28 mars 2014

Ögonblick

Det är tyst här. Min tid och ork räcker inte till. Jag prioriterar sömn. Att vara ensam med en treåring fungerar så länge allt flyter på men den senaste veckan har jag haft fullt upp på jobbet, en liten som inte vill gå till förskolan och sovit oroligt. Sen att hissen varit trasig, tvätttiden missades, felplanering och diskuttioner.

Klockan är 05 och jag kan inte sova.

Jag kan inte låta bli att tänka på minnen. Ögonblick i livet. Som förändrar allt. Som leder oss in på en ny väg. Jag försöker gå tillbaka och minnas. Små händelser. Dofter. Känslor.

Som telefonsignalen mitt i natten. Den brutna rösten. Beskedet.

Att det kommer hända igen. Det kommer hända mig. Jag kommer vara personen som ringer. Jag kommer att förlora.

Det börjar sakta bli tydligare. Att livet har sin gång. Att det som inte får hända kommer att hända.

Jag försöker ta vara på tiden. Umgås, njuta och samla ögonblick.


Jag insåg häromdagen att småbarnsåren är väldigt korta. Att det är desto fler år med ett skolbarn. Som lever ett eget litet liv med vänner, vardagliga händelser, funderingar och frågor. Att barn blir stora så fort i dagens samhälle. Jag vill stoppa tiden. Flytta ut mitt ute i ingenstans så ingen ska ta barndomen från mitt barn.

Samtidigt som jag älskar stadslivet. Speciellt att mitt barn växer upp i en bredare verklighet än vad jag gjorde. Att det finns fler halvsvenskar i hans förskolegrupp. Med andra språk. Länder. Kulturer.

Project Life. Att ta ett foto varje dag. Att få följa med mig själv. Under några år när jag bodde i Spanien fotade jag knappt alls. Nu önskar jag att jag fotat de mest vardagliga sakerna som min lilla etta i Madrid. För jag minns knappt hur det såg ut trots att jag bodde där ett helt läsår. Att förlora minnen.

Jag försöker minnas mig själv. Som den jag var. Ung tonåring. Kär. Känslan när vi åkte hem efter en hel utenatt i gryningen. En pulserande stad. Jag saknar storstäderna. I mina ögon är Göteborg litet, med frisk luft om man jämför med Calle Verdi Barcelona. Fönsterna, de vita gardinerna var svarta av avgaser. Jag blev t.o.m allergisk, av den förorenade luften. Men lusten att åka tillbaka, flytta tillbaka finns där ändå...

Allt har sin tid. Jag vet att jag är där jag borde vara just nu. Ger mitt barn en trygg uppväxt. Om än som ensamstående mamma i väldigt långa perioder. Med en pappa på långdistans. Ingen idealsituation. Det sårar mig fortfarande att livet inte utvecklade sig som jag önskat.

Men då hade jag inte varit så närvarande. Stannat upp och njutit. Då hade jag säkert fortsatt stressa genom livet. Fortsatt i ekorrhjulet och försökt att inte ha dåligt samvete.

Ögonblick. Som förändrar allt.

17 mars 2014

Vad formar oss till den vi blir?

De senaste dagarna har jag funderat en del på vad jag vill lära mitt barn. Saker jag vill att han ska få uppleva. Såg en intressant TED-talks föreläsning om vad som gör oss den vi är. Vad formar oss till den vi blir?

Jag tänker på mina 25-års sommarsemestrar i Spanien. Under 25 år har jag spenderat 6 veckor i Spanien varje sommar. Sommarhuset i Spanien är den enda fasta punkten som finns kvar från min barndom. Där allt ser ungefär likadant ut. Där många av grannarna har sett mig växa upp, från jag var 6-7 år till nu, när jag kommer dit med mitt egna barn.

Hur mina föräldrars beslut förändrade min framtid för alltid. Hur jag idag kanske hade haft ett halvitalienskt barn om min mamma hade fått som hon ville?

Vad är hemma för dig? Vart känner du dig hemma?

Jag tänker på min egen lilla livshistoria. På tidigare vägskäl. Funderar över om jag hade gjort andra val. Valt en annan väg. Ibland tycker jag att det känns som om det var någon annan som levt mitt liv, att JAG t.ex. tog konsthistorialektioner på El Prado och Reina Sofia i Madrid eller skakande nervös tog körkortslektioner i centrala Barcelona. Att jag bodde 3 år bredvid el Rastro, i Madrid och fyndade saker där till mina skolprojekt. Eller mina 4 år på Calle Verdi i Gracia, att vi nästan varje helg promenerade ner genom Barcelona för att möta havet.

Att skapa sig själv. Skapa sitt eget liv. Svindlande tanke: Tänk att mitt lilla barn kommer växa upp och flytta ut i stora vida världen. Hur få år jag egentligen har med honom, som han kommer vilja följa med mig. Kanske 10 år. Tills han blir tonåringen och hellre vill hänga med sina vänner...

Jag tänker på hur viktigt kultur är för mig. Kreativa ideer. Hur jag vill dansa, måla, pyssla, skriva, läsa med mitt barn. Hur jag vill att vi ska upptäcka saker tillsammans. Hur jag redan nu mentalt planerar för de kommande åren. Hur jag vill resa och visa världen. Speciellt storstäder. Tänk alla museum som finns. Oj, så jag hatade att mina föräldrar släpade med mig på museer i hela världen som barn. Men, så mycket jag lärt mig...

Mix. Hur jag vill försöka fokusera på det positiva. Jag tror jag ett tag under några år när jag längtade hem till Sverige fokuserade lite för mycket på det jag inte tyckte om i Spanien. Ett sätt att bryta mig fri. Men nu hoppas jag att jag har hittat balans. Då jag är nöjd med mina beslut och hur livet är uppdelat nu med vardag, förskola och jobb i Sverige och semester, sol och fritid i Spanien. Kanske då det var så jag själv växte upp.

En vän berättade att hon tyckte om att jag uppskattar Sverige mer idag. Jag ser det positiva. Jag hade några år när jag flyttat till Spanien då det mesta med Sverige var fel, irriterande och jag idealiserade Spanien. Men, så gick utomlandsåren och mina känslor bytte fokus. Skimret försvann, dagarna blev vardag. 8 år i Spanien.

Som förändrat mig. Gjort mig till den jag är idag. Jag blev vuxen i Spanien, bodde i min första egna lägenhet, fick mitt första jobb etc. Gick på bröllop, begravningar, dop, var med halva släkten på BB. Spaniensvenskan har jag kallat mig. Det stämmer nog ganska bra hur jag känner mig.

Hur jag vill att mitt barn ska känna sig. Spaniensvensk / Svenskspanjor. Rik på upplevelser, kulturer, länder, språk... Att jag önskar att han ska känna sig hemma i båda länderna. Med det menar jag att jag vill att han ska veta hur livet ser ut i de två olika länderna. Livsstilen. Att jag vill försöka fokusera på det positiva.

Vad har format dig mest under din barndom?

...min syster lyssnar på Mecano på kasettband som vi köpt på en bensinstation när vi bilar hem genom Europa. Jag minns det så väl. Hur hon försökte lära sig spanska för att förstå vad de sjöng...

11 mars 2014

När tankarna blir ord...

Veckans inlägg här har tagit lite längre tid att forma. Men så igår kväll när min lille somnat tittade jag på Jills Veranda, de sista två avsnittet (Se dem på Svt play!) och så spred sig en sån härlig känsla i mig. För jag kände igen mig. Någonting i det där med country får mig att tänka på alla spanska smörsångare jag lyssnat på. Om hjärtesorg, olycklig kärlek, krossade drömmar och att finna frid. Om Life lessons och legacy. Jag vill inte översätta, då orden har ett annat djup på engelska...

Om allt som vi tar för givet. När sen bara minnena består. Om meningen med livet. Om starka känslor och djupa tankar. Om döden och livet.

Med krokodiltårar längs kinderna och näsdukar på hela soffbordet gick jag och la mig. Kunde inte låta bli att fundera över hur mitt barn kommer minnas mig. Vem jag kommer vara i hans livshistoria. Vem jag vill vara.

Jag vill vara hon, som vågar prata känslor. Hon som gråter till romantiska filmer. Hon som lyssnar till spanska kärleksballader och finner tröst. Hon som jag inte velat vara på flera år. Hon som förälskade sig i en pojke som skrev kärleksdikter till henne varenda kväll i flera år. Mig själv.

Jag läser om tvåspråkighet. Om svårigheterna när ens barn växer upp och blir någon annan än vad man tänkt, hoppats. Sin egen person. Personlighet. Som kanske t.o.m skäms över sin konstiga pinsamma mamma. Eller pappa. Som är från ett annat land. Som pratar ett annat språk. Minns den där natten för några år sedan när mitt barn bara var några månader och jag bestämde mig att mitt barn skulle växa upp i Sverige. För att bli svensk. Har än så länge aldrig ångrat det beslutet även om det valet gjorde att jag lever som ensamstående.

Lyssnade på Petra Krantz Lindgren på Nyhetsmorgon när hon pratar om barns självkänsla. Om kärnan. Om äkta engagemang. Om att ha tid att samtala, att barn söker kontakt, söker bekräftelse. Att svara med frågor istället för "Va duktig!". Istället undra: "Vem är det?", "Hur tänkte du då?", "Vad kände du?" etc. Hur jag vill att mitt barn blir modigt. Vågar vara känslig. Att lyssna på sina egna behov. På sig själv.

Precis som den här bloggen. Min lust att skriva. Ärligt och öppet. Att låta tankarna bli meningar och lyssna på min inre röst. Jag kluddar ner några ord om att välja en viss väg i livet. Om pressen att följa strömmen. Om att fundera på vad jag verkligen vill. Att våga leva! Att vara tacksam för det lilla i livet. Att uppskatta de där små sakerna. Att ta ett steg i taget, att välja väg i nästa korsning...

Att få följa med på mitt eget livs slingriga bergodalbana.

I ett annat liv hade jag velat bli musiker. Skrivit sliskiga, banala, förutsägbara romantiska texter... om livet!

2 mars 2014

Att älska det klyschiga trygga enkla småbarnslivet...

Jag läser om klyschor i bloggvärlden, om medelsvenssons, om vardagslivet. Det trygga förutsägbara lugna livet. Om att skämmas över fredagsmys, melodifestivalen eller att inte våga visa upp sina favoritklyschor, ängslig att verka töntig. Mina år utomlands har nog fått mig att våga stå för att jag älskar om t.ex "Så ska det låta". Eller våga berätta att jag somnade kl. 21 igår lördag kväll och här sitter jag kl. 05.30 och bloggar innan lillen vaknar. Förstår inte riktigt varför det skulle vara pinsamt. Speciellt inte eftersom jag har småbarn.

Det kanske även har med att jag känner att jag levt det där annorlunda statuslivet i Barcelona, bott utomlands och festat ända till tidigt morgon. Jag har rest ganska mycket och känner inget mindervärdighetskomplex. Jag ville under många år undvika Svenssonlivet. Sverigelivet. Men nu tror jag jag har hittat balans. Är nöjd och lycklig med mitt lilla enkla småbarnsliv. Har inget behov av att visa upp en fasad. För att dölja.

Jag tänkte skriva någonting om den snobbiga normativa gemenskapen i att leva som Svensson men vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Läste intressant om att ingen längre är medelsvenssons i Sverige. Att unga drömmer inte längre om kärnfamilj i småstad utan livskvalitet. Att de vill leva några år i storstadsmetropoler. Ett urbant liv med puls, kultur och samhällsservice. Nya drömmar.

Jag känner att jag är min generation. Som vill ha allt. Men som insett att livet inte går ut på att äga prylar. Utan vill hyra, låna, byta, strömma. Share economy. Känner dock inte igen mig i strävan efter att hela tiden vilja ha bättre. Bättre jobb, bättre partner, bättre boende. Eller, jo kanske... Men inte på det gamla sättet där bättre jobb betyder mer status/pengar utan kanske betyder mer fritid. Jag kanske är mer trendkänslig 80-talist än jag vill inse.

Jag läser om Sofi Fahrman nya satsning The you Way och får negativa vibbar. Den trendiga eliten som visar dyrt mode som man kan köpa genom att direkt klicka på plagget. Kändisar, bloggare med makt som använder den lite tveksamt enligt mig. Hon kommer tjäna pengar när hon sover som även är min dröm (vem drömmer inte om det?). Men till vilket pris. Unga ängsliga människor som köper en betald reklamkampanj kamouflerad i modemagasininspiration. Saknar det ärliga rättvisa transparenta sociala företagkonceptet!

Så trött på att lyxeliten verkar tro att alla strävar efter samma dröm, att leva Hollywoodlyxliv med dyra vanor, resor, boende, kläder, inredning etc...

Läste för något år sedan om Gwyneth Paltrow hemsida Goop och hur hon visar upp en cashmeretröja för några tusen kronor och länkar till varumärkets hemsida och får kommission, betalt för varje klick. Hennes personliga varumärke är så stark att många köper allt hon visar upp. Vilken makt! Jag önskar att fler skulle använda sin kändismakt till något bättre. Än att lura småflickor att man lyckats och är lycklig när ringen man visar upp på instagram kostar 55 000kr. Ja, jag blir provocerad!

Jag är själv nyfiken på sociala mediers effekter. Så jag gör små test för att se responsen. Som att klä min lille son i en flerfärgad mössa. Tjejfärger! Rosa vantar. Ja, min son älskar rosa/orange/lila! Men enligt vissa kommer han bli mobbad i skolan. Av grymma barn. Jag undrar om inte vi föräldrar har ett stort ansvar där, att lära våra barn om att alla är olika och det är okej att vara som man är. T.ex. att tycka om rosa om man är kille. Jag klär nog min son ganska könsstereotypt för att jag själv tycker om turkost, blått, svart men försöker undvika plasttryck och Batman/superman etc. Utmanar mig själv att titta på färggladare barnkläder, köpa mer rött, orange, lila, rosa, gult - flerfärgat till sonen. Han håller på att lära sig färgerna och älskar färg!

För mig är det viktigt att försöka vara så öppen som möjligt och låta mitt barn finna sig själv. Att stötta och finnas där när han upptäcker att barn är/kan vara grymma. Barn vars föräldrar är precis lika grymma enligt mig. Som inte accepterar att andra vågar vara annorlunda, unika. Nej, inte i Sverige! Här måste man följa de oskrivna reglerna om villa, Volvo, vovve, två barn och chartersemester. Lev som alla andra gör!

Och snälla du, när du postar en klyscha, skriv så att vi andra förstår hur pinsamt och töntigt även du tycker det är att du älskar de där klyschorna. För ingen kan väl älska att vara medelmåttig medelsvenssons, precis lagom...

Update: Jag hoppas verkligen ni förstod att dessa sista meningar är ironi? Själv börjar jag tröttna på att alla måste förklara sig eller bortförklara sig för att inte verka så svensk medelklass. Just nu (under 7 veckor) lever jag som ensamstående mamma, det betyder att jag lever småbarnsliv till 100%, 7 dagar i veckan. Noll egentid! Då gör de där små löjliga klyschiga vardagstraditionerna sån himla stor skillnad och jag njuter av pinsamma, töntiga saker som fredagsmys, vårblommor och fåglar som kvittrar eller att gå och lägga mig kl. 21 en lördagskväll och njuta av att få sova ostörd en hel lång natt och vakna av mig själv nästa morgon...