22 okt. 2014

Kvinnor och skam

Jag har en person i min närhet som nästan alltid får mig att skämmas. Hen får mig att tvivla på mina tidigare val. Hen får mig att ifrågasätta mig själv som mamma. Hen får mig att känna mig liten, dum, gnällig, bortskämd, krävande och värst av allt, hen får mig att undra om jag är tillräcklig.

Jag har precis läst klart boken "Kvinnor och skam" (Brene Brown) och den fick mig att ifrågasätta alla de där gångerna jag inte kommit förbi stämpeln, stereotypen, idealet. Superkvinnan som klarar allt. Den perfekta rollen med skyhöga krav och förväntningar. Föreställningar om hur en kvinna, familj, relation ska vara och se ut. Medias bild av en lyckad karriärskvinna, mamma, partner, dotter... Hur man ska vara för att passa in i normen, mallen, facket.

Jag analyserar samtiden och hur det påverkar mig just nu. Hur man ska vara som mamma på 2010-talet. Är det bara jag som har intrycket att kraven på den perfekta yta, dyra lyxprylarna, bebis som accessoar etc har förändrats de senaste 5 åren. Det känns som om "hormoner & hemorojder" och feministbloggar har förändrat även tv-serier etc, eller? Att livstilsmarkörstatusen har förändrats de senaste åren. Kanske är det instagram som gjort av vi alla fått en blick in i andras vardag, på gott och ont.

Det känns som de utmattande kraven på att upprätthålla en fasad av lycka och lyx har sänkts. Några få bloggare/instagrammare/FB-vänner finns kvar men de flesta känns lite mer genuina, äkta och verkliga än för bara 5 år sedan när alla unga bloggtjejer shoppade lyxväskor och visade upp och alla FB- statusar handlade om restaurangbesök, semester och shopping. Det känns som om fler väljer att inte definiera sig själva genom saker de köper, äger utan det har blivit lite mer djup i mångas ord.

Jag skäms oftast för jag känner ansvar för hur någon annan agerar, deras åsikter eller när andra bryter mot sociala koder och regler. I trendängsliga Sverige är ramen oftast snäv, vad som är rätt, inne, trendigt, hippt just nu. När jag känner mig osäker krymper jag, tystnar och kreativiteten försvinner. Med några få ord minns jag hur en kollega förminskade mig till en ensamstående, sliten, gammal, svag småbarnsmamma som aldrig vågat. Jag minns att jag blev så chockad för så hade jag aldrig definierat mig själv. Med hon hade ju aldrig kännt de yngre versionerna av mig, bortskämd lillasyster, tonårig partytjej, ung modedesignstudent etc.

"Jag vet redan allt om dig" - utan att ens fråga. Hur man så lätt dömer andra, placerar i ett fack. (Värst i Sverige är väl att vara en tråkig, vanlig, vardaglig Svensson?) Vilka är dagens sociala skrytfaktorer? Vad ska man välja för att välja rätt?

Det är tyvärr alldeles för lätt att bara se genom sina egna glasögon, anse att man själv vet sanningen, det korrekta, det rätta, som det ska vara. Men vem bestämmer de reglerna? Ibland behövs det lite kritisk medvetenhet för att öppna upp, lyssna inåt och ifrågasätta samhällets, omgivningens, vänner och familjens krav. För att inte glömma bort den hårdaste kritikern av alla. En själv.

Veckans tips:
UnderbaraClara ryter ifrån om Strong is the new skinny - För mig öppnar sig nya synsätt när jag sätter på mig feminst- eller genusglasögonen.

Peppe skriver bra angående Renée Zellwegers att istället för utseendefixering fokusera på hur andra mår.

14 kommentarer:

Anonym sa...

Skrytfaktorer? Jobb, lön, bostaden, inredning, utseende, träning, semestern?
Kanske man ska kritisera andra och sig själv mindre.
Jag fattar inte riktigt varför "alla" alltid lägger sig i mina val och vet bättre än jag. Förut ville jag förklara och försvara mina val. Det finns faktiskt för mig bra anledningar till att jag gjort lite annorlunda val i mitt liv. Men jag har upptäckt att det blir lite tokigt att försöka tala andra till rätta för att de försöker tala mig till rätta.
Tillbaka till det ytliga ibland helt enkelt... Istället för att berätta vad vi tyckte om semestern, skaffa barn... säger jag bara att det var underbart... Mindre ifrâgasättande frän andra... Sedan är det klart att det beror vem man pratar med... Men jag blev bara ledsen när jag inte tyckte att andra föräldrar var särskilt ärliga om hur tufft det kan vara att bli förälder till exempel, eller att jag var bortskämd för att jag inte sa att semestern var perfekt o s v och jag själv blev dömd som otillräcklig när jag försökte vara ärlig.
Inte enkelt det där...
Kanske du kan undvika den negativa personen i din omgivning lite mer?

Bella sa...

Ja, massor med skrytfaktorer men jag tänkte även på hur man ska vara på ett visst sätt, vad man visar upp. Man ska träna o visa upp det, man ska äta hälsosamt o visa upp det, man visar bara upp sina söta barn, leendes mot kameran. Statussymboler som smal, sund, bra förälder, allmänbildad. Jag märker ganska stor skillnad då jag lever mellan två olika länder att det skiljer sig åt. I Sverige är ju väldigt mycket minimalistiskt, vita kök, svarta kläder, "rätt" jacka etc.

Jag känner nog också att jag måste förklara mig, och gör tyvärr det alldeles för ofta trots att jag egentligen inte behöver. Mat/alkohol speciellt medan de som känner mig och varit med några år är rädda att jag ska få i mig nått (gluten) och spendera resten av dagen på toaletten...

Otillräcklig för jag var ärlig. Bra ord! Många tycker jag begränsar och förstör för mig själv med alla mina regler men jag mår mycket bättre så.

Jag har inte talat med personen under år av mitt liv och vi träffas väldigt sällan men hon dömer fortfarande mig för den jag var för 5-10 år sedan. Jag kommer inte förbi lilla stackars flicka... Som inte vet bäst själv. Som inte kan ta egna beslut, val etc. Galet för jag tycker jag tar väldigt genomtänka kloka beslut!

Men det känns ju lite tråkigt när man måste tystna, sluta eller undvika att berätta... Eller? Jag försöker nog förklara mig alldeles för ofta och anser att jag har rätt och så blir personen irriterad på mig för de anser inte att de ifrågasatte mig, hängde du med?

Tack för din kommentar!

Casa Annika sa...

Jag vet inte hur det är att vara förälder i Sverige, men undrar om det kanske är en svensk grej, det du skriver om det perfekta mammalivet med söt bebis, harmoni och prylar? Jag känner inte alls igen det. Jag tror att det är mer avslappnat i Spanien. Fast erkänner att jag känner få andra föräldrar här, och i vilket fall beror det nog lite på vilka man umgås med också.

Bella sa...

Ja, det är nog en väldigt svensk grej men om vi menar de svenska perfekta, alltså bo i villa, stort hus med vitt kök, semester utomlands, hämta tidigt på förskolan men även skämdes jag när jag trodde jag var den enda som hade en jobbig första tid då "alla" var sminkade redan på BB. Kan tänka mig att de som går upp mer än vanligt eller inte får tillbaka sin kropp efter några månader skäms.

I Spanien är det ju andra sociala spelregler. T.ex så kommenterar folk ens vikt utan att bry sig om känslor. I Spanien handlar skam nog mer om kärnfamilj, vara gift, döpa barnet, att ha ett rent välkammat väluppfostrat barn annars är man en dåligt mamma.

Sen tror jag som sagt att de har förändrats de senaste 5 åren mycket tack vare bloggar och feministdebatten. Jag skrev ju inte bara om hur underbart det var att få barn och första året med bebis. Men medias bild är ju väldigt vriden...

Jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt. Jag gick runt som en zombie i säkert 9 månader, orkade inte bry mig om mig själv och så mötte jag mammor som var sminkade, uppklädda i klackskor med sina söta bebisar medan min inte var nöjd förutom om vi var hemma... Jag fick ingen gå på café o dricka latte barn....

Åsa Winald sa...

Jag håller med Annika i Spanien, undrar om det inte är extra viktigt med yta i Sverige, eller kanske mest Stockholm! Jag kände att det var lite tävling i Nacka där jag bodde om allt möjligt. Här är det inte så noga! Folk gör så gott de kan helt enkelt! Eller så har jag inte lärt känna folk tillräckligt bra än! Skönt för mej att flytta ifrån mitt gamla sammanhang och bvar en helt ny och oskriven person för alla här i mitt nya hemland!

Bella sa...

Absolut är yta mycket viktigare i Sverige, att ha rätt kläder, saker etc. Mallen är mycket snävare i Sverige, speciellt i Stockholm som du skriver. En av de bästa sakerna med att flytta är ju att man kan börja om pånytt, har skrivit om det i ett annat inlägg om hur man kan vara lite mer vem man vill som utländsk, invandrare i ett annat land. Jag var alltid sueca och kunne vara lite mer radikal, annorlunda och svärfamiljen förväntade sig inte av mig vad de kanske skulle gjort av en spanjorska men nu lever ju inte de längte annars hade nog pressen på giftermål, dop ETc varit större. Sen får vi ju inte glömma bort att det fortfarande är kris i Spsnien och många lever på en inkomst och då lever mycket snålare. Jag märker kontrasten enormt och lever ju jättebra som ensamstående med en medelåglön för jag lever som i Spanien, inte som i Sverige. Det kanske handlar om vem man lär känna och jag kände pressen i Spanien av att ha ett välstädat hem, hela rena "pijo" barn som ser ut att hå till kyrkan och det är en annan typ av yta ... Enligt mig
.

Bella sa...

Jo, i Spanien tror jag många svenskar inte känner det katolska kyrkans normer, krav (som är en del av alla sociala regler) och därför känner sig friare. Men om du inte är gift, barnet döpt, du inte klär ditt barn "pijo", vattenkammade, parfymdoftande så är du "mala madre". Nån kommenterade att det nu växer fram en ny generation "mala madre" mammor som inte följer tidigare generationers hårda regler, straff och diktatoriska uppfostran.

Bortugal sa...

Intressant! Jag undrar om det är så här i Portugal också fast jag inte märkt det! Eller om det är mer så i Spanien än här? Intressant att jämföra Spanien och Portugal. Om det finns stora skillnader mellan dessa bägge länder undrar man ju vad det beror på. Vattenkammade barn med parfym har jag faktiskt inte sett mycket av här, men kanske att man ser fler barn som är uppklädda/ finklädda än i Sverige. Våra barn sticker ut som mer fysiska än barnen här, de leker i vattenpölar och klättrar i träd på skolgården, och de vara de enda som gör. (: Folk tycker det är konstigt tror jag. Jag fortsätter vara glatt ovetande om eventuella katolska och konservativa normer att leva upp till.

Bella sa...

skönt att slippa alla andras krav, jag tror att det är skillnad om man är tillsammans med någon från landet, har svärföräldrar och släkt med åsikter. Jag tror absolut dina barn provocerar en del normer om hur barn borde uppföra sig men det är ju bara härligt. Jag brukar lägga upp många bilder på min son när han leker i vattenpölar etc för att bredda bilden av barn. Nu finns de ju även mer fria förskolor/skolor i Spanien men annars tycker nog många att jag är väldigt hippie med min långtidsamning, samsovning etc där en del släktingar verkar tycka det är helt ok att diskutera mitt o mitt barns liv och komma med kommentarer som sårar. Sen som sagt, så länge man utåt sett följer normer är det lättare än när man vill separera, inte döpa eller kanske är gay i Spanien. Det tog många år i Spanien innan jag kom under ytan. Men i alla familjer finns ju grundkrav som i många fall baseras på skam o skuld. Tyvärr.

Bara det att det är ett vedertaget begrepp att i Spanien kalla dig själv mala madre (när man menar en friare uppfostran)

Jo, jag frågade på ett forum för utlandssvenskar i Spanien om de sett föräldrar aga sina barn. Många hade inte det och jag mår dåligt över hur många behandlar sina barn varenda gång jag varit på en lekplats i Spanien. Jag är väldigt känslig för när man behandlar barn illa och hör direkt när någon höjer rösten, hotar eller slår till i rumpan. Många spanjorer anser det helt normal barnuppfostran och reagerar knappt längre.

Spännande tema, eftersom alla har olika glasögon!

Bella sa...

Med parfym menar jag att nästan alla produkter är med parfym och barnen doftar ofta väldigt mycket. Även bebisar. I Sverige är ju de flesta barnprodukter parfymfria.

Om man klär sina barn klassiskt, könsstereotyp märker man säkert mindre av kraven. Men även i Sverige kan man lätt provocera omgivningen med så små saker som att sätta på en pojk en rosa mössa eller vantar även 2014.

Anonym sa...

Jag tycker att pressen är minst lika stor i Spanien, men det kan ju hända att man inte märker av den som utlänning, precis som ni är inne på. I Spanien är man mycket mer klassmedveten också. Många ur övre medelklassen kan liksom inte förstå hur vi svenskar, som anser oss så "civiliserade" kan ha så rufsiga och ovårdade barn, som får vara ute i regn, inte badar varje dag och inte luktar gott. Höjden av hemskhet är att barnen går barfota. Jag tycker att det är slappare i Sverige, faktiskt. Däremot får man mycket mer hjälp av familjen i Spanien, så bördan på föräldrarna delegeras ut lite. /Anna Malaga

Bella sa...

Så bra du beskriver det Anna, tack! Det här med hur man ses ned på som om jag inte skulle ha råd att tvätta mitt barns kläder eller att bada och vattenkamma honom. Att jag medvetet vill, att det är ett val jag gör att inte köpa parfymerade produkter, låta mitt barn leka i vattenpölar eller busa finns inte på kartan, för många spanjorer. Det ses bara som ouppfostrat och låg klass.

Ja, barfota på stranden! Har t.o.m fått höra att mitt barn skulle få vårtor och borde ha strand/badskor på sig ha ha ha....

Jag tycker själv också det är mycket friare i Sverige. Även om mallen om man vill vara rätt, trendig, inne är väldigt snäv - men om man inte längre bryr sig om att bo i villa, renovera ett vitt kök, gå på restaurang, spa etc och visa upp. Jag blir provocerad när det helt plötsligt jätteinne i Sverige att åka till Palma igen och det skrivs om att det inte längre är ett charterställe etc. Hallå? I Spanien semestrar alla rika på baleares och många utländska kändisar, det hände inte helt plötsligt 2012 när det blev trendigt i Sverige med en weekend i Palma....

Men men. Skönt när man brutit flera av normerna och inte behöver passa in i facken längre.

Ja, jag skulle också önska att man tog hand om sina gamla, föräldrar etc som man gör i Spanien med. Eller att det fanns fler generationsboenden. Jag skulle kunna tänka mig att bo med mina föräldrar när de blir äldre, speciellt om nån av dem blir ensamma.

Lisa sa...

Oj oj oj, jag måste verkligen anses som världens sämsta mamma i Spanien. Mina tjejer är alltid rufsiga och smutsiga, klättrar och hoppar överallt. Och ingen kunde bry sig mindre än jag. Skönt dessuom att svärfamiljen är så stolta och älskar att deras barnbarn är lite annorlunda (men jag erkänner, vi packar alltid lite finare kläder när vi åker hit).
Palma tycker jag är en jättetrevlig stad, trendig eller ej :)

Bella sa...

Jag bryr mig inte heller utan blir bara triggad att provocera lite mer... Sen har man väl som svenska högstatus i Spanien, som Anna skriver har nog många spanjorer svårt att koppla ihop de reserverade svenskarna, blyga o kalla med så livliga färgglada barn?..

Ja, verkligen skönt om man har svärfamiljen på sin sida, sen kanske det är lättare då de kan säga att ni inte bor i Spanien och de kanske skulle ställa andra krav om ni bodde nära? Jag är också så glad att Danis pappa älskar lek, bus och vill gärna stoltsera med sitt halvsvenska konstiga barn. Även om vännerna har en del åsikter när han berättar om mina val. Men sen har kanske en del extrema åsikter som provocerar även i Sverige, som långtidsamning, samsovning...

Jag tar inte med förskolekläderna till Spanien och klär min son mycket mer "pijo" i Spanien, eller hans pappa klär honom mer klassiskt...

Jag har faktiskt inte varit på Palma men vill absolut besöka Balearöarna. Blir bara irriterad när saker helt plötsligt blir trendigt för att nån kändis skapat ett hotell, restaurang, yogaretreat och så skriver de att Palma varit ett charterresmål i flera år. Precis som Kanarieöarna stämplas som charterresmål medan spanjorer har en annan bild... Ja, svenskarna pratar som de var världens navel ibland. Allt cirkulerar runt Sverige, vi styr allt... He he!

Jag är gärna en "mala madre" i Spanien!