12 apr. 2014

Egentid

Jag klarade det! Jag nådde mållinjen efter 7 veckor ensam. Nu kommer belöningen, tid för mig. Tid i en solstol, tid att läsa böcker, tid att låta tankarna vandra. Tid. En del kanske undrar över mina livsval. Att leva med långa snåla ensamma mammaperioder för att sedan resa på två veckors semester. Men det passar mig. Vardagslivet ensamt. Semester med mitt barns pappa så jag får se hans lycka, glädje men även får egentid. Inte behöver ta ansvar och kan säga, idag tänkte jag spendera åtta timmar i en solstol, soffa eller sängen. Med huvudet i en bok, se 5 filmer på raken eller laga mat, för att jag vill, prova nya vegetariska recept.

Under april kör jag "en månad utan"- att skippa hemmaträningen och min tanke är att gå långa promenader på stranden, träna med havsluft i lungorna. Börja jogga lite smått... Inspirerad av mina kusiner som äter raw food funderar jag på att testa en tredagars detox med mycket grönt, frukt o drinkar. Renlevnadvecka. Jag dricker ju som sagt inte kaffe, alkohol etc men tänkte prioritera sunt. Sova mycket! Ta det lugnt!

Sitta på uteserveringar och bara njuta av ljuset, solen, den ljumna luften.

Jag har lite tankar på att även testa lite sociala medier detox. Så om det är tyst här vet ni varför. Jag njuter!

Läste precis inne hos UnderbaraClara om livsval. Att göra ett aktivt val. Att prioritera tid. Sakta börjar fler våga gå ut och berätta hur de tänker, om en enklare livsstil. Minimalistisk. För mig har de sakta växt fram under de senaste 5 åren av mitt liv. Sen jag rensade ut mina svärföräldrars hem, I:s barndomshem. Alla saker man lämnar efter sig. Allt man samlar på sig. Som blir kvar, det mesta utan värde för den som är lämnad.

Efter det började jag själv hjälpa mina föräldrar att rensa o röja. Hemma. I sommarhuset. I livet. Att dra ner på det komplicerade. Jag rensade bland mina egna saker i flera omgångar. Tog kort på gamla skolprojekt, tonårens partyklänningar och massor av papper (teckningar, mönster och ord).

Det är nästan exakt 6 år sedan jag bestämde mig att flytta tillbaka till Sverige. Jag hade under något år haft hemlängtan men besluter togs väldigt fort. Chockade nog flera i min omgivning inte minst I. Helt plötsligt var det bara så självklart för mig, att jag ville vara närmare mina föräldrar. Att jag ville byta liv. Igen. Gav bort det mesta jag hade, sparade i några flyttlådor och tog två resväskor med mig hem efter 8 år i Spanien. Bodde flera år i ett litet rum. Nästan utan saker. Men med massor av idéer o kreativitet.

Jag älskar det lilla livet. Som ger mycket frihet. Frihet att åka till Spanien. Det bästa av två världar.

6 apr. 2014

Tvåspråkighet och bikulturallitet

Idéen jag fick en natt i höstas utvecklar sig och jag blir glad inombords över att jag bara körde. Startade det jag saknade. En spansk lekträffgrupp. SvEs - tvåspråkiga barn. Svenska-Espanol. De senaste månaderna har gruppen sakta växt och just idag har den 109 medlemmar. Multikulturella par som lever i Sverige, Spanien, Sydamerika eller resten av världen.

Att träffa och lära känna nya människor. Att få dela erfarenheter och funderingar. Att känna gemenskap. I fredags höll jag ett samtal om tvåspråkighet, bikulturallitet och identitet för 12st spanjorer/sydamerikaner. Flera förvånades över min spanska, det är så självklart för mig att jag inte längre tänker på det. Att det finns massor av par som har engelska som språk. Flera som aldrig bott i den andres land. Då kulturkrockarna blir tydligare för att man inte förstår. Jag berättade min historia. Många skrattade igenkännande. För att flytta till ett nytt land är ganska likt. Innan man förstår språket, kulturen, sociala koder och börjar känna sig hemma.

En del av mig känner sig spansk. Eller hemma bland spanjorer. Jag skrattar åt skämten, vet vem barnseriefigurer är och kan låttexten utantill.

Jag inser även att jag funnit balans. Att jag tror jag kommit till en punkt där jag vill blanda ihop det bästa ur båda kulturerna och sila bort det sämsta. Jag lägger inte längre energi på att kritisera. Utan försöker acceptera. Ta seden dit jag kommer. Vara mig själv. Där jag uppskattar hur öppen, social och pratglad Spanien gjort mig.

Stora diskussioner om socker var det. Sverige är värst, med er fika, fredagsmys, lördagsgodis. Det pratades smör! Lchf. Mycket om svärfamiljer. Kulturkrockar. Hur ett nytt land förändrar en. Hur spanjorerna inte längre kände sig helt spanska när det åkte tillbaka. Hur det var svårare att acceptera deras släktingarna åsikter. Hur många svenskspanska par skapar en egen liten blandning av båda kulturerna som blir normal för dem, för deras barn. Hur jag tror och hoppas att våra barn kommer känna gemenskap. Förstå varandra. Kunna finna stöd.

Jag har fortfarande inte helt klart för mig hur jag ska utveckla min lekträffgrupp. Just nu håller vi på att lära känna varandra. Barnen är ungefär i samma åldrar. Jag vet inte heller hur vi ska få barnen att prata spanska. Men det får väl bli lek, sång, böcker etc. Jag vill gärna koppla gruppen mot kultur och skulle vilja fortsätta träffas på museer, kanske titta på spansk film etc. Jag är ju inte spanjorska och det finns många sydamerikaner så jag vet inte riktigt hur man tar in traditioner etc utan att det blir fel... Näe, religion, politik etc. får gärna stanna hemma.

Som ni hör snurrar tankarna. Och jag älskar det. När nya idéer utvecklas och växer och blir något... Kanske inte alls det man tänkt utan ännu bättre. Att mitt barn finner vänner som delar hans värld, med en svensk mamma o spansk pappa. Två språk, två kulturer. Där han är normal.

Vi pratade självklart mycket om tvåspråkighet, om att försöka hålla sig till sitt modersmål, att försöka vara konsekvent. Jag berättade att jag funderar på att prata spanska med Dani för att stödja minoritetsspråket. Att läsa spanska böcker, att prata spanska på SvEs lekträffarna. Mitt barn har börjat be mig prata spanska, han tycker det är spännande. Jag läste någonstans att efter 3 så kan barnen separera språken. Det märks på mitt barn. Vi pratade även om när barnet svarar på ett annat språk. Om hur man får de att byta?

Jag avslutar här som jag avslutade. I svårigheterna att acceptera att barnet har egna åsikter. En egen identitet. Att de kommer växa upp och känna sig på ett eget sätt. Kanske inte det man tänkt, trott, hoppats. Även att barn vill vara som alla andra. Grupptrycket. Jag önskar så att min ide, SvEs, kommer ge mitt barn vänner, som han kan identifiera sig med. Som han kan dela sin bikulturallitet och tvåspråkighet med.