28 mars 2014

Ögonblick

Det är tyst här. Min tid och ork räcker inte till. Jag prioriterar sömn. Att vara ensam med en treåring fungerar så länge allt flyter på men den senaste veckan har jag haft fullt upp på jobbet, en liten som inte vill gå till förskolan och sovit oroligt. Sen att hissen varit trasig, tvätttiden missades, felplanering och diskuttioner.

Klockan är 05 och jag kan inte sova.

Jag kan inte låta bli att tänka på minnen. Ögonblick i livet. Som förändrar allt. Som leder oss in på en ny väg. Jag försöker gå tillbaka och minnas. Små händelser. Dofter. Känslor.

Som telefonsignalen mitt i natten. Den brutna rösten. Beskedet.

Att det kommer hända igen. Det kommer hända mig. Jag kommer vara personen som ringer. Jag kommer att förlora.

Det börjar sakta bli tydligare. Att livet har sin gång. Att det som inte får hända kommer att hända.

Jag försöker ta vara på tiden. Umgås, njuta och samla ögonblick.


Jag insåg häromdagen att småbarnsåren är väldigt korta. Att det är desto fler år med ett skolbarn. Som lever ett eget litet liv med vänner, vardagliga händelser, funderingar och frågor. Att barn blir stora så fort i dagens samhälle. Jag vill stoppa tiden. Flytta ut mitt ute i ingenstans så ingen ska ta barndomen från mitt barn.

Samtidigt som jag älskar stadslivet. Speciellt att mitt barn växer upp i en bredare verklighet än vad jag gjorde. Att det finns fler halvsvenskar i hans förskolegrupp. Med andra språk. Länder. Kulturer.

Project Life. Att ta ett foto varje dag. Att få följa med mig själv. Under några år när jag bodde i Spanien fotade jag knappt alls. Nu önskar jag att jag fotat de mest vardagliga sakerna som min lilla etta i Madrid. För jag minns knappt hur det såg ut trots att jag bodde där ett helt läsår. Att förlora minnen.

Jag försöker minnas mig själv. Som den jag var. Ung tonåring. Kär. Känslan när vi åkte hem efter en hel utenatt i gryningen. En pulserande stad. Jag saknar storstäderna. I mina ögon är Göteborg litet, med frisk luft om man jämför med Calle Verdi Barcelona. Fönsterna, de vita gardinerna var svarta av avgaser. Jag blev t.o.m allergisk, av den förorenade luften. Men lusten att åka tillbaka, flytta tillbaka finns där ändå...

Allt har sin tid. Jag vet att jag är där jag borde vara just nu. Ger mitt barn en trygg uppväxt. Om än som ensamstående mamma i väldigt långa perioder. Med en pappa på långdistans. Ingen idealsituation. Det sårar mig fortfarande att livet inte utvecklade sig som jag önskat.

Men då hade jag inte varit så närvarande. Stannat upp och njutit. Då hade jag säkert fortsatt stressa genom livet. Fortsatt i ekorrhjulet och försökt att inte ha dåligt samvete.

Ögonblick. Som förändrar allt.

2 kommentarer:

Emma sa...

Ja herregud. Hela tiden. Förändring. Till det bättre men också till det sämre. Jag har det där telefonsamtalet du talar om så färskt i mig. I natt drömde jag att mammas hus stod i lågor. Vaknade 03.30 och var på vippen att ringa henne. Men eftersom jag - egentligen - inte tror på sanndrömmar och inte ville skrämma upp min lilla mamma väntade jag med att ringa henne. Fick panik av att hon lever ensam.Vi har erbjudit henne att bo med oss men hon vill vara i Sverige.

Men så kommer de där ögonblicken som fÖrändrar allt till det bättre också. Hela tiden. Både och.



KRAM

mammas machete sa...

Å vad fint skrivet. En vän sa att de där ögonblicken är som eldflugor. Plötsliga ljus som försvinner så fort man fått syn på dem. Kram!