6 maj 2014

Funderingar

Fler och fler vågar vara mer öppna med sina åsikter, även åsikter som provoceras. Fler tar ställning offentligt. Jag lyssnar på EbbaKitty´s tvodd. Tycker om att bloggvärlden har skapat ett lite öppnare Sverige. Där fler skriver, på gott och ont. Jag känner igen mig när de pratar om att nykterism provocerar mer än att vara jätteberusad. Helt galet egentligen!

Jag tittar på UnderbaraClaras avsnitt av "De obekväma" och känner igen mig i många av hennes kloka, tänkvärda åsikter. Hur lite kan jag nöja mig med? Att kliva av konsumtionskarusellen. Att fråga sig själv; Hur vill jag leva? Bara jag. Om jag bortser från tradition, sociala normer och släkt o vänner.

Under mina veckor i Spanien kom en ny Bella fram, feministBellan, hon som blir förbannad när mamman förväntas ta ett större ansvar över gemensamma barn än pappan. Enbart för att hon är mamman. När mamman måste "ligga som man bäddat" medan pappa inte behöver ta ansvar för sina val att bli pappa. Oj, vad irriterar jag blir när mina mammaval ifrågasätts men inte pappans.

Jag tänker en del på "livets pågående tävling", om hur en del val jag gör/gjort gör att jag förlorar poäng i andras ögon. Som att jag nästan enbart fotar mitt barn på instagram. Tänk att JAG blev en sån mamma;) Eller att jag nu lever som ensamstående och då inte verkar få klaga: för det var ju mitt val att separera - Hallå???

Jag läser om att man visst inte kan vara en närabarnmamma utan att hamna i kvinnofällan. Att prioritera familj anses fel. Flera kvinnor i min vänskapskrets går ner i arbetstid för att få livskarusellen av snurra lite saktare. De flesta har en man med ett välbetalt jobb. Som jobbar mycket. Hur skapar vi balans?

Jag läser om inspirerande kvinnor som driver företag på nätet. En del av mig vill fortfarande driva något eget. Skapa något som kan säljas när jag sover. En dröm om att kunna leva som digital nomad. Att kunna bo flextid utomlands. Vara ledig några månader per år. Jobba mindre och ha mer fritid.

Jag funderar en del på hur det känns att ha flyttat tillbaka till Sverige. Hur jag har blivit mer svensk, i mitt fall märks det mest tror jag på feminist- och jämställdhetstänket. En del spanska vänner lyssnade förvånade när jag berättade att jag inte behöver mitt barns pappa i mitt liv. Jag får livet att gå runt utan honom. De är alla beroende av sin mans inkomst. Han har "makten" i relation pga det.

Jag är friare (gör som JAG vill) i Sverige än vad jag var i Spanien. Känner mig starkare! De spanska sociala normerna är striktare och det finns en halv släkt som lägger sig i, ja eller tycker sig ha rätt att göra det. Även bekanta som visst verkar ha åsikter om att jag samsover med mitt barn i Sverige och kommer med råd via pappan hur man får barn att sova hela natten i eget rum (Mitt barn har inget eget rum!). På ett program på spansk tv berättade de om de nya "fria" förskolorna som startat på flera platser i landet, där barnen leker och lär a la Reggio Emilia tänk. Lite mer som svensk förskola.

Jag träffar en vän som också bor utomlands. Vi pratar om hur det nästan är omöjligt att leva som jag gör i något annat land. Att leva som ensamstående på en inkomst med barn. Om inte barnomsorgen fungerar så att kvinnan kan arbeta heltid så är man tvungen att ha råd med en nanny. Jag tänker hur mitt liv skulle varit om jag bott kvar i Barcelona. Med jobb, pendlande etc. Att jag hade enbart träffat mitt barn sovandes på morgon och gett dem en godnattpuss på kvällen under veckorna. Att jag nu har lyxen att tillbringa flera timmar varje eftermiddag tillsammans. De är värt allt för mig.

Jag tänker på mitt invandrarjag, när jag som 19-åring flyttade till Spanien och fick välja om. Vem jag är och vad jag vill utan att lyssna på och följa alla sociala normer, traditioner, familj, släkt, vänner etc? Om jag bara lyssnar på mig själv. Det tror jag är det viktigaste mina år utomlands gett mig. Att lyssna på mig själv och inte känna att jag måste följa.

Vad har DU gjort för val i livet som provocerar din omgivning?

Finns ni som läser kvar? Vad vill ni läsa mer om här? Under egentiden hade jag funderingar på att sluta blogga. För jag skulle vilja skriva mer genomtänkta krönikor men jag känner att tiden inte finns. Jag prioriterar mitt barn (som slutat sova siesta) och sömn (älskar att få sova 8-10h nätter igen) under mina långa ensamperioder. 7 ensamma veckor kvar till semestern då jag har tankar på att testa nedkoppling. I alla fall under 1 månad utan sociala medier.

12 kommentarer:

Lisa sa...

Hej! Jag har precis hittat hit, för två inlägg sedan ungefär. Jag läser gärna mer om ditt liv som ensamstående mamma och livspusslet eftersom jag själv nyss skilt mig. (Nu ska jag läsa lite bakåt i din blogg men om du vill bjuda på en egen "5 bästa inläggen-mest om vem jag är" eller liknande vore det lite kul, men antagligen väldigt svårt att välja ut fem..)

Bella sa...

Kul att du hittat hit Lisa! Jag lever ju inte riktigt i samma livspussel då pappan bor i Spanien och jag alltid är med, 3 åringen, än så länge. Kommer säkert bli en stor chock för mig när jag ska vara ifrån honom.

Oj, 5 bästa inläggen. Jag tror det allra bästa inläggen är de senaste i krönikeform.

Men läs gärna under etiketten Gbg till Bcn via Madrid om mina år i Spanien. Eller etiketten spaniensvenskan. Sen skrev jag mest innan om hur det var att driva eget klädmärke, SMiD. Om första bebismånaderna kan du läsa våren/sommar 2011.

Lisa sa...

Har ägnat sista timman åt att läsa din blogg. Visa inlägg översiktligt, visa har jag sparat för att läsa om, fundera vidare kring. Det väcker många tankar, positiva sådana. Förr mig ätt livet som ensamstående nytt, men jag märker att det börjar röra sig i mitt huvud. Dina tankar hjälper mig att tänka vidare i nya riktningar. Tack

miriam sa...

Jag har läst din blogg sen rätt länge tillbaka, tror jag började när du var gravid, men minns inte riktigt hur jag hittade hit i första början. Jag blev väldigt glad när jag såg att du börjat blogga igen och hoppas såklart att du fortsätter! Det jag gillar, förutom att höra om livet som spaniensvensk (har själv en spansk sambo), är att du känns så ärlig! Dina tankar är intressanta och din blogg känns äkta!

Bella sa...

Tack! Va glad jag blir att du kommenterar! Att få respons är en stor del av att blogga.
Ärlig, äkta, intressant - de orden värmer. Tack Miriam!

Anonym sa...

Hej Bella!
Har läst din blogg sedan du hade företaget där jag handlade ibland :) Mitt ovanliga val var att hoppa av arbetet som jurist när jag fick barn på -90-talet. Du kan tänka dig hur alla !reagerade. Jag kunde bara inte lämna honom i från mig så jag och min man fick välja ett enklare liv. Just därför älskar jag att läsa din blogg just nu. Jag tycker det är ännu modigare att hoppa av nu, än det var då! Förr "skulle" man visserligen köpa radhus men nu ska man ju blåsa ut hela det nya fina huset och renovera. Och klä sig och se ut som i bloggarna. Dricka latte på stan och vin med väninnor och gå på spa. Hur ska ni hinna?
Och du! Nu är barnen stora och för fyra år sedan startade jag eget företag! Valde en helt ny bana. Gjorde karriär igen! Då var jag femtio år! Det är mycket roligare att jobba nu! Tiden finns där.
Du gör helt rätt som inte gör allt på en gång!
Varma hälsningar från Marie

Bella sa...

Så kul att höra! Spännande att du startat företag, så inspirerande. Ja, det var därför jag la mitt företag på hyllan. Kände inte att jag varken orkade eller ville göra allt samtidigt. Jag kommer ju jobba säkert 30-35 år till så det finns massor av tid att byta karriär eller starta ett nytt företag. Just nu njuter jag av att fokusera på att vara småbarnsmamma. Jag märker redan hur få år som mitt barn behöver mig...
Ja, stackars alla, vilken press. Allt ska göras samtidigt. Helt galet! Men jag känner att det släppte ganska snabbt när jag bara bestämde mig att låta bli att bara följa, hetsas och matas med andras åsikter. Sen lever jag nog i en liten bubbla nu när jag jobbar med mina föräldrar. Om nått år

Bella sa...

Om nått år när jag jobbar på kontor och dagligen möts av en massa inspiration, idéer och kollegor kanske det är svårare. Men jag har nästan bestämt mig att inte söka jobb i modebranschen igen. Dock vet jag inte vad jag ska söka mig istället, har varken tid eller råd att studera så det måste bli jobb direkt. Men just nu och nått år till njuter jag av lyxen att jobba 80%, vara ledig i långa perioder och vara här och nu under småbarnsåren.

Anonym sa...

Jag tittar in ibland :)
Mina knepiga val har varit att flytta till Spanien och att senare vara hemmafru några år. Men trots allt blev jag inte särskilt ifrågasatt, de flesta tyckte att det verkade mysigt.
Jag håller med dig om att det är svårt (men inte omöjligt) att vara ensamstående mamma i många andra länder. Men trots allt är det "privilegierna" många kvinnor inte vill vara utan. En del är ganska bekväma om du frågar mig. Det går att plugga medan man är hemma med barn i många år, men de flesta ägnar sig åt heminredning och fika tills barnen är stora. Sen om de skiljer sig får mannen betala underhåll i många år. Ser man det från den vinkeln är det ju inte heller schysst. Sen gör ju de dåliga tiderna att många ex-män inte kan betala underhållet. Jättesvår sits för många i dag. Jag är skild och får inte ett öra av mitt ex, så jag hade haft det svårt att få det att gå ihop i Spanien. Mycket lättare i Sverige. Men är man HELT oberoende ändå? Jag tror det är lite farligt att tänka så, vi är alltid beroende av andra. Jag kan få problem, bli sjuk etc och har valt att bo nära familjen nu när jag är själv. /Anna malaga

Bella sa...

Det finns ju massor av ensamstående kvinnor i andra länder som klarar sig, får livet att gå runt även om det är svårt. Så självklart går det, men jag tror de är mer beroende av ett släktnätverk än vad man är i Sverige. Sen vet jag inte vad jag skulle göra utan mina föräldrar. De hjälper mig med allt från barnpassning så jag kan storhandla till att bjuder på middag. Förutom att vi gör utflykter tillsammans. Jag får inte heller ett öre av exet, han har inte betalat nått som har med barnet att göra, någonsin.

I Spanien är ju situationen lite speciell eftersom kvinnan ofta får bo kvar i lgh etc. I Sverige bor väl nästan alla barn till skilda föräldrar varann vecka. Vet t.o.m fall där exmannen betalar boendet till exfrun och hennes pojkvän och det är ju lite galet.

Jag är beroende av mina föräldrar. Mer än vad jag skulle vilja men tyvärr skulle jag vilja kunna känna mer beroende och trygghet av mitt barns pappa, så jag kan lita på att vi båda prioriterar hans uppväxt, skolgång etc. Att han skulle kunna försörja sitt barn om jag inte skulle finnas.

Jag har valt att bo nära mina föräldrar även för att kunna finnas där för dem när de blir äldre....

Anonym sa...

Samma här. Det är tråkigt att se så många gamla som far illa i äldrevården idag, allt skärs det ner på...
Mitt barns pappa har tidigare varit generös och engagerad, men har hamnat i ekonomiska svårigheter pga sin hobby (tadá - avionetas) och då hamnar vi i andra hand. Så det är ju jätteskönt att kunna försörja sitt barn.
När det gäller delat umgänge tycker jag att det låter bra på pappret. Barnen har rätt till båda sina föräldrar. I verkligheten verkar den vara till för föräldrarna, ingen behöver betala och dessutom får de leva singelliv varannan vecka. Samtidigt blir det så att barnet inte bor någonstans. Med tiden skaffar de flesta ny partner och ofta nya barn, som bor heltid i bostäderna och det första barnet blir en obekväm flyttfågel. Den nye/a tycker ofta att "allt är så mycket lättare när hon/han inte är här". Trist! /Anna malaga

Anonym sa...

Vill bara säga att din blogg berör mig jättemycket. Jag och min spanske man har flyttat mellan Spanien och Sverige ett par gånger men det är svårt att finna ro för oss båda. I nuläget är vi tillbaka i Spanien och jag är hemma med vårt yngsta barn, men jag saknar Sverige något så enormt. Det är något helt annat att vara småbarnsförälder här...Känner också igen hur feministen i mig väcks till liv här:). Jag tycker att du är väldigt modig som verkar ha följt din magkänsla i dina livsval!