6 maj 2014

Det dåliga samvetet

Separationen från mitt barns pappa är något jag sällan pratar öppet om. Jag har levt ensam med vårt barn i långa perioder sen han var 15 månader. Det har gjort att jag tar vardagen, alla dagliga beslut, det dagliga ansvaret, betalar för allt under långa ensamma perioder men även att jag får all tid med barnet. Jag har ju än så länge inte behövt vara ifrån. Varit tvungen att lämna. Jag är alltid med vårt barn just nu, jag är hans trygghet, hans fasta punkt även när vi är i Spanien finns jag där i närheten, lillen sover hos mig, även om far o son är ensamma i några timmar under dagen.

Eftersom jag o barnets pappa levde på långdistans när vi bestämde oss för att ta ett nästa steg var jag väl medveten om att det skulle kunna bli långa ensamma mammaperioder. Sen hoppades jag, som jag tror de flesta gör, att livet skulle vända åt vårt håll. Så att den spanske pappan skulle få jobb i Sverige.

Jag tog även ett medvetet beslut att söka förskoleplats i Sverige. Jag hade ju kunnat flytta tillbaka till Spanien efter mammaledigheten, sökt ett nytt jobb där och levt Spanienliv. Men min magkänslan skrek nej! Det var inte vad jag ville, inte för mig, inte för mitt barn.

Mitt barn (3 år och 3 mån) har aldrig varit ifrån mig förutom nån enstaka natt. Jag litade inte på pappan tidigare eller ansåg att mitt barn skulle klara/orka vara ifrån mig. Men nån dag kommer ju dagen. Då jag måste lämna mitt barn. Lämna över ansvaret. Säga hejdå för några dagar, eller vecka/or. Det kommer säkert väcka en himla massa känslor, t.ex. första gångerna mitt barn ska åka hela långa vägen till Spanien utan mig. Kanske vara borta i längre perioder. Orkar knappt tänka den tanken.

Just nu förlorar jag ju inget. Förutom egentid.

Mitt barn grät krokodiltårar på flygplatsen när vi sa hejdå till hans pappa och jag försökte förklara att vi kommer tillbaka om några veckor. Till pappa. Hur lång tid är 7 veckor för en treåring? Oändligt? För första gången uttryckte han hur mycket han skulle sakna sin pappa. Hur mycket han älskar honom. Det är jobbigare än vad jag trott. Att mina beslut påverkar honom, hans barndom, hans uppväxt. Att han troligen kommer sakna sin pappa nästan varenda dag de kommande veckorna, månaderna, åren.

Jag har haft alldeles för mycket dåligt samvete. För mina egna beslut. För hur livet blev. För mina val.

Så jag beslutade mig att försöka mig på en månad utan att ha dåligt samvete. För mitt barn har ju en livs levande pappa som älskar honom mest av allt (om än på långdistans). Och en mamma.

7 kommentarer:

Carin sa...

Det här rörde mitt hjärta. Har tänkt en del kring just det här själv, om mitt barns rätt till sin pappa och hur han påverkas av om han inte ser honom. Vi är visserligen inte separerade men av olika anledningar så vistas vi ibland ifrån varandra för att vi behöver det och nu har jag börjat inse att det inte bara handlar om oss två vuxna längre...
Sedan fick jag en flashback till min egen barndom där jag från 4 års ålder träffade min pappa väldigt sällan och till en början saknade honom väldigt. Jag tror inte att man behöver få några negativa men av det, inte alls, du verkar vara en sån otroligt medveten och fin mamma. Och som sagt, hans pappa finns där, han är närvarande. Det är värre när saknade går över för då betyder det att man vant sig av. Det jag kom och tänka på var i alla fall att jag tror att kanske det viktigaste du kan göra att låta honom få leva den där känslan av saknad, att du visar att du förstår, att den är berättigad, och inte försöker förringa och distrahera för att skydda honom från starka känslor. Tror det är viktigt för att man inte ska tro att det är fel på känslan och lära sig att man inte har rätt att sakna. Kram!

Bella sa...

Precis som du skriver tror jag också det är viktigt att få ha sina egna känslor. Att låta barnet känna saknad, vara ledsen. Att finnas där.

Det märks tydlig att min barn börjar bli äldre. Att han kan förklara hur han känner. Han har alltid varit känslig, nära till sina känslor, och jag försöker visa att alla känslor är ok. Speciellt som pojk. Jag älskar att han är så verbal, och berättar hur det känns men det hugger till i hjärtat. Att sakna är ju en fin känsla, full av kärlek.

Jag har äntligen kommit ifrån ilskan och irritation mot hans pappa och vet att jag vill att vårt barn ska ha en bra relation med oss båda. De få gånger jag blivit arg framför vårt barn har barnet sagt till mig: det är min pappa, (va) snäll mamma!

Det har "väckt" mig, jag vill inte vara den som talar illa om mitt barns pappa framför barnet.

Carin sa...

Ja det är viktigt att skona barnet från sina egna ev negativa känslor för pappan. Bra när man får höra det så tydligt :) Det gör ju inget att man blir arg nån gång, det är ju en del av livet, men tär nog väldigt mycket på barn att känna att de står mitt emellan två personer som hela tiden pratar illa om varandra. Men jag tycker man kan va öppen med att man tycker olika bara man inte tjatar och att det blir onödigt skitsnack.

Bella sa...

diskutioner kommer vi nog inte ifrån, speciellt eftersom det även kommer ske på ett annat språk. Jag pratar väldigt gullig svenska med mitt barn och ibland mycket hårdare spanska med pappan, bara tonläge, röstläge etc...

Jo, man orkar nog inte låtsas, jag tror redan mitt barn märker hur olika jag är... känner av mina känslor, etc. Men jag försöker förklara. Hans pappa skyller ofta på barnet och nästan ingenting är ju barnets ansvar utan förälderns... Det irriterar mig oerhört! Kulturkrockar!

Tuvilda sa...

Det låter sorgligt. För din son och för dig och för pappan. Men det är sant att man måste leva sitt liv som det passar en själv. Kan inte pappan komma och hälsa på ibland? Vill han verkligen inte bo i Sverige (jag vet att det inte är lätt att bara bo i Sverige, jag är inne i det själv just nu) men det kanske kan vara bra för sonen?
Svåra val och beslut. Jag önskar er allt gott!

Bella sa...

Hans pappa jobbar enbart under sommarhalvåret just nu - mars- okt så då åker vi till Spanien. På vinter brukar pappan komma hit och bo hemma hos oss i en längre period då lillen är ledig från förskolan och bara umgås med sin pappa så han träffar honom ganska ofta även om det inte blir ett vardagsliv alla dagar. Om det skulle vara så lätt att få jobb och kunna försörja sig själv i Sverige skulle vi nog inte ha separerat. Att försörja oss båda och vårt barn var för mycket för mig. Som kvinna tar man ju även ofta mer ansvar för hem. Vi får se vart vi är om några år

Tuvilda sa...

Jag känner igen mig väl även om vi ännu inte har barn. Min spanske man bor här med mig och det är svinsvårt att hitta jobb för honom. Han går på komvux och lär sig svenska men det går la också rätt långsamt... Även om han är duktig och kämpar på. Jag försörjer också båda (typ) och det som är tufft med det är att veta att det liksom hänger på mig om vi har någon inkomst, för mig vill de anställa men inte honom. Jag är lärare och vet inte vad jag vill i livet just nu... Med jobb alltså. Men jag vet att jag vill fortsätta med min man. Han har inget jobb i Spanien heller så det är liksom inte heller något bra alternativ för honom att flytta tillbaka dit, särskilt inte nu när han har lagt så mkt tid redan på att lära sig svenska och komma in här.

Ni verkar ändå ha hittat en bra lösning med tanke på situationen. Att ni kan ses under längre perioder och så, det måste betyda mycket för pojken! :)