11 mars 2014

När tankarna blir ord...

Veckans inlägg här har tagit lite längre tid att forma. Men så igår kväll när min lille somnat tittade jag på Jills Veranda, de sista två avsnittet (Se dem på Svt play!) och så spred sig en sån härlig känsla i mig. För jag kände igen mig. Någonting i det där med country får mig att tänka på alla spanska smörsångare jag lyssnat på. Om hjärtesorg, olycklig kärlek, krossade drömmar och att finna frid. Om Life lessons och legacy. Jag vill inte översätta, då orden har ett annat djup på engelska...

Om allt som vi tar för givet. När sen bara minnena består. Om meningen med livet. Om starka känslor och djupa tankar. Om döden och livet.

Med krokodiltårar längs kinderna och näsdukar på hela soffbordet gick jag och la mig. Kunde inte låta bli att fundera över hur mitt barn kommer minnas mig. Vem jag kommer vara i hans livshistoria. Vem jag vill vara.

Jag vill vara hon, som vågar prata känslor. Hon som gråter till romantiska filmer. Hon som lyssnar till spanska kärleksballader och finner tröst. Hon som jag inte velat vara på flera år. Hon som förälskade sig i en pojke som skrev kärleksdikter till henne varenda kväll i flera år. Mig själv.

Jag läser om tvåspråkighet. Om svårigheterna när ens barn växer upp och blir någon annan än vad man tänkt, hoppats. Sin egen person. Personlighet. Som kanske t.o.m skäms över sin konstiga pinsamma mamma. Eller pappa. Som är från ett annat land. Som pratar ett annat språk. Minns den där natten för några år sedan när mitt barn bara var några månader och jag bestämde mig att mitt barn skulle växa upp i Sverige. För att bli svensk. Har än så länge aldrig ångrat det beslutet även om det valet gjorde att jag lever som ensamstående.

Lyssnade på Petra Krantz Lindgren på Nyhetsmorgon när hon pratar om barns självkänsla. Om kärnan. Om äkta engagemang. Om att ha tid att samtala, att barn söker kontakt, söker bekräftelse. Att svara med frågor istället för "Va duktig!". Istället undra: "Vem är det?", "Hur tänkte du då?", "Vad kände du?" etc. Hur jag vill att mitt barn blir modigt. Vågar vara känslig. Att lyssna på sina egna behov. På sig själv.

Precis som den här bloggen. Min lust att skriva. Ärligt och öppet. Att låta tankarna bli meningar och lyssna på min inre röst. Jag kluddar ner några ord om att välja en viss väg i livet. Om pressen att följa strömmen. Om att fundera på vad jag verkligen vill. Att våga leva! Att vara tacksam för det lilla i livet. Att uppskatta de där små sakerna. Att ta ett steg i taget, att välja väg i nästa korsning...

Att få följa med på mitt eget livs slingriga bergodalbana.

I ett annat liv hade jag velat bli musiker. Skrivit sliskiga, banala, förutsägbara romantiska texter... om livet!

4 kommentarer:

Casa Annika sa...

jag blir nyfiken. Varför ville du att din som skulle bli svensk?

Bella sa...

Jag är medveten om att de där orden provocerar men innan jag fick barn hade jag nog inte tänkt så långt att barnet skulle bli sin egen person. Med egna åsikter, erfarenheter och barndom. Men så när vi spenderade några mammaledighetsmånader i Spanien så kändes det bara helt fel, för mig. Dani bara gallskrek bland de spanska släktingarna, tyckte inte alls om den höga ljudvolymen och att alla var så närgående. Ja, han var bara 3-7 månader men visade det så tydligt. Han är fortfarande lite blyg, eller fundersam, lugn, känslig och omtänksam. Mer svensk? Sen var/är jag inte alls överens om den auktoritära uppfostran och kunde inte se mig själv lämna mitt barn på en spansk förskola. Tycker fortfarande inte om hur många spanjorer behandlar sina barn, med hot, rädsla och auktoritet.

Sen fanns tankarna på att jag ville att han skulle växa upp med hopp i vattenpölar, att få smutsa ned sig men även de svenska grundvärderingarna. Ja, den svenska pedagogiken, speciellt i förskolan. Reggio Emilia.

mellan mig och hans pappa har just detta aldrig varit en disskussion utan vi både var överens om detta. För I handlar det nog mest om hur han anser svenskar vågar så mycket mer, är mer fria (från det katolska) och självständiga.

Ja, det är ett komplicerat tema med massor av känslor och jag vet flera spanjorskor som bor i Sverige och det jobbigaste för dem är att se sina barn växa upp till att bli svenskar. Även om de själva valt att flytta hit och bo här och deras partner är svensk. Den kanske är för att många önskar sina barn sin egen barndom?

Bella sa...

Bloggarkivet är ju öppet så där kan du gå in och läsa. Min son föddes i feb 2011 och vi var i spanien från maj-sept.

http://backstageimodebranschen.blogspot.se/2011_07_01_archive.html

Casa Annika sa...

Intressant, vilket bra svar. Jag tror på det sista du säger, att många önskar sina barn sin egen barndom. Jag tänker och funderar mycket runt detta, men vet inte hur jag kommer att känna när barnet väl kommer.