16 sep. 2014

Tystnaden...

Någonstans under sista veckan under denna långa ensamma mammaperiod tystnade. Jag tappade min röst. Skrivarrösten. Ville inte berätta mer. Sömnbristen blandat med ett ledset barn som börjar upptäcka att världen inte alltid är snäll.

Så trött på valkampanjandets smutskastning. Där alla skyller på alla och alla gör, gjort fel. Där det inte är ok att tycka olika. Barnsliga fasoner. Ja, lite som på mitt barns förskola...

Under några dagar hamnade jag under ytan. Nedstämd, trött, irriterad. Sjuk, ensam med en vild 3,5-åring. Höstkänslor, regn och första tecken på depression. PMS.

Kontrasten. En flygresa. Sol, värme, bad, glädje. Lugn egentid. Tid att andas ut...

Valresultatet utan vinnare. Alla förlorare. Mitt halvsvenska barn. Hans vackra mörka ögon och oron för hans framtid...

Mångfald. Öppenhet. Jämlikhet. Rättvisa. Tolerans. Feminism. Antirasism. Frihet.

Mitt barns tårar efter att för första gången blivit slagen av ett annat barn. Varför mamma? (Tycker) inte om...

Hur lär man sitt barn värdet av alla de där fina orden här ovan. Hur lär man sitt barn att inte acceptera våld? Att inte svara med våld?

Jag väger mina ord. Jag vill inte säga fel. Göra fel. Skylla ifrån mig. Skylla på andra.

Men inom mig kokar orden.
Jag tystnar ett tag...
Tills jag återfinner min röst.

Den som vill skriva om kärlek, empati, solidaritet...

Veckans tips:
1: Läs svenskspanjorens Carins inlägg inte ok
2: Läs svenskcolombianens Mammas Machete inlägg sura
3: Läs Vilda Barn om att prata med sitt barn om rasism

Inga kommentarer: