13 nov. 2014

Mod att vara sårbar...



Mitt barn sover lugn och avslappnad bredvid mig i soffan. Jag märker hur jag småler för mig själv och så tar jag ett mentalt kort. För att minnas. De här vardagarna som kommer och går som är livet. Sårbarheten i glädjen. Tacksamheten.

Jag tänker på förluster. På dem som inte längre finns hos oss. Speciellt på mitt barns farföräldrar. Som de skulle ha älskat honom. Jag tänker på mina egna föräldrar. Önskar att de får se honom växa upp. Att han får ha dem i sitt liv länge...

En av mina största rädslor är att mitt barn ska växa upp utan sin mamma. Jag är hans allt. Hans trygghet. Bara tanken får stora tårar att rulla ned längs mina kinder. Ansvaret att vara någons allt. Mammaansvaret väger tungt på mina axlar och jag har svårt att föreställa mig framtiden. Ensamstående mamma till en tonåring, till en vuxen pojk.

Insåg häromkvällen att sex veckor ensam är min gräns, innan de mörka tankarna tar över och jag söker flyktvägar. Jag vill inte känna så. Jag vill inte mentalt köpa mig en enkelbiljett, bara till mig, till en paradisö.

Att be om hjälp. Att visa mig svag. Att säga jag orkar inte mer. Att våga vara ärlig. Mod att vara sårbar.


Veckans tips:

Läser just nu Brene Browns bok Mod att vara sårbar. Om att leva helhjärtat.

Lyssna på Petra Krantz Lindgren bakom bloggen "en annan du" och boken "med känsla för barn självkänsla" - intervju på UR: en bok, en författare.

Bildkälla: Mitt pinterestkonto DesignBella

6 kommentarer:

Emelie sa...

Jag är dålig på att kommentera här men vill bara säga att jag uppskattar dina ärliga texter, känner igen mig i mycket och känner tacksamhet över att läsa att någon känner likadant. Även om vi inte är i samma situation är många av mina tankar lika dina. Tack för dina texter och dina boktips. Stor kram

Bella sa...

Tack! Ibland känns det som ingen läser, och det är ju på ett sätt enklare att vara öppen o ärlig. Bloggen har blivit min ventil. Jag känner mig ensam under dessa långa ensamma mamma perioder, ensam som ensamstående och kommentarer på mina funderar gör mig så glad! Tack för dina fina ord!

Mod att vara sårbar får mig vilja leva helhjärtat och våga vara öppen o ärlig. Sen försöker jag balansera på linjen mellan personlig men inte bli privat, inte lämna ut någon.

Jag har haft funderingar på att låsa bloggen, sluta blogga men så tänker jag på alla jag lärt känna, bloggvänner och alla kommentarer som berikar min vardag...

Tack! En vecka kvar och det känns som en evighet. Men att vara på botten får en att uppskatta livets toppar mer...
Kram

Anonym sa...

Jag är väldigt glad att jag har hittat din blogg. Mycket av det du skriver känner jag igen mig i. Jag är ensamstående mamma med flera barn vars pappa bor i Spanien. Det betyder mycket för mig att se att jag inte är ensam i min situation. Tack!

Bella sa...

Tack för din kommentar! Det får mig att vilja fortsätta skriva att mina ord, min bergodalbaneresa när jag finner nya "bloggvänner" att dela min väg med. Speciellt lära känna andra med Spanienanknytning. Är du med i min FB- lekträffgrupp SvEs? Gå med!

Sandra sa...

Vilken fin plats du har här. Och så ärlig. Tack för att du delar. Kram

Bella sa...

Tack! Din kommentar gör mig varm!
kram