29 maj 2014

Min 85-åriga inre tant


"Sätt dig i lugn o ro och fundera på dig själv som du skulle vilja vara som 85-åring. Skriv ner det du tänker. Hur ser det ut? Var är du? Vilka människor har du omkring dig? Vilken typ av historier berättar du om ditt liv?..."

När jag var ung flyttade jag till Madrid för att studera modedesign. När jag var ung fick jag mitt första jobb i modebranschen i Barcelona. När jag var ung startade jag ett eget klädmärke. När jag väntade dig drev jag en liten butik i Göteborg. När du var liten...

Samma vecka läser jag två olika böcker som har samma övning: 85-åringen (Lyckofällan av Russ Harris och Meningen med hela skiten av Nina Åkestam.)

"Vad kan du göra idag för att bli den 85-åring du vill vara?"

Min fantasi sätter fart och jag bor i en liten loft lägenhet i Barcelona. Compact living. Jag har inte så mycket saker men desto fler livshistorier. Mitt barn har hört allihopa men barnbarnen tycker det är spännande att titta på alla bilder. Lyssna på historierna om alla resor, människor och vändningarna i mitt liv. Jag lagar mycket mat. Jag har en kreativ hörna där jag målar, syr, gör smycken och skriver. Jag promenerar till saluhallen och tar någonting att dricka på en uteserving i solen och tittar på havet.

Min inre tant som älskar mina 8 år i Spanien. Att jag prioriterar tid med mitt barn under småbarnsåren. Vad kan jag mer göra i livet för att gör min framtida tant nöjd? Fler upplevelser, resor färre prylar. Jag borde nog lämna glammiga branscher och söka mig någonstans där jag förändrar nått för någon. Gör världen lite lite bättre på något sätt. Jag tänker på hur viktigt det är för mig vem jag jobbar med, att jag måste välja min framtida chef med omsorg.

Vad har jag lärt mig att tidigare kapitel av mitt liv? CV = lärdomar.

Varför gör du det du gör? För dig det närmare dit du vill?

Våga mer! Upplev mer! Res mer! Gör mer!

Tankarna snurrar. Men någonting inom mig är nöjdare, gladare. Min 85-åriga tant håller med mig om nuvarande val. Hon ser tillbaka på de där sisådär 35 åren jag jobbade efter småbarnsåren. Det ger perspektiv. Jag har massor med tid för jobb, karriär, entreprenörskap och göra saker jag vill om några år. Efter småbarnsårkapitlet.

PS: Bilden är på Iris Apfel (finns länk till källa på min pinterestsida DesignBella)

25 maj 2014

Bloggvärlden

Jag har bloggat sen 2006. Började på en annan blogg som inte längre finns. Jag hade precis startat mitt egna klädmärke i Barcelona. Jag publicerade nästan inga bilder från mitt privatbils, knappt några på vad jag designade heller. Istället berättade jag om vägen mot mina drömmar.

Jag läste otroligt många tips och tipsade och hur man får fler läsare. Hur man bygger en stor blogg. Hur jag kunde dra kunder till mitt företag. Från början var jag bestämd att det jag skulle annonsera vad mitt företag, mitt klädmärke, det jag gör - inte vem jag är. Jag läste på mycket om sökoptimering, hur jag skulle kunna tjäna pengar på min blogg. Annonser. Sponsrade inlägg. I samarbete med.

Här någonstans tog det stop för mig. Jag är medveten om att jag skulle kunna välja vilka märken jag vill associera mig med och jag är så imponerad av de som lyckats. Som Trendenser. Nästan alla stora bloggar är ungefär likadant upplägg på, stora bilder och lite text emellan. De flesta idag länkar mellan bloggen, instagram, Twitter, FB etc.

Jag tänker en del på hur jag skulle kunna driva eget igen. Sälja tjänster. Vad jag skulle kunna sälja? Pratade med några vänner om tänk om man skulle kunna leva på att driva lekträffgruppen SvEs. Ta vidare konceptet på något sätt. Men skulle föräldrar betala? Vi pratade om att en del föräldrar verkar tro att modersmålsundervisningen är en privat språklektion istället för en brygga mellan språken. För att hjälpa barnet med sin identitet. Att det är föräldrarnas ansvar att lära barnet sitt modersmål.

För mig är det ett medvetet beslut att inte koppla samman mina olika konton på sociala medier. Bara några få följer mig på alla olika forum och får en helhetlig bild. Jag länkar t.ex. inte mellan dem. Jag funderar på vad jag ska göra med mitt företags gamla hemsida som än ligger uppe. Borde jag omvandla den till en hemsida om mig där jag samlar allt. Vill jag det? (Neeej, skriker någonting inom mig)

Jag söker ju fortfarande efter en ny karriärväg. Att driva eget känns som möjlighet att kunna vara flextid utomlands. Sen vill jag inte sälja produkter utan tjänster. Produkter blir helt enkelt för mycket saker. Tror inte jag kommer driva eget medan mitt barn är litet. Jag börjar skriva en liten krav lista för nytt jobb och på den står det saker som gångavstånd, flextid, möjlighet till lång sommarsemester, 80%?

Efter underbaraclaras inlägg om perfekta förebilder med ansvar för alla andras känslor, där bloggare måste försöka uppfylla allas krav, önskningar, se allas olika perspektiv, inkludera, representera etc. Jag lyssnar på ebbakitty tvodd om saker som provocerar dem och tänker på hur man idag måste bygga upp en bild av sig själv där alla olika delarna måste matcha helheten.

Tänker t.e.x på att jag skriver om minimalism och att jag rensat och då förväntas ha ett minimalistisk hem utan saker. Eller att de som bara känner mig bloggjag, mitt stilrena klädmärke och att jag då förväntas ha en viss klädstil. Eller att min barn inte har några leksaker alls medan han i själva verket lever överöst av sina morföräldrar. Hur man i bloggvärlden inte kan vara alla sina jag samtidigt. Att människor inte är påhittade produkter där allt stämmer överens med helhetsbilden.

24 maj 2014

Framtidsfunderingar

Det känns som om tiden går sakta och fort på en och samma gång. Mycket av göra på jobbet innan den långa semestern. Långa ljusa eftermiddagar då jag o lillen kan vara ute på gården till sent. På helgerna har vi åkt iväg på roadtrip i närheten. Göteborgs skärgård, Bohuslän, Halland. Försöker uppleva sommarSverige under några dagar i maj eftersom vi sen är i Spanien i två månader. Hälsar på vänner som har stuga på kusten.

Under några timmar förra helgen fick mitt barn uppleva mina barndomssomrar på brygga o klipporna i Bohuslän. Fiska krabbor. Det är något speciellt när ens eget barn får uppleva ens egna barndomsminnen. Jag tänkte en del på hur han lär sig uppskatta de där små sakerna i livet. Som nästan alla barn gör. Han lär mig uppskatta det på nytt. T.ex. Kan det vara jättespännande att få picknicka i gräset. Det finns en del som är glad att han växer upp med lite mindre. Så han inte tar för givet att det normala är hus, trädgård, saker etc.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag tror att ens uppväxt blir grunden, där man hela tiden vill uppåt från. Om du då startar högt måste du ta dig högre. Har svårare att nöja dig med mindre. Jag vill så gärna att han uppskattar det enkla livet. De små sakerna i livet. Jag är en låt gå förälder men pga av min egen personlighet är jag redan ett kontrollfreak. Jag behöver släppa lite på kontrollen själv. Leva lite!

Att organisera o planera får mig att må bra. Även om det är planerat baravaratid. Som i sommar.

Sakta börjar jag tänka på de kommande tre åren. Tills mitt barn börjar förskoleklass. Sen skolplikt. Min tanke är att kunna spendera långa perioder i Spanien. Om nått år måste jag söka nytt jobb. Men vad? Jag har inte bestämt mig hur jag ska vrida min karriär. Funderar på om mitt barn behöver ett eget rum. Om jag ska försöka flytta närmare en skola. Flytta till vad som ska bli vårt hem för många år framöver.

Ett långsiktigt sparmål är 4 storstäder i Asien till min 40-årsdag. Mitt barns 10-årsdag. Funderar på hur det är att resa med barn i olika åldrar. Hur mycket han kommer minnas av olika resor. Funderar på mina egna minnen. På alla resor jag gjort med mina föräldrar. Resan som mest influerat mig var rundresan i Sydamerika som 13-åring. Macchu picchu. Titicacasjön. Min mammas 50-årspresent. Hennes livsdröm. Japan, Asien är en av mina.

Snart får ja återuppleva en lång sommar i mitt paradis. Långa lata dagar med sol, värme, bad och baravaratid. Anledningen till att jag gärna lever lite snålare några månader per år. Att jag älskar att spara pengar.

13 maj 2014

10 förändringar i mitt liv

När mitt liv för 1,5 år sedan snurrade lite för fort - Heltidsjobb i modebranschen, långa dagar på förskolan, för lite sömn, för mycket stress - kom en dag beskedet att jag inte fick något förlängt vikariat som en uppvaknande käftsmäll. En vecka senare tog jag även beslutet avsluta min passionerade turbulenta relation. Jag hade nått botten. Nu orkade jag inte hålla uppe fasaden längre "Duktig flicka som klarar allt, samtidigt". Yta, prestation, status.

Jag vet att det är flera nya läsare; ensamstående mammor, som precis har tagit det stora klivet. Så jag tänkte sammanställa de 10 största förändringarna jag gjort de senaste året. Hoppas det inspirerar er!

1. Jag började prioritera min egen lycka: Vad gör mig lycklig? (i mitt fall: sömn, "bara vara"-tid, o trygghet) Jag måste må bra och vara nöjd med mitt liv annars är jag varken en bra mamma, partner, vän eller dotter. Våga vara lite mer ego. Vara snäll mot mig själv - Det är ok med good enough. Jag sänkte mina krav på mig själv till 80% (ingen annan har nog märkt det). Jag slutade stressa. Slutade försöka vara så j-vla duktig hela tiden.

2 Jag har rensat i livet. Förenklat vardagen. Till en början rensade jag ut hur mycket som helst (drev ju eget företag och butik i 5 år). Flyttade sakta hem alla saker från Spanien (rensade ännu mer) så jag nu har hela mitt liv på ett enda ställe. En fast punkt i mitt liv, med alla mina saker och en trygg plats för mitt barn att växa upp. Compact living på 55kvm utan barnrum i stan med närhet till jobb, förskola etc. Det passar MIG perfekt! (Jag drömmer inte om att bo i hus och tänker ofta på den tid o pengar jag sparar på att inte behöva ha bil, pendla, hus- o trädgårdsfix etc)

3. Få koll på ekonomin! Jag har nog alltid varit ekonomisk (aldrig konsumerat på kredit etc) men att skapa en egen budget var ett stort steg för att få koll på min lilla privatekonomi och veta exakt vart pengarna gick och vart jag ville att de skulle gå. Att få livet att gå runt på en inkomst som ensamstående mamma och fortfarande leva ett "lyxigt" liv. Jag menar inte lyxigt som i konsumtion utan i tid, upplevelser och spara pengar så vi kan åka till Spanien (till barnets pappa). Att skapa barndomsminnen!

Störst förändring var att ge mig själv en månadspeng, det har gjort att jag funderar mer medvetet på vad jag behöver och bestämmer mig vad jag ska lägga månadspengen på. De blir mycket färre saker in i hushållet.

PS: Jag inspirerades av Köpstoppsbloggen, speciellt inläggen om 50/30/20-budgeten och 60% solution.

4. Jag började prioritera sömn o återhämtning. På vardagar går jag och lägger mig med mitt barn. Jag njuter av att göra ingenting. Låter tankarna vandra, dagdrömmer o funderar... Jag ändrade på kvällplanerna så nu plockar vi undan tillsammans, diskar o fixar (så om barnet somnar tidigt så har jag nån timmas lugn egentid). Så släcker jag ner, vi sitter o myser i soffan, läser böcker eller tittar på ipaden och varvar ner. Jag mår så mycket bättre, det är bästa stunden på hela dagen. Då jag tar mig tid att lyssna, mysa o bara vara tillsammans.

5. Att prioritera om. Balans i livet. Tidshjul. Livshjul. Vart tar tiden vägen? Oj, så mycket tid jag har sen jag slutade slötitta på tv/ipaden. Läser istället intressanta lånade böcker! Jag försöker även ge mitt barn minst 1h varje dag av min fulla uppmärksamhet, då jag leker/lyssnar och är helt närvarande. Jag fotar mitt barn väldigt mycket (skickar till pappan + publicerar på instagram) men nu försöker jag medvetet bestämma mig att allt behöver inte fotas. Jag förlorar inte ögonblicket för att det inte finns på bild! Vad lägger du mest tid på? Jag älskar att ha tid att bara vara, leva, utan måsten och planer så det skapar jag utrymme för. Tackar NEJ till väldigt mycket mer idag.

6. Veckomatsedel. Att planera inköp o vad vi ska äta underlättar vardagen. Jag brukar laga extra mycket mat och frysa in, även laga extra mat på helgerna när jag har mer tid (typ storkok köttfärsås). Jag har sedan nyår försökt att äta vegetariskt halva veckan. Är en såkallad "flexitarian". Har skapat en månadsmenylista med 30 vardagsrecept som jag brukar laga. Jag försöker även handla mat i lugn o ro efter inköpslista (med en vild treåring;) och köper inte längre hem godis, chips, kakor etc. Clean eating! - en livsstil där man efterstävar att äta mat i sin renaste form. (Undviker ju redan väldigt mycket pga min glutenintolerans o känsliga mage; som alkohol, snabbmat, halvfabrikat etc)

7. Bryta mönster. Nya vanor. Jag tycker om "en månad utan"-utmaningarna och har brutit flera dåliga vanor de senaste månaderna. Speciellt matvanor. En månad utan godis, chips etc. När jag är stressad, trött lever jag på sockerkickar. Men nu köper/äter jag bara 70% choklad och klarar mig på 1-2 bitar när blodsockret faller. Äter mer naturella nötter, frön etc. En månad utan hiss gör att jag nu orkar ta trapporna utan att flåsa. Jag har även lovat mig att försöka göra en ny sak varje vecka. Ta en annan väg till jobbet, läsa en annan tidning. Läsa andra bloggar. Försöka få nya intryck och inspiration. Utmana mig själv!!!

8. Jag har aldrig varit en träningsmänniska. ALDRIG! Jag har stelopererat min rygg och skulle behöva stärka den, speciellt rygg o nacke. Så jag började bygga upp en ny bild av mig själv: HemmaträningsBella. Letade träningsövningar på pinterest och har nu skapat ett 15-minuters program till mig själv. För att bli starkare! Går även till/från jobbet varje dag (totalt 40min) och tar trapporna till 4:e våningen. Läser lite om det HIT (high intensive training). Det passar mig - Vardagsträning!

9. Frivillig enkelhet. En minimalistisk livsstil. Om ni tittar i bloggarna jag följer i högerspalten har det de senaste året kommit till fler o fler om ett enklare liv. Jag har även läst en hel hög inspirerande böcker på temat - Rekommenderar: ”Lev enklare” av Gisela Linde, ”Rik på riktigt ” av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg och ”Växla ner” av Karin Lilja. Genom att förändra mina konsumtionsvanor har jag mer pengar över till annat, tid att leva. Frivillig enkelhet handlar för mig om att göra medvetna val. Att mina val o beslut underlättar och förenklar min vardag och gör mig lyckligare. Att prioritera det som är viktigt för mig. Just nu handlar mina medvetna val om de där eftermiddagstimmarna varje dag med mitt barn, tid med mina (åldrande) föräldrar och att spara pengar för att kunna spendera tid i vårt andra hemland: Spanien.

10. Jag har varit så ilsken, förbannad och irriterad. Jag har även varit ledsen o kännt sorg över det som aldrig blev. Tills jag bara bestämde mig. Jag tänker leva mitt liv på mitt sätt, som jag vill. Jag tror det har tagit ett år att gå vidare, att förlåta. Att återfinna balansen och känna mig stark. Må bra!

Jag läste Gretchen Rubins bok "Projekt Lycka" igen och tycker den är inspirerande med sina 12 månaders förändringsutmaningar. Rekommenderar att göra en 1 års plan. För det nya livet. Små delmål och projekt. För att sakta skapa en ny vardag. Frågorna jag ställde mig själv: Vad är viktigt för mig? Hur vill jag leva? Speglar mitt liv vem jag vill vara? Vad gör mig lycklig?

6 maj 2014

Det dåliga samvetet

Separationen från mitt barns pappa är något jag sällan pratar öppet om. Jag har levt ensam med vårt barn i långa perioder sen han var 15 månader. Det har gjort att jag tar vardagen, alla dagliga beslut, det dagliga ansvaret, betalar för allt under långa ensamma perioder men även att jag får all tid med barnet. Jag har ju än så länge inte behövt vara ifrån. Varit tvungen att lämna. Jag är alltid med vårt barn just nu, jag är hans trygghet, hans fasta punkt även när vi är i Spanien finns jag där i närheten, lillen sover hos mig, även om far o son är ensamma i några timmar under dagen.

Eftersom jag o barnets pappa levde på långdistans när vi bestämde oss för att ta ett nästa steg var jag väl medveten om att det skulle kunna bli långa ensamma mammaperioder. Sen hoppades jag, som jag tror de flesta gör, att livet skulle vända åt vårt håll. Så att den spanske pappan skulle få jobb i Sverige.

Jag tog även ett medvetet beslut att söka förskoleplats i Sverige. Jag hade ju kunnat flytta tillbaka till Spanien efter mammaledigheten, sökt ett nytt jobb där och levt Spanienliv. Men min magkänslan skrek nej! Det var inte vad jag ville, inte för mig, inte för mitt barn.

Mitt barn (3 år och 3 mån) har aldrig varit ifrån mig förutom nån enstaka natt. Jag litade inte på pappan tidigare eller ansåg att mitt barn skulle klara/orka vara ifrån mig. Men nån dag kommer ju dagen. Då jag måste lämna mitt barn. Lämna över ansvaret. Säga hejdå för några dagar, eller vecka/or. Det kommer säkert väcka en himla massa känslor, t.ex. första gångerna mitt barn ska åka hela långa vägen till Spanien utan mig. Kanske vara borta i längre perioder. Orkar knappt tänka den tanken.

Just nu förlorar jag ju inget. Förutom egentid.

Mitt barn grät krokodiltårar på flygplatsen när vi sa hejdå till hans pappa och jag försökte förklara att vi kommer tillbaka om några veckor. Till pappa. Hur lång tid är 7 veckor för en treåring? Oändligt? För första gången uttryckte han hur mycket han skulle sakna sin pappa. Hur mycket han älskar honom. Det är jobbigare än vad jag trott. Att mina beslut påverkar honom, hans barndom, hans uppväxt. Att han troligen kommer sakna sin pappa nästan varenda dag de kommande veckorna, månaderna, åren.

Jag har haft alldeles för mycket dåligt samvete. För mina egna beslut. För hur livet blev. För mina val.

Så jag beslutade mig att försöka mig på en månad utan att ha dåligt samvete. För mitt barn har ju en livs levande pappa som älskar honom mest av allt (om än på långdistans). Och en mamma.

Funderingar

Fler och fler vågar vara mer öppna med sina åsikter, även åsikter som provoceras. Fler tar ställning offentligt. Jag lyssnar på EbbaKitty´s tvodd. Tycker om att bloggvärlden har skapat ett lite öppnare Sverige. Där fler skriver, på gott och ont. Jag känner igen mig när de pratar om att nykterism provocerar mer än att vara jätteberusad. Helt galet egentligen!

Jag tittar på UnderbaraClaras avsnitt av "De obekväma" och känner igen mig i många av hennes kloka, tänkvärda åsikter. Hur lite kan jag nöja mig med? Att kliva av konsumtionskarusellen. Att fråga sig själv; Hur vill jag leva? Bara jag. Om jag bortser från tradition, sociala normer och släkt o vänner.

Under mina veckor i Spanien kom en ny Bella fram, feministBellan, hon som blir förbannad när mamman förväntas ta ett större ansvar över gemensamma barn än pappan. Enbart för att hon är mamman. När mamman måste "ligga som man bäddat" medan pappa inte behöver ta ansvar för sina val att bli pappa. Oj, vad irriterar jag blir när mina mammaval ifrågasätts men inte pappans.

Jag tänker en del på "livets pågående tävling", om hur en del val jag gör/gjort gör att jag förlorar poäng i andras ögon. Som att jag nästan enbart fotar mitt barn på instagram. Tänk att JAG blev en sån mamma;) Eller att jag nu lever som ensamstående och då inte verkar få klaga: för det var ju mitt val att separera - Hallå???

Jag läser om att man visst inte kan vara en närabarnmamma utan att hamna i kvinnofällan. Att prioritera familj anses fel. Flera kvinnor i min vänskapskrets går ner i arbetstid för att få livskarusellen av snurra lite saktare. De flesta har en man med ett välbetalt jobb. Som jobbar mycket. Hur skapar vi balans?

Jag läser om inspirerande kvinnor som driver företag på nätet. En del av mig vill fortfarande driva något eget. Skapa något som kan säljas när jag sover. En dröm om att kunna leva som digital nomad. Att kunna bo flextid utomlands. Vara ledig några månader per år. Jobba mindre och ha mer fritid.

Jag funderar en del på hur det känns att ha flyttat tillbaka till Sverige. Hur jag har blivit mer svensk, i mitt fall märks det mest tror jag på feminist- och jämställdhetstänket. En del spanska vänner lyssnade förvånade när jag berättade att jag inte behöver mitt barns pappa i mitt liv. Jag får livet att gå runt utan honom. De är alla beroende av sin mans inkomst. Han har "makten" i relation pga det.

Jag är friare (gör som JAG vill) i Sverige än vad jag var i Spanien. Känner mig starkare! De spanska sociala normerna är striktare och det finns en halv släkt som lägger sig i, ja eller tycker sig ha rätt att göra det. Även bekanta som visst verkar ha åsikter om att jag samsover med mitt barn i Sverige och kommer med råd via pappan hur man får barn att sova hela natten i eget rum (Mitt barn har inget eget rum!). På ett program på spansk tv berättade de om de nya "fria" förskolorna som startat på flera platser i landet, där barnen leker och lär a la Reggio Emilia tänk. Lite mer som svensk förskola.

Jag träffar en vän som också bor utomlands. Vi pratar om hur det nästan är omöjligt att leva som jag gör i något annat land. Att leva som ensamstående på en inkomst med barn. Om inte barnomsorgen fungerar så att kvinnan kan arbeta heltid så är man tvungen att ha råd med en nanny. Jag tänker hur mitt liv skulle varit om jag bott kvar i Barcelona. Med jobb, pendlande etc. Att jag hade enbart träffat mitt barn sovandes på morgon och gett dem en godnattpuss på kvällen under veckorna. Att jag nu har lyxen att tillbringa flera timmar varje eftermiddag tillsammans. De är värt allt för mig.

Jag tänker på mitt invandrarjag, när jag som 19-åring flyttade till Spanien och fick välja om. Vem jag är och vad jag vill utan att lyssna på och följa alla sociala normer, traditioner, familj, släkt, vänner etc? Om jag bara lyssnar på mig själv. Det tror jag är det viktigaste mina år utomlands gett mig. Att lyssna på mig själv och inte känna att jag måste följa.

Vad har DU gjort för val i livet som provocerar din omgivning?

Finns ni som läser kvar? Vad vill ni läsa mer om här? Under egentiden hade jag funderingar på att sluta blogga. För jag skulle vilja skriva mer genomtänkta krönikor men jag känner att tiden inte finns. Jag prioriterar mitt barn (som slutat sova siesta) och sömn (älskar att få sova 8-10h nätter igen) under mina långa ensamperioder. 7 ensamma veckor kvar till semestern då jag har tankar på att testa nedkoppling. I alla fall under 1 månad utan sociala medier.