtid i modebranschen. Men är det vad jag verkligen vill?

Jag sover dåligt den natten. Väger för mot nackdelar. Inser att jag inte längre drömmer om drömmen. Jag ser även verkligheten. Sömnlösa nätter, stressen, oron och småbarnsåren som kommer bli en dimma. Lååånga dagar för mitt barn på förskolan. En trött mamma som inte orkar leka. En stressig mamma som inte har tid. En annan jag.

Jag är värd mer. Mitt barn är värd mer.

Jag frågar de som känner mig bäst. De som följt med genom alla tidigare kapitel av mitt liv. De som jag litar på. Alla ger samma svar.

Min barndomsdröm förblindar mig fortfarande. Den får mig att vilja mer än vad jag orkar. För i min barndomsdröm finns inte verkligheten. Varken dagens modeföretag, modebranschen eller hon jag växt upp och blivit.

Hon som är värd mer. Enligt alla som känner henne.

Att välja, acceptera. Att jag inte klarar av att vara alla olika jag. Samtidigt. Att våga välja det enkla, lugna,långsamma nerväxlade livet. Som får mig att må bra, som gör mig lycklig.

Om framtiden vet jag ingenting. Men magkänslan säger att det här är rätt beslut. Att ha tid under småbarnsåren. Att prioritera mitt barn under de kommande åren av mitt liv. Att uppskatta att jag får arbeta med mina föräldrar. Att njuta av den här tiden. Kanske den bästa i mitt liv.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Tycker det var ett bra beslut, man ska följa sitt hjärta!

Har skrivit till dig på Facebook, vet inte om du sett det då det nog har hamnat i din mapp för dem du inte är vän med.

Skulle gärna bolla lite idéer med dig ang. företagande, design m.m. då det känns som vi tänker rätt lika!

Ha en bra fredag!

/Maria

Emma sa...

Strongt gjort! Helt rätt beslut, - förstår jag av dina tankegångar. Ändå svårt eftersom det var en dröm en gång i tiden, för inte så länge sedan.

Bella sa...

Maria: när har du skickat , har inte fått något. Försök igen! Till Gabriella Jonson? Jag bollar gärna idéer!

Emma: beslutet kändes ganska självklart men att släppa drömmen var/är det svåraste. Att acceptera det som aldrig blev, kommer att bli. Min dröm har gjort att jag accepterar sämre kontrakt, arbetsförhållanden, lägre lön etc. Bara för modebranschens drömstatus.
Kram