12 aug. 2014

Att vara vänner för vårt barn skull...

Jag har funderat en del under sommaren över hur man i dagens sociala medievärld även måste separera offentligt. Jag fick en enligt mig konstigt kommentar av en gemensam vän som undrade om vi fortfarande var tillsammans eftersom vi syntes tillsammans på bilder med vårt barn. Det har gått ett år sedan jag berättade för de närmaste, 1,5 sen jag tog beslutet att lämna. Men först för några veckor tog jag bort min FB-relationsstatus.

För mig har inte det varit en viktig del, även om det helt klart verkar vara det för andra. Nu ska man visst berätta för alla för tänk om någon skulle tro att vi, som har ett gemensamt litet barn, fortfarande är tillsammans. Utåt sett har vi haft en tyst långsam separation där den ena velat gå och den andra försökt hålla kvar. Mellan oss har den varit allt annat än tyst. Det är den största anledningen att jag ville bryta upp för att mitt barn, vårt barn, inte ska behöva växa upp med två bråkande diskuterande föräldrar som tjafsar om precis allt. Jag ville ge mitt barn en lugn o glad mamma.

Jag fick höra hur starkt det var av mig att umgås med mitt ex, att leva tillsammans 3 dagar i veckan under semestern för vårt barn skull. Moget av mig att se till barnets bästa och lägga känslorna bakom. Jag tror jag kommit till en den punkten när jag inte bryr mig längre och kan gå vidare. Försöka vara vänner för vårt barn skull. Än så länge litar jag ej på pappan för att ta hand om vårt barn ensam. Men samtidigt vill jag att barnet ska få en närvarande pappa och dela någon typ av vardagsliv med.

En spansk vän sa: du får ju ert barn snart en ny svensk pappa och ni blir en sån där modern svensk familj. Men jag har inget intresse av att finna en ny partner, speciellt inte någon att bo ihop med som skulle ha en papparoll till mitt barn. Eller bäst: "Du kommer träffa någon, så kan ni få ett till barn, köpa hus etc. Jag brukar inte svara men det finns inte i min värld. Jag stänger inte dörren till kärleken men den skulle vara på mina villkor. Nykterist, spanskspråkig... Någon som vill leva enkelt om än som särbo...

"Du kan fortfarande få drömmen" = man, fler barn, villa utanför stan etc.

Så irriterande! Jag lever min dröm nu, precis så här. Jag bestämmer själv över mitt liv, mina val.

Jag är medveten att mina åsikter kan provocera. Men jag dömer inte ditt liv, dina val. Utan jag är trött på att jag tycks synd om, som ensamstående mamma när jag nog aldrig mått bättre, varit lyckligare om än trött och sliten småbarnsmamma.

Jag försöker reagera moget, vill inte att mitt barn växer upp med en mamma som pratar illa om pappan. Men tankarna snurrar. En dag kommer frågorna. En dag kommer mitt barn komma hem från skolan och undra varför han inte har en normal familj som "alla" andra. Varför han växer upp med en pappa på långdistans. Varför, mamma?

Jag har varit tillsammans med en och samma person hela mitt vuxna liv. Vi har delat glädje, sorg, död o barn. Mitt barns pappa är fortfarande en del av mitt liv, kommer alltid vara mitt barns pappa. Så länge jag får bestämma kommer jag försöka vara vänner, för vårat barn skull. Vänskapen som vi tappade bort, när vi slutade unna varandra glädje, egentid, sömn...

"Sakna min pappa" *mammahjärtat brister*

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner verkligen igen mig och förstår dig, kunde skrivit allt själv. Dåligt samvete har jag inte, min son är mycket äldre och vet att vi gjorde det bästa. Det kommer din också att vara, och förstå. Det är svårt att förstå kärleksrelationer när man är så liten, de ser det som att alla i familjen har samma slags kärlek till varandra och fattar inte varför alla bara inte kan bo ihop. Jag och D:s pappa är absolut inte vänner (svårt när en tar allt ekonomiskt och övrigt ansvar...) men vi håller sams och går ut och äter, reser ihop osv. Jag tycker att du verkar ha löst det jättebra och hoppas att den andra parten är lika mogen och generös. /Anna Malaga

Bella sa...

Nej, den andra partner är varken mogen eller generös och jag tar allt ansvar och allt ekonomiskt men jag erbjuder fortfarande min vänskap. Det kanske är min personlighet, för efter allt han gjort mot mig om vi inte skulle ha barn skulle jag aldrig vilja träffa eller umgås med honom igen. Men mitt barn älskar sin pappa och just nu har vi hittat ett sätt då jag får massor av egentid, att läsa böcker etc och behöver inte oroa mig för mitt barn ( om pappan skulle ta med barnet skulle jag nog bara må dåligt av oro)

Jag hoppas också att framtiden sätter var och en på sin plats och mitt barn förstår mina beslut.
Tack för att du delar med dig!

Casa Annika sa...

Vilken svår situation. Extra svårt är ju att ni bor i olika länder, när ni väl träffas kan ni ju inte undvika att umgås, på ett ganska nära sätt gissar jag. Bland det viktigaste är kanske att inte låta ditt barn märka att ni inte kommer så bra överens, för att han ska kunna ha en fin, problemfri relation med båda sina föräldrar.

Bella sa...

Casa Annika: precis som du skriver blir det väldigt nära, han bor t.ex här när han kommer till Sverige (har inte råd att bo på hotell etc) men för första gången på flera år har vi haft en ganska lugn oproblematisk sommar och jag tror vi nu har hittat en balans, ett sätt att vara vänner och vi har t.o.m haft trevligt, skrattat och pratat om vårt barn. Det är precis det jag vill, att inte prata illa och inte bråka inför barnet utan försöka vara mogen. Vi älskar ju båda vårat barn mest av allt och vi vill båda hans bästa.

Personer i vår närhet har nog svårt att förstå för nu när vi inte bråkar kan man nog få intrycket att vi har det bra, men det finns ju inte längre någon kärleksrelation mellan oss. Jag bestämmer och exet lyder på mina villkor.

Anonym sa...

Så intressant du skriver! Och så många tankar och erfarenheter man delar när man bor/bott utomlands... inte lätt detta med relationer, kulturkrockarna finns där och det tog mig nog... 16!!! år innan jag inság det! /anna

Emma sa...

Att våga välja lyckan och lugnet är också en styrka.

Det jag ser som extra positivt är att ni redan var sääärbos innan D föddes. Och din I verkar liksom vara med på att det är mamman som bestämmer ( jag har säkert helt fel, rätta mig isf) Jag är iaf helt övertygad om att det är för det bästa för er alla, så som du beskriver det!

Kan inte tänka mig detsamma i vårt fall. Ignasi skulle aldrig gå med på att jag hade huvudansvaret för barnen och vara borta i långa sjok. Minns när jag läste i Mama om Pernilla Wahlgren som berättade om skilsmässosorgen - att det värsta inte var att skiljas från pappan, utan att varje vecka behöva skiljas ifrån barnet. Missa halva uppväxten- det vet jag skulle bli resultatet och det är ju fint när man håller ihop men vore ett helvete om vi skulle separera. Jag har inga tankar på separation men när jag ändå föreställer mig det är det att vara ifrån barnen som skrämmer mig mest.

Bella sa...

Anna: så kul att du hittat hit och finner mina tankar intressanta. Ja, att bo utomlands, trots att det inte är samma land gör nog att man delar en massa funderingar samtidigt som en känsla...

Emma: Jag skulle nog aldrig klara av att lämna bort Dani halva veckan, jag tror inte heller han skulle må bra av det. Då skulle vi nog få hitta en lösning som var bäst för barnet. Så svårt det här med separation!

Jag tror I är nöjd med att jag bestämmer. Jag tror det var just problemet. Att det var så här han tänkte sig att det skulle bli men var inte beredd på balansrubbningen och min reaktion att jag ville att han skulle ta med ansvar, dela jämlikt etc. Jag tror vi alla tre mår bra just nu. Även om I självklart saknar sitt barn o Dani sin pappa. Sen som du vet litar jag ju inte på I, som fortfarande har alkoholproblem (enlig mig) och det kommer nog gå nått år till innan jag lämnar Dani, i Spanien hos I för en vecka eller två eller kanske när jag inte har lika lång semester så får Dani vara längre i Spanien. Eller hälsa på sin pappa på lov etc.

I somras var Dani orolig att jag skulle lämna honom, ( när jag skulle handla nått ensam etc) och grät hysteriskt men det var inga problem att jag var kvar i huset och Dani åkte med sin pappa några timmar. Så vi anpassar oss, försöker göra det bästa för alla.

Jag sätter mitt barn före mig och hans bästa och gör vad jag tror är bäst. Just nu är det att umgås alla tre när vi träffas, även om jag sitter med huvudet i en bok en halv dag men jag finns där...

Ja, du har rätt i att separationen inte var så stort steg varken för oss, som långdistanssärbos eller för Dani som redan är van. Sen tror jag att vårat liv hade inte sett så annorlunda ut just nu om vi varit tillsammans. I hade nog fortfarande jobbat i Spanien och jag velat bo i Sverige med Dani.
Kram på dig!