4 okt. 2014

Självkänsla, empati och föräldraansvar...

I dagens samhälle där yta, prestation, status, skryt, like:s och "att vara lyckad" verkar viktigare än att våga vara sig själv. Där man aldrig är tillräckligt smart, snygg, smal, duktig etc. Tjänar tillräckligt med pengar, har ett tillräckligt bra jobb, perfekt partner, stor villa, exklusiv semester etc. Där man aldrig är tillräcklig.

Jag berättade för en vän att jag älskar mitt barn av hela mitt hjärta, utan några garantier. Att jag vet ingenting om min, hans, vår framtid så jag försöker bara vara tacksam för allt. För varje dag. Flera gånger kommer jag tillbaka till orden, våga visa mer av vem du är, våga vara alla dina jag samtidigt. Att leva helhjärtat, ärligt, öppen. Att våga vara känslig, lyssna på sig själv.

Sen jag fick barn har jag blivit mer spirituell. Jag lyssnar på min inre röst. Föräldraskapet är så komplext, speciellt när jag vill ge mitt barn självkänsla. Att han duger precis som han är. Att han inte behöver vara perfekt utan bara sig själv. Jag har fått ett väldigt empatiskt barn, som gråter när andra barn är ledsna. Känslig. Mjuk. Jag älskar honom för de dragen. Jag vill göra allt jag kan för att han ska växa upp till en empatisk man.

Empati. Förmåga att uppleva och förstå andra människors känslor. Att känna med någon annan. Att sätta sig in i någon annans känslor, situation, liv. En av de viktigaste egenskaperna enligt mig.

Jag tänker en del på mitt barns framtida uppväxtskildring, hur han kommer beskriva sin barndom (precis som du Mammas Machete). Jag tänker på hur om man kritiserar barnets pappa (mamma) indirekt kritiserar barnet. "Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själv."

Att visa alla mina jag för mitt barn. Visa mig mänsklig, sårbar, operfekt. Göra misstag och be om förlåtelse. Sluta försöka vara vem man borde vara och vara den man är. Visa vem jag är. Att han får lära känna sin mamma. Även att lyssna till mitt barn. Att se, uppskatta, bekräfta, respektera känslor, tankar och val. Att lära känna mitt barn.

Prestationspressen. Tävlingen i vem som har flest aktiviteter. "Barnen lär sig inget, de bara leker" om svensk förskola. Kreativitet. Innovation. Kritiskt tänkande. Fria barn.

"Vulnerability is the birthplace of love, belonging, empathy, joy, creativity..."

Jag har inga svar. Bara en känsla. Att jag är på rätt väg. När jag lyssnar på min spirituella sida. När jag lyssnar på mig själv. Jag kan bara vara jag. Jag kan bara göra det här på mitt sätt. Det jag känner är rätt.

Undvika att tvinga in mitt barn i ett begränsande fack. Istället försöka öppna så många dörrar som möjligt. Vara så ärlig o sann mot mig själv som jag kan. Känslig och empatisk. Lyssna och finnas där med öppna armar när han möter livet...

Att berätta min historia, så jag får skriva slutet...

Veckans tips:
Lyssnade ni på Brene Brown? sök på youtube: The Power of vulnerability, Listening to shame, Daring Greatly, the wholehearted parenting manifesto...
"Mod att vara sårbar" - hennes bok ledde mig till bloggarna: "det känsliga barnet", "familjecoachen" och "en annan du"... Massor av intressanta tankar om barnutveckling, barns självkänsla och föräldraansvaret.

2 kommentarer:

Tuvilda sa...

Jag tror att du har så rätt i det här!

Ang att barn bara leker på förskolan i Sverige: eh, ja, mest leker de fritt.

Att de inte lär sig nåt: NEJ! De lär sig massor av saker. På flera förskolor jag varit på sitter det lappar om allt de lär sig genom lek: språk, samarbete, tänka osv.

Men ja: en treåring i Spanien som jag känner kan skriva hela sitt förnamn med lite stöd från mamman. En femåring jag känner i Spanien kan skriva hela sitt förnamn och båda efternamnen och vet exakt. Han kan inte skriva andra ord vad jag märkte, men ändå sitt namn. Det kan inte barn här i allmänhet (vad jag märkt) i den åldern. Man fokuserar nog mer på fri lek här i Sverige och mer på rellenar fichas där. Rita fint typ.

Bella sa...

Ganska många av de spanjorer som bor i Sverige har lite svårt för omställningen - att barn lär sig genom lek. Jag vet att mitt barn lär sig massor och jag älskar mitt barn fria reggio Emilia inspirerade förskola...

Ja, det är största anledningen till att jag inte vill att mitt barn växer upp i Spanien, prestation. Alla dessa aktiviteter o krav från att barnen är små...
Men när de blir lite äldre o börjar skolan har jag lite svårt för att svenska barn så snabbt blir tweenies, de slutar lekar typ redan i första klass, spelar dataspel etc medan spanska barn fortfarande verkar... Ja, jag vet inte. Vi får se vad som händer...