12 jan. 2015

Tvåspråkighet och bikulturalitet...

Veckans häftigaste känsla var när mitt barn pratar spanska med sina spanska släktingar som det vore det mest naturliga och helt normalt. Tvåspråkighet, flerspråkighet... Mitt mål är att mitt barn ska kunna tre språk flytande, svenska, spanska och engelska. Om jag får drömma skulle jag välja kinesiska som (fjärde) skolspråk. Vet inte om det kommer finnas som val men tror att som framtida global medborgare, att kunna de största världsspråken vore fantastiskt.

Jag har sen mitt barn var nyfödd velat att han ska växa upp mellan två länder, två kulturer, två traditioner och känna sig hemma både i Sverige och Spanien. Ett långsiktigt mål som kräver mycket av mig men även skänker mig så mycket glädje. En av de spanska släktingarna var så glad att veta mina prioriteringar, att höra att barnet både förstår och börjat prata spanska. Vi pratade om att leva spanskt liv, med lek i parken, äta sen lunch, vara med ute på restaurang sent på kvällen. Att lära sig de spanska rutinerna, med kindpussar och siesta.

De kommande åren är tanken att spendera all ledig tid i Spanien - Reyes, Semana Santa y verano. Reyes var en stor succé, speciellt "la cabalgata de Reyes", alla människor på gator och torg, all glädje, alla barn. Att träffas, mötas utomhus är nog största skillnaden mellan Sverige och Spanien. Man lever sitt liv utomhus på ett helt annat sätt, självklart mycket pga av vädret. Det sociala livet, att okända människor hälsar och prata med andra barn, barnfamiljer i parken är helt normalt. Den öppenheten älskar jag och vill gärna dela med mitt barn.

Spanjorer är i allmänhet mycket mer barnvänliga, barnkära än svenskar men livet med barn är otroligt mycket enklare i Sverige, delvis pga föräldraledighet, VAB, subventionerad kommunal förskola etc men även att det finns skötbord på offentliga toaletter, barnstolar på caféer/restauranger och barn får vara busiga, lekfulla kreativa barn (menar ej ouppfostrade). Självklart får jag frågan varför jag inte bor i Spanien av de spanska släktingarna. Vi pratar om skillnaderna, jag försöker förklara att för mig handlar det om vardagen, eftermiddagarna med mitt barn. I Spanien var jag aldrig hemma innan 20:00.

Jag tittade nästan enbart på spansk tv, läste spanska nyheter etc när jag bodde i Spanien. Jag levde i Spanien, pratade spanska hemma, på jobbet, t.o.m drömde på spanska. En hel värld öppnade sig med det spanska språket och för mig känns det naturligare att läsa böcker på spanska än engelska. Den där känslan av hur ett språk öppnar dörrar till kultur, musik, böcker, tv. Mitt barn hurrar här bredvid att det finns Pocoyo på spanska på tv:n. Överlycklig!

Jag tänker en del på hur det största som skiljer mitt halvspanska barn mot de spanska barnen är klädvalet, praktiska funktionella kläder. Färgglada randiga tröjor. Att för mig är lek, kreativitet och upptäckarlusten viktigare just nu än att sitta rätt och äta fint, söndagspromenera uppklädd och inte smutsa ned sig. Den där fria uppfostran som provocerar för att de tror att jag menar att jag inte har några regler alls. Så är det självfallet inte, men jag vill inte spendera mina dagar med att säga nej stup i kvarten, klaga och diktatorisk bestämma med hot (och aga). Några få, enkla regler som att inte slåss, inte säga dumma saker om andra - sunt förnuft!

Mitt barn kallar alla äldre släktingar "abuela/abuelo" (farmor/farfar), mina ögon tårar sig och jag tänker på livet som aldrig kommer bli. Det som aldrig kommer hända, pga av cancer, sjukdom och död.

Svensk mamma + spansk pappa = ett barn vars favoriträtter är paella och köttbullar (jag vet, klyscha men sant!). Som firar både jultomten och Reyes. Jag försöker finna den gyllene medelvägen, ta seden dit vi kommer och leva spanskt liv i Spanien, med sen lunch, siesta, sen middag och massor av socialt utomhusliv.

Mitt tvåspråkiga bikulturella barn - den obeskrivliga glädjen när verkligheten överträffar drömmen.

Veckans tips:
Sv-Es (Svenska - Espanol) tvåspråkiga barn, min lekträffgrupp för barn som pratar svenska och spanska (och deras föräldrar). Sv-Es är ett FB forum där jag tipsar om artiklar och böcker om tvåspråkighet, tankar och funderingar kring tvåspråkighet och bikulturallitet. Sv-Es har omkring 150 medlemmar.
Boktips:
"Den tvåspråkiga familjen", Edith Harding Esch och Philip Riley (The bilingual family)
"Så blir barn tvåspråkiga", Lenore Arnberg

4 kommentarer:

Åsa sa...

Mina barn håller på att bli tvåspråkiga nu. De pratar portugisiska obehindrat efter ett och ett halvt år hår i Portugal och jag har svårt att hänga med men gör så gott jag kan. Härhemma pratar vi bara svenska utom om de har portugiska kompisar hemma. Nu har deras pappa - vi är bägge svenska också hajat att han nog behöver kunna språket. Konstigt för honom när de pratar ett språk han inte förstår..Det blir nog lite svårare för honom men visst är det häftigt med barn och språk!

Bella sa...

Ja, det där att man inte förstår sitt eget barn, har inte jag själv upplevt med mitt barns pappa tyckte det var väldigt frustrerande och även barnet. Språk öppnar ju en hel ny värld, nya vänner etc så det är ju tråkigt att inte kunna dela det med sina barn...

Ja, barn och språk är häftigt!

Emma sa...

Visst är det häftigt!!

Och visst kan det vara ansträngande på plats i "den andra kulturen" Jag skulle gå under som mamma om jag levde med släktingarna i Barcelona. Men barnens farmor låter dem i alla fall smutsa ned sig. "Det viktigaste är att de har kul" säger hon och jag jublar. Men...det är väldigt många krockar.

Jag älskar också att höra barnen prata sina språk - det är så roligt nu när de är ganska stora och allt blir mer "på riktigt". Jag är dessutom jätteglad att mina ungar pratar svenska med varandra fortfarande! Med pappa och släktingarna katalanska, med kompisarna franska men med mig och sinsemellan svenska! Hurra! Dessutom förstår de mycket engelska (Olivia pratar inte men när jag frågar henne vad någon engelsktalande seriefigur nyss sagt så översätter hon!!)och helt och hållet spanska. Vilken lyx att växa upp med så många språk!

Jag är ändå tacksam att ha lyckats lära mig främmande språk som vuxen. Men fan vet att det inte varit lätt alla gånger. Hur många missförstånd har det inte blivit? Hur många gånger har det inte varit svårt att uttrycka sig? Ungarna får en sådan rivstart!

Och som du skriver - hela det där kulturlivet som öppnar sig. Jag läser på många olika språk obehindrat - ser på film och musik etc. som inte textas eller lanseras i vår del av världen och...ja det är inget annat än en rikedom att ge sina barn

Mina barns svenska är inte som jag antar ditt barns svenska är. Ganska ofta blir det fel på ordföljden eller så direktöversätter de saker som "jag har kallt" i stället för jag "jag fryser" och ofta kodväxlas det. Men det finns mycket svenskar i Paris och skolor och allt så jag oroar mig inte. Uttalet är perfekt och de är små ännu. Jag hör så mycket om familjer där barnen aldrig svarar på svenska men förstår t ex. Så har det aldrig varit för oss, skönt.

Tror att det hjälper mycket att I faktiskt förstår nästan allt. Han har ju läst svenska ett halvår samt pratar lite grann...plus att han hör det hör hemma varje dag.

Bella sa...

Mitt barn pratar spanska med lite fel ordföljd och kodväxling och lite svenskt uttal men men... han pratar iallafall! Det är ju det viktigaste! Jag har varit lite orolig då det tagit sån tid för det spanska språket. Jag inser att tid med sin pappa och tid i Spanien är sååå viktigt! Jag hoppas att han ska finna några små "kusiner" (kusinbarn) att leka med så han pratar lite mer barnspanska. En del saker han snappat upp är inte precis barnspråk som "de puta madre" (i positiv klang men ändå) eller coño... Ja, hans pappa tänker sig inte för när han pratar med vänner eller på telefon. ha ha ha...

Ja, språk öppnar verkligen dörrar, speciellt när det är stora världspråk som har så mycket tv, kultur, författare etc. Wow! och även små språk för de ger traditioner, kultur, gemenskap etc.

Så glad för mitt barns dubbla kulturer!